Leta i den här bloggen

onsdag, maj 03, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 3 maj

Det är inte mycket mer att skriva mer än att jag känner vemod. Jag har åstadkommit det mesta jag hade hoppats på utom att lära mig franska. Tragiskt. Men jag måste ge mig chansen till förkovran i framtiden. Medborgarskolan, Je Arrive.

Inatt var det åskregn igen. Långt och intensivt. Massor med intensiv blåst före och så mycket blixtar att det inte gjorde något att strömmen gick stup i kvarten. Jag såg ändå. Men sov så mycket gjorde jag inte. Vi får se hur det blir med de planerade jobbförberedelserna på flyget i natt.

Så, tack Stina Berge för att du intresserade mig för detta. Tack Yennenga Progress för att ni finns. Tack Lennart för gott, mycket gott värdskap och alla intressanta och viktiga diskussioner och delade kunskaper om livet i Afrika i allmänhet, Brukina Faso i synnerhet och för insikter i hur biståndssamfundet fungerar. Stort tack också till alla fantastiska människor jag mött här i Burkina Faso. Med Nakamtenga som modell har ni visat att ett mindre ojämställt Burkina Faso med ökat välstånd och ökade kunskaper är möjligt. Den ljusnande framtiden är er trots alla era enorma utmaningar med klimatförändringar, befolkningsexplosion, avskogning och vattenbrist. Men med den ekonomiska tillväxt ni har, och med den kraft ni uppenbarligen har, har ni alla möjligheter att Schaffen Dass!
Man på jobbet. Ta hand om barnet.
Eller som jag skulle sagt,
Halva ungen är min, mamman måste gå till jobbet !

måndag, maj 01, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 30 april

På förekommen anledning handlade middagssamtalet igår om att skiljas är att dö en smula. Lennart berättade, med anledning av vår egen olust inför att lämna alla varma människor vi gillar här, att även byborna känner av att det sliter också på dem att det kommer hit människor som de fäster sig vid och som seden försvinner ur deras liv. Och detta händer flera gånger på ett år.
En av de jag kommer att sakna mycket är Raoul.
Bibiane har återkommit om att hon vill att vi kommer hem till dom så att hon får bjuda på tôt. Sedan de fick solcellerna så har hon dessutom velat visa upp att de inte fungerar särskilt väl. Det lyser i tio minuter på kvällen innan det slocknar. Och nu har det kommit på felet, sa hon. För er som inte var med på homepartyt inför min resa bör berättas att tôt är basfödan här. Det är helt enkelt en gröt gjord på hirs, sorghum eller majsmjöl. Till den har man en sås av någon sort. Bibiane hade kokat en som bestod av olja, tomat och fisk. För min skull hade hon utelämnat den annars obligatoriska löken. Det är ju helt fascinerande att få vara med om matlagning på det sättet. Eftersom de har slut på gas och inte råd att köpa mer så lagade kommer energin från majsblast. Inte mycket brännvärde i det och den alternativa användning jag sett hittills har varit som bukfylla för åsnor. Men som sådan ser det tufft ut till och med för dom. De stora träslevarna som jag sett till salu överallt kom nu till användning. Istället för en kantig IKEA gryta som Sylvie tvingades använda i köket hemma i Lidingö har man här grytor med rund botten. Dels står det stabilt mellan stenarna i eldstaden dels är det mycket bättre att röra i på det kraftfulla sätt man rör för att få tôten mjuk och jämn. När det väl är klart så är tôten så fast att man kan ta den med fingrarna och köra en liten kladdig boll i handen. Om man är van vill säga och har ”sméhänder”. Jag brände mig ju när jag skulle försöka göra efter Bibiane. Som inför ett barn var hon till en början tvungen att lägga upp små bollar till mig som fick svalna av lite innan jag kunde ta dem och doppa dom i såsen. Det smakar inget av majstôt men såsen var god och salt. Tillsammans känns det som bra mat. Också äter man med högerhand och inte den närmaste om det råkar vara vänster. Det väcker mycket munter uppmärksamhet.



