Nakamtenga, Burkina Faso, 29 april

Nakamtenga är, med Yennenga Progress bidrag, en väldigt välorganiserad by. Den är ett föredöme i de flesta avseenden. Men det finns saker som verkar svårare att rå på än annat. För att nå ännu längre skulle kanske ett bättre och mer kreativt lokalt ledarskap behövas. Lennart och Sotissi gör ett bra som men om fler är ledare som leder och inte chefar över skulle mer värderingar kunna spridas. 

Här är fyra som inte ger upp. BRA!

En flicka, 14 år, som ganska regelbundet varit med på innebandyn (eller floor-ball som det kallas utanför Sverige och Finland), har sett allt mer stukad ut för varje gång hon kommit och låtit sig övertalas om att vara med och spela. Hon är den bästa tjej som spelar med oss här i Nakamtenga. När hon väl kommer igång att spela är hon väldigt bra och tycker det är kul. Hon skrattar och tar för sig. Men jag har varit nyfiken på varför hon, till skillnad mot de andra flickorna och pojkarna i hennes ålder inte har rena kläder och framför allt varför hon ser så ledsen ut när hon kommer. Igår, när det hände igen så bad jag Raoul översätta.

Andrea Hallenberg som varit här i tio veckor och som åker hem på måndag, hon hennes kompis Bella som varit i två veckor kom på den briljanta idén att vi skulle bjuda ungdomarna i byn på en fika för att stärka banden och vänskapen mellan oss och dem innan vi åker hem. Det visade sig att samtidigt så hade Pauline bjudit in flickorna i byn att lära sig om mensturationsskydd och hur man använder dem. Det finns ett lager menskoppar här som är av gummi och det är bra om de säljs så snart som möjligt. Denna värme går hårt åt det mesta. Tidskrocken mellan fikat och informationsstunden blev en succé för många kom. Ungefär lika många av båda könen. Både från mensmötet och floor-ball-laget, köket och till och med Pauline och Adama från skolverksamheterna kom. I det sammanhanget märker inte jag att det finns en tydlig könsmaktsordning mellan flickor och pojkar. De sitter vid var sin ände av bordet men det är ju inte ovanligt i Sverige heller med människor i de åldrarna. Alla var i alla fall rörda och glada och spralliga. Härliga människor.

Vi fikar i Sverige för att bonda. Vi bondade med våra nya vänner här idag.

Vid floor-ball-träningen visade jag upp hur jag tänkt mig regler och spelplan för morgondagens floor-ball-turnering här i Nakamtenga. Vi hade talat om det tidigare. Göran från Ouagadougou och jag hade tidigare kommit överens om att de skulle komma med mixade lag och att vi därför ska ha regeln att lagen måste ha minst en spelare av vardera kön på plan samtidigt. För att visa det hade jag tagit med datorn. Men de var mer intresserade av den än av turneringsupplägget. Därför valde jag att gå tillbaka till rummet med datorn. Det gav mig också tillfälle att lämna över visselpipan och tränaruppdraget till Pierre. Det är tänkt att han ska ta vid när jag åkt hem. Jag drog benen efter mig och när jag kom tillbaka tio minuter senare så hade han redan hunnit in på en andra övning. Det flöt på bra även om han ännu inte ser att många stod still och väntade.

Varje gång jag talat med honom och Raoul om att de måste låta tjejerna få plats och de unga kidsen måste också få synas så krånglar de och de kommer med invändningar. Men de ger sig, inte för att de håller med utan för jag är överordnad. På träningen i går kom till slut fyra kvinnliga spelare. Och då hade jag liksom gått runt och tjatat på dem tidigare på dagen. Spelarna vill att vi ställer upp med tre lag. Då behövs sex tjejer. Jag var väldigt tydlig med att det är deras ansvar som ledare att mobilisera hela gruppen att få fram flera spelare. De skruvar besvärat på sig. Det tycker ju inte att det är en bra idé med mixade lag. Men det är en viktig träning för dessa grabbar att inse att de är beroende av tjejer. Jag har trott att det är dessa ledare för innebandyn och de andra spelarna i laget som stött bort tjejerna. Men det verkar vara mycket mer komplicerat än så, även om det säkert också är sant.

Inte helt vanligt och lätt att få både killar och tjejer på samma bild. Men de här är coola.

Det som jag lärde mig av den unga spelaren som sett så ledsen ut när hon kommit i sin smutsiga orangea T-shirt gör att adrenalinpumpen går igång. Hon är inackorderad hos släktingar här i närheten för att kunna gå i skola i Ziniaré. Som inackorderad flicka står hon lägst i rang i hemmet. Upp först på morgonen och i säng sist. Piga helt enkelt. Jag undrar om hur hon hinner med skolan men det fick jag ingen klarhet i. Men pojkarna där hemma har förbjudit henne att spela floor-ball. Om hon skulle låtit mig övertala henne en gång till att stanna så hade hon fått stryk ännu en gång. Jag vill ju gå hem och berätta för de där pojkarna om människors lika värde och allas ansvar för det gemensamma och individers rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Eller helt enkelt slå dom i huvudet med knytnäven.

Men vad som också bekymrar mig är att ledarna för floor-ball klubben här inte själva verkar se. Inte själva tar ett spontant avstånd. Inte själva kliver fram och säger ifrån. De är formella ledare. Men de chefar på ett konservativt vis. De skäller och gormar fast de sett mig i fem veckor få väldigt mycket gjort genom att uppmuntra och visa. Jag har pratat med dom om det och de har inte observerat skillnaden. Men ögonen vänds inåt när jag påpekar det. Så, de är inte utan reflektion.

En boll gick i halvor. Efter diskussionen kunde jag inte låta bli att provocera med en drag. Det funkade. Några äcklades, de flesta skrattade och någon passade på att klämma mig på brösten.

Jag skulle vilja se att någon av mina kloka vänner som jobbar med modern ledarutveckling kom hit och körde lite ledarträning med dem. De saknar verktyg att reflektera med och verktyg att använda som ledare för att åstadkomma resultat. Jag känner flera människor som har kompetens som skulle kunna göra stor skillnad i det lilla här i Nakamtenga. Bättre ledare här skulle ytterligare stärka möjligheterna för att göra Yennenga Progress framgångar i Nakamtenga än mer bestående.