Makt

Jag går en kurs på jobbet och har där ombetts att formulera mig kring begreppet makt. Jag gillar återbruk och publicerar den därför här också.

Mitt behov av makt
För mig är makt ett medel. Jag vill att det jag gör har betydelse och att det märks. Det underlättar om jag har makt. Jag är inte rädd för ansvaret som följer med utan ser det som en rimlig konsekvens av att jag får inflytande som jag måste kunna motivera och stå upp för.
Begreppet makt
Makt är ett komplicerat begrepp. Det uppfattas olika i skilda kulturer och tider. Under min levnad har jag upplevt en förändring av hur vi talar om makt har skiftat i Sverige. Jag växte upp i DDR-Sverige på i huvudsak 70-talet. Då var makt fult. Det representerade övergrepp och missbruk. Att då säga att man strävade efter makt, eller att erkänna att man hade makt var att sticka ut hakan och att utmana jenteloven. Under hela sista delen av 1900-talet uppfattade jag det som att svenska makthavare förväntades säga att de inte hade någon makt. Dels av ovan nämnda skäl men också för att kunna smita från det med makt sammankopplade ansvaret.
Vi talar i vår del av världen ofta om skillnad på formell och informell makt. Den senare uppfattar jag som den fina makten i Sverige. Själv föraktar jag den eftersom den inte är förknippad med ansvar. Den med informell makt kan åstadkomma lika mycket som den med formell dito men det är alltid mycket svårt att ställa den informelle makthavaren till svars.
Maktutövning som inte kan ställas till svars för konsekvenserna för sina beslut blir en farlig makt. Makt korrumperar alltid och om denna korruption inte granskas eller kan avslöjas minskar alltid effektiviteten i maktutövningen för dem som givit eller överlåtit sitt inflytande till makthavaren.
Härav följer att jag tycker det är viktigt med regler som begränsar makt och kontrollerar makt. Jag föredrar den amerikanska konstitutionen framför parlamentarismen eftersom den tredelade maktbalansen och ömsesidiga maktkontrollen mellan kongressen, högsta domstolen och presidenten visar sig effektivare än parlamentarismen där regeringens inflytande över majoriteten i parlamenten gör kontrollen till ett spel för gallerier. Härav följer också att jag tycker att det är mycket viktigt att vi med demokratiskt utmejslade regler kontrollerar den ekonomiska makten. Det har sagts mig att av de 50 största ekonomierna i världen är bara 2 statsbildningar. När jag nu försöker verifiera den siffran på nätet finner jag den bara på Socialistens hemsida så jag får använda den siffran försiktigt i framtiden. Men jag vet ju att bara de fyra ”svenska” bankerna samlade tillgångar 2007 uppsteg till ett värde av tre gånger Sveriges BNP. Så det är inte otroligt att det finns hundratals företag som har en större omslutning än hela Sveriges samlade produktion. Därför behövs parlament som är större än dess företag. EU är ett sådant instrument. Jag önskar att WTO och ILO kunde bli demokratiskt sammansatta maktapparater som kan sätta sig på maktstrukturer som vuxit ur nationalstaten. Men idag är de helt i händerna på FN:s medlemsstater på samma sätt som EU är beroende av medlemsstaternas vilja att leva upp till de gemensamma åtagandena. Det är tragiskt att den demokratiska utvecklingen slagit halt vid nationsgränsen när företagsamheten och andra politiska utmaningar rör sig bortom densamma. Jag hoppas att vi fortsätter att låta affärer göras upp i kontrakt mellan köpare och säljare och att de demokratiska institutionernas roll bara är att garantera att båda parter måste följa sina kontrakt och att kontrakten lever upp till de regler demokratin, dvs. människorna, sätter upp för all sådan maktutövning.
Ett annat viktigt perspektiv på makt är våldsutövningen. I statskunskapen fick jag lära mig den enkla sentensen att mest makt har den med mest vapen. Jag tycker att utvecklingen i världen under hela 1900-talet, inte minst under det sista decenniet och det första decenniet i 2000-talet, bevisar att det är sant på makronivån. Jag har funderat en del på den våldsamma maktutövningen på mikronivå. När samhällen faller samman, som på Afrikas horn just nu eller på Balkan för 15 år sedan, försvinner polisen och militärens våldmonopol. Då blir det fritt utrymme för de där människorna som vi alla var rädda för i grundskolan. De som kunde domptera en hel skola genom att ha högst adrenalinhalt och starkaste muskler. Det är riktigt farliga människor som ingen längre kan kontrollera och de får utrymme att bygga upp sig med ja-sägare och wannabies. Det blir ofta maffiastrukturer och kriminella nätverk av dem i våra relativt ordnade samhällen. I kollapsade länder kallar vi det klanstrider, religiösa fanatiker och banditgäng som drar runt och plundrar och förstör. Jag vet att dessa människor finns över allt och att det enda sättet att få kontroll på dem är att tilldela helst bara polisen rätten att använda våld i samhället. Polisen ska kontrolleras hårt av demokratiska institutioner men de måste också ha de största vapnen och de bästa spaningssystemen. Här är det dock otroligt viktigt att man håller tungan i rätt mun. Demokratin tenderar att bli odemokratisk i sitt försvar av sig själv. Det i sig är ett missbruk av makt som är ideologiskt inkonsistent och leder till att demokratin undergräver sin egen trovärdighet och därmed sitt existensberättigande.
Falsk blygsamhet
Slutligen vill jag bara konstatera att jag är glad att i min omgivning har det slutat daltas med begreppet makt. Jag vet inte om det är en allmän tendens eller om det är bara jag som hamnat i ett samhällsskikt av wannabies. Jag föraktar innerligt människor som förnekar att de vill ha makt eller att de har makt när det är uppenbart att de har det eller behöver det för att åstadkomma det de vill. Jag har inget problem med människor som jag uppfattar som genuina i att inte sträva efter makt om de till exempel de är mer av ”odla min egen trädgård” typen. Föraktet kommer från detta jag nämner inledningsvis, jag uppfattar att de har denna hållning av antingen feghet, de vill inte ta ansvar för sin maktutövning. Eller så står det för försök till manipulation. Tror de att jag är så dum att jag går på att de inte vill ha eller strävar efter inflytande? Det kan naturligtvis också bero på aningslöshet och det är kanske inte värt att förakta utan vara mycket observant på ty en aningslös makthavare är otroligt farlig i att han eller hon inte själv kan stå emot den påverkan som alla maktutövare ska utsättas för.