Som sagt solcellen ger inte ström till lamporna mer än tio minuter. Nu visste de att eftersom själva cellen är trasig så är det förklaringen och de måste få en ny. Men effekten på cellen sjunker inte nämnvärt för att en grannunge kastat en sten på solcellen så att det gått ett litet hål på glaset som dessutom krackelerat. Grr. Jag var tvungen att vara crescendopedagog för att det verkligen skulle gå fram. Ja, det är dåligt att glaset är spräckt. Ja anläggningen ska ge ström till alla lampor hela natten, så det är fel. Nej, felet kommer inte av att det spräckta glaset på solcellen. Och skulle det ändå vara så är det grannarnas barn som får köpa en ny solcellspanel. Mina vänner och jag är inte gjorda av pengar.

Nu kommer elektrikern denna vecka och ska göra det sista och de måste ju då också ta ansvar för sin installation så att varorna levererar de tjänster vi beställt och de lovat. Lennart har lovat att se till detta.

Efter tôt-frukosten så skulle någon åka buss tillbaka till Ouagadougou. Jag följde med för jag vill se hur lokaltrafiken fungerar. En jutesäck med obestämbart innehåll ställdes vid vägen och vi satte oss i skuggan under ett träd och väntade. De skulle kunna ta allt mellan fem minuter och en dryg halvtimme. Bibiane skapade sig en sittlapp av några löv. Jag fick väntstenen. När bussen kom var det en intressant blandning av varu-, boskapstransport och kollektivtrafik. Många tiotal kanske över hundra fjäderfä hängde runt bussen – levande. De ville ha betalt när jag fotograferade bussen men det skrattade jag bara bort. Men jag tolkade deras ovilja mot att jag fotograferade som att de trots allt inte är stolta över det sätt de behandlar djuren under transport.

På eftermiddagen var det dags för floor-ball turnering. Det var jämt. Varje match kunde bara pågå i åtta minuter Med sedvanliga förseningar insåg jag att 15 matcher i en enkelserie skulle bli många ändå. Det blir inte mer än två mål på en sådan match och eftersom vi inte har sarg blir det massor med spelavbrott. Så det blir inte så många målchanser.
Marqueeeeeeeee! Nakamtenga 1 - ISO.


Ett av Ouaga-lagen, Belle Ville, har spelare med hög adrenalinnivå. En av spelarna, den kanske duktigaste av alla denna kväll, har också en typisk spansk fotbollsspelarattityd. Slår ut med armarna, inte var det jag? Tar för sig bollen och påstår att han har inslaget. Påstår att bollen var inne när han vet att jag, som dömde varje match, var skymd. Jag vet inte men jag får anstränga mig för att inte döma honom ännu hårdare på grund av att jag blir så arg på hans sätt.

Det laget, Belle Ville, och två av våra tre lag, landade på samma slutpoäng. Bella föreslog att vi skull låta det avgöras på målskillnad. Och då landade båda Nakamtengalagen på samma målskillnad, två mål bättre än Belle Ville. Jag är inte bättre människa eller mer neutral domare än att jag därmed dömde de två Nakamtenga lagen till att dela segern. Mission accomplished. Jag ville verkligen ha denna turnering för att visa Nakamtengas spelare att det lönat sig att träna och att de blivit så mycket bättre på dessa fem veckor. Imponerande. Verkligen imponerande hur snabbt de utvecklats.
Nu står segerpokalen, som Göran hade med sig, på bästa plats i restaurangen, synligt för alla som kommer dit och beställer mat.


Nu när jag snart ska åka hem rullar det stora vemodet in. Jag tänker på det nu. Nu är jag fäst vid alla, mer eller mindre, och det kanske i en mening är ganska egoistiskt att känna så. Jag har fått vara med om något livspåverkande och fått med mig exotiska erfarenheter som annars aldrig kommit inom räckhåll. De har haft ännu en vit gubbe här som gjort sig lycklig med bland annat deras engagemang som spelpjäs. Men de har mycket mer erfarenhet av hur sådant här fungerar än vad jag har så ansvaret delar jag med var och en av dem. Jag har också märkt att de äldre har förhållit sig något mer avvaktande de sista veckorna. Det kanske beror på denna erfarenhet, vad vet jag. Lite trösterik är iaf den tanken. Hoppas bara att jag inte bidragit till att utveckla cynism.

söndag, april 30, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 29 april

Nakamtenga är, med Yennenga Progress bidrag, en väldigt välorganiserad by. Den är ett föredöme i de flesta avseenden. Men det finns saker som verkar svårare att rå på än annat. För att nå ännu längre skulle kanske ett bättre och mer kreativt lokalt ledarskap behövas. Lennart och Sotissi gör ett bra som men om fler är ledare som leder och inte chefar över skulle mer värderingar kunna spridas. 
Här är fyra som inte ger upp. BRA!
En flicka, 14 år, som ganska regelbundet varit med på innebandyn (eller floor-ball som det kallas utanför Sverige och Finland), har sett allt mer stukad ut för varje gång hon kommit och låtit sig övertalas om att vara med och spela. Hon är den bästa tjej som spelar med oss här i Nakamtenga. När hon väl kommer igång att spela är hon väldigt bra och tycker det är kul. Hon skrattar och tar för sig. Men jag har varit nyfiken på varför hon, till skillnad mot de andra flickorna och pojkarna i hennes ålder inte har rena kläder och framför allt varför hon ser så ledsen ut när hon kommer. Igår, när det hände igen så bad jag Raoul översätta.

Andrea Hallenberg som varit här i tio veckor och som åker hem på måndag, hon hennes kompis Bella som varit i två veckor kom på den briljanta idén att vi skulle bjuda ungdomarna i byn på en fika för att stärka banden och vänskapen mellan oss och dem innan vi åker hem. Det visade sig att samtidigt så hade Pauline bjudit in flickorna i byn att lära sig om mensturationsskydd och hur man använder dem. Det finns ett lager menskoppar här som är av gummi och det är bra om de säljs så snart som möjligt. Denna värme går hårt åt det mesta. Tidskrocken mellan fikat och informationsstunden blev en succé för många kom. Ungefär lika många av båda könen. Både från mensmötet och floor-ball-laget, köket och till och med Pauline och Adama från skolverksamheterna kom. I det sammanhanget märker inte jag att det finns en tydlig könsmaktsordning mellan flickor och pojkar. De sitter vid var sin ände av bordet men det är ju inte ovanligt i Sverige heller med människor i de åldrarna. Alla var i alla fall rörda och glada och spralliga. Härliga människor.
Vi fikar i Sverige för att bonda. Vi bondade med våra nya vänner här idag.
Vid floor-ball-träningen visade jag upp hur jag tänkt mig regler och spelplan för morgondagens floor-ball-turnering här i Nakamtenga. Vi hade talat om det tidigare. Göran från Ouagadougou och jag hade tidigare kommit överens om att de skulle komma med mixade lag och att vi därför ska ha regeln att lagen måste ha minst en spelare av vardera kön på plan samtidigt. För att visa det hade jag tagit med datorn. Men de var mer intresserade av den än av turneringsupplägget. Därför valde jag att gå tillbaka till rummet med datorn. Det gav mig också tillfälle att lämna över visselpipan och tränaruppdraget till Pierre. Det är tänkt att han ska ta vid när jag åkt hem. Jag drog benen efter mig och när jag kom tillbaka tio minuter senare så hade han redan hunnit in på en andra övning. Det flöt på bra även om han ännu inte ser att många stod still och väntade.


Varje gång jag talat med honom och Raoul om att de måste låta tjejerna få plats och de unga kidsen måste också få synas så krånglar de och de kommer med invändningar. Men de ger sig, inte för att de håller med utan för jag är överordnad. På träningen i går kom till slut fyra kvinnliga spelare. Och då hade jag liksom gått runt och tjatat på dem tidigare på dagen. Spelarna vill att vi ställer upp med tre lag. Då behövs sex tjejer. Jag var väldigt tydlig med att det är deras ansvar som ledare att mobilisera hela gruppen att få fram flera spelare. De skruvar besvärat på sig. Det tycker ju inte att det är en bra idé med mixade lag. Men det är en viktig träning för dessa grabbar att inse att de är beroende av tjejer. Jag har trott att det är dessa ledare för innebandyn och de andra spelarna i laget som stött bort tjejerna. Men det verkar vara mycket mer komplicerat än så, även om det säkert också är sant.

Inte helt vanligt och lätt att få både killar och tjejer på samma bild. Men de här är coola.
Det som jag lärde mig av den unga spelaren som sett så ledsen ut när hon kommit i sin smutsiga orangea T-shirt gör att adrenalinpumpen går igång. Hon är inackorderad hos släktingar här i närheten för att kunna gå i skola i Ziniaré. Som inackorderad flicka står hon lägst i rang i hemmet. Upp först på morgonen och i säng sist. Piga helt enkelt. Jag undrar om hur hon hinner med skolan men det fick jag ingen klarhet i. Men pojkarna där hemma har förbjudit henne att spela floor-ball. Om hon skulle låtit mig övertala henne en gång till att stanna så hade hon fått stryk ännu en gång. Jag vill ju gå hem och berätta för de där pojkarna om människors lika värde och allas ansvar för det gemensamma och individers rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Eller helt enkelt slå dom i huvudet med knytnäven.
Men vad som också bekymrar mig är att ledarna för floor-ball klubben här inte själva verkar se. Inte själva tar ett spontant avstånd. Inte själva kliver fram och säger ifrån. De är formella ledare. Men de chefar på ett konservativt vis. De skäller och gormar fast de sett mig i fem veckor få väldigt mycket gjort genom att uppmuntra och visa. Jag har pratat med dom om det och de har inte observerat skillnaden. Men ögonen vänds inåt när jag påpekar det. Så, de är inte utan reflektion.

En boll gick i halvor. Efter diskussionen kunde jag inte låta bli att provocera med en drag. Det funkade. Några äcklades, de flesta skrattade och någon passade på att klämma mig på brösten.
Jag skulle vilja se att någon av mina kloka vänner som jobbar med modern ledarutveckling kom hit och körde lite ledarträning med dem. De saknar verktyg att reflektera med och verktyg att använda som ledare för att åstadkomma resultat. Jag känner flera människor som har kompetens som skulle kunna göra stor skillnad i det lilla här i Nakamtenga. Bättre ledare här skulle ytterligare stärka möjligheterna för att göra Yennenga Progress framgångar i Nakamtenga än mer bestående.

lördag, april 29, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 28 april

Idag blir det nog bara bilder. Såhär ser solcellselen ut i praktiken och på dagen. Notera att svagströmskopplingarna inte är gjorda på ett sätt jag hade önskat. Men det funkar. Det är ett par krångel som jag vill försöka få till innan jag far hem. Det har snålats med en strömbrytare så den tänder utomhusbelysningen över skrivtavlan samtidigt som den tänder i rummet innanför. Jag vet inte varför det inte blev två men det måste ju ordnas. Ett annat hus har bara ström tio minuter säger de. De skyller på batteriet. Men som ni ser så kanske det snarare har att göra med någon av kopplingarna. Jag återkommer.
Solcellspanelställning

Svetsaren Issa gör justeringar på plats.

Maria har det snyggaste huset redan innan. Eftersom hon inte har en massa djur inne på gården utan lever som tjänstemän så har de bara ett hus och därför räckte det med lampor till alla rum och en gårdsbelysning.
Närstudie på ett hantverk utan estetisk känsla.
Men en knapptryckning så är det LED-ljus i rummet.
 
Bästa tänkbara placering av utomhusbelysningen hos ´Paul.

Tyvärr tänds och släcks den med samma strömbrytare som i hans rum.

Solcell i vindskyddad läge framför dasset. Öppningen mellan husen går i öst-väst, mao ingen solskugga på hela dagen.



fredag, april 28, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 27 april

Människorna här är ärliga, rejäla och väldigt trevliga, varma och hjälpsamma. Många jobbar också väldigt hårt. Men eftersom det finns mer jobbare än jobb så är det nog inte alltid så lätt att helt enkelt jobba hårdare för att öka sitt privata välstånd.

Nu finns solcellerna på tre av fyra gårdar. De som fått är så nöjda och tackar varje gång jag möter dem. Jag önskar att alla ni som varit med och samlat ihop pengarna känner värmen och glädjen jag känner av att få ha bidragit med någon sorts lättnad som håller ett tag och som bär potential för fortsatt förbättring. Jag hoppas komma med bildbevis på hur det fungerar i kvällsljus också.
Paul och Lennart är de personer som ska ha cred för en fantastisk beslutsamhet och obyråkratisk inställning och ett väldigt driv. Jag får cred för er generositet. Det känns inte helt rättvist men jag blir glad av att få vara med dessa båda handlingskraftiga människor.
Tre nöjda solcellsprojektledare











Igår introducerade jag innebandy på Burkina Fasos största skola. Det är en grund och gymnasieskola med totalt sjutusen elever! De fick innebandyklubbor av Göran på SIDA-ambassaden för tre veckor sedan och ville att jag skulle komma och träna dem en stund. Det är ju kul att bli efterfrågad och sedd så självklart åkte vi dit.

Marqueeeee!


Planen de får spela på är en katastrof. Den består av asfaltsrutor med en centimeter djupa och fem centimeter breda sprickor. Dessutom var planen full med sten, skärp och glasskärvor. Jag bad om att de skulle sopa och de såg helt oförstående ut. Men när vi väl börjat öva enklaste pass och skott och samspel så inså de att det var en poäng att använda de sopar som togs fram. Jag gav soparna till några manliga gymnasielever som genast gav bort den till en närstående flicka. Jag lät det passera första gången men när det hände igen så rann sinnet på mig. Efter det tog jag sopen ur handen på kvinnorna och flickorna och gick till de manligaste och kaxigaste männen och grabbarna och satte den i deras hand och pekade på den skräpiga asfalten. Ett gäng försökte till och med skämta om att när jag visade hur det skulle gå till så tyckte det att jag såg ut som en kvinna. Gissa vilka som fick sopa sedan. Inte för att jag har något emot vid att bli liknad vid en kvinna, men visade vilken otroligt dålig attityd de hade. Det påminde lite om hur de adrenalinstinna grabbarna i det innebandylag jag tränade i Hässelby till en början utryckte sig kring tjejer och bögar. Vill ni reta upp mig vet ni nu vilken knapp ni ska trycka på.
Arg innebandytränare.
På vågen hem var vi hungriga och trots att vi hade bråttom hem till träningen av vårt eget Nakamtenga Floor-ball-lag så stannade vi och köpte med oss mat. Då lärde jag mig hur viktigt pantsystemet för flaskor är. Vi fick tillslut ta med oss en varsin flaska och vi betalde för panten, men fick ett stämplat papper som kan vid uppvisande av det och flaskorna så kan vi få tillbaka panten. Rejält av dem och ett möjligt bevis på att en tillräckligt hög pant fungerar. Här verkar den utgöra nästan halva priset.

torsdag, april 27, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 26 april

Jag har hävdat att den allra viktigaste tekniska infrastrukturen i samhället är elnätet. Att det finns säker stabil el är en sådan självklarhet för oss att vi inte ens tar frågan på allvar. 

Det är brist på elkraftsingenjörer i Sverige. Få vill hålla på med självklarheter. Men om fler reflekterade över hur otroligt beroende våra samhällen är av elström skulle det kanske vara mer populärt.

I Burkina Faso finns ”statlig” el. Den importeras i huvudsak. Sex miljoner kWh importeras och bara sjuhundratusen kWh produceras i landet. Den inhemska elen produceras med monopolimporterad olja, i huvudsak. 86 % från fossila bränslen och 14 % från vattenkraft, 2012. Mängden el som konsumerades är 1,2 miljarder kWh och i Sverige konsumerades 127 miljarder kWh 2014. Per capita blir det cirka 63 kWh för Burkina Faso och knappa 13 000 kWh för Sverige. Alla siffror från World Fact Book, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/uv.html.
Elkonsumtionen ökar sannolikt med den goda ekonomiska tillväxten och med befolkningsutvecklingen (ca 4,2 % ekonomisk tillväxt och 3 % befolkningstillväxt förra året).

Men driftsäkerheten utvecklas inte. Strömmen går (som vi ju märkligt nog säger på svenska) flera gånger om dagen. Den är borta från några minuter till någon timma. Igår stod stora delar av den här delen av landet stilla. Strömavbrottet började vid sextiden på morgonen och kom tillbaka 21 timmar senare. En lastbil som var ännu högre lastad än de som är vanligt våldsamt överlastade, rev ner en luftledning. Det verkar inte finnas någon redundans. Uppenbarligen ingen möjlighet att snabb koppla om strömmen att gå en annan väg till kunderna. Utan bara stopp. De som har verksamheter som är beroende av el kan därför inte tjäna pengar.

Lennart har fått ett 25 kWh reservaggregat av sin bror som haft en gård i Roslagen. Vi räknade igår på om det inte vore bättre att istället bygga en solcellsanläggning på det sjukhus som planeras byggas här i Nakamtenga i Yennenga Progress regi. Men det finns tyvärr inte någon ekonomisk rationalitet i det. Man kan köpa många ton diesel för mellanskillnaden i installationskostnad. Men att det behövs tas eget ansvar för reservkraft är alldeles uppenbart. Statens elleverans är alldeles för stokastisk för att man ska kunna lova leveranstider i det man producerar eller för att man ska våga ge sig på operationer och annan sjukvård som är elkraftsberoende.

För Yennenga Progress återstår det nu bara att få transporten av reservkraftsageraget finansierad. Det lär röra sig om ca 50 000 SEK.

onsdag, april 26, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 25 april

Kanske det är lite ironiskt, men igår när vi inte bara informerade om solcellselprojektet till alla fyra familjer som kommer att få utan också instruerat hur de ska gräva kabeldiken så kom det regn och var molnigt.

Så nu håller solcellsprojektet på att bli verkställt. Det kan hända att vi inte hinner får färdigt mer än en anläggning innan jag åker. Det beror ju helt på hur mycket tid elektrikerna har att avsätta för detta. De jobbade ett 10-12 timmars skift igår med att få färdigt syateljén och på börja arbetet med installation av en ny större vattencistern och förbereda för elektrifieringen av bensinstationen. Men med deras effektivitet och trevlighet så kommer det nog att gå som en dans. elektrikerchefen är med i Yennenga Progress och han är entusiastisk inför idén och förstår att jag vill kunna visa er att det skett. Som jag lovat. Ett annat troligt hinder är att det inte kommar finnas el tillräckligt ofta för att vi ska kunna svetsa färdigt ställningarna. Snacka om ironiskt.

Tyvärr så kommer jag att få problem att dokumentera om jag inte får låna någon kamera. För nu är både telefonen och kameran trasiga.

Jag skrev om den otäcka moppeolyckan tidigare. Den skadade är hemma nu igen. Blåslagen och svullen i huvudet men verkar i övrigt bara vara nedstämd och lider kanske av en hjärnskakning. Men såhär långt verkar det inte gått så illa som vi först trodde. Hon har skiktröntgats men inte fått träffa någon läkare som kan förstå sig på bilderna och berätta vad de betyder.

Två solcellspanelhållare in the making.

LED-lysrör och kablar med lägsta motstånd.
Ställningarna för solpanelerna är snart färdigsvetsade, prylarna till solcellsanläggningarna (minus batterier vilka jag ännu inte sett) inköpta. Så snart så inväntar vi bara lite sol ;-). Nej, det är faktiskt ett fantastiskt väder nu på morgonen efter när jag skriver det här. Friskt, dvs inte dammigt i luften. Blå himmel och svag bris.