Gemensamt försvar

Jag har flera gånger de senaste veckorna fått frågan om jag tycker att EU ska ha ett gemensamt försvar. Jag är ärligt talat inte klar över vad jag tycker. Men två saker vill jag hålla i minnet när jag tar ställning. Det är också två saker som inte alla som frågar verkar ha koll på. För det första har vi redan en EU-insatsstyrka. För det andra har redan 21 medlemsstater ett gemensamt försvar, nämligen NATO. Är frågan om EU ska ha ett gemensamt försvar överspelad? Är kanske frågan; Ska Sverige också vara med i det gemensamma försvaret?

€-ledarna samlar sig - Äntligen!

Det har dröjt innan Euro-ländernas ledare samlar sig för att lova varandra att samarbeta för att möta finanskrisens utmaningar. När de nu gör det så är det bra. Jag hoppas innerligt att det ska dämpa oron i vår del av världen.

Jag är besviken på att inte alla EU länder är med vid förhandlingen Det handlar inte bara om euro-ländernas ekonomiska stabilitet utan om hela Europas finansiella system. Detta framhålls också i den artikel jag här hänvisar till på sr.se. Men jag kan inse det praktiska att bara samla 16 regeringschefer är enklare än att samla 27 regeringschefer kring dessa svåra frågor som kräver snabba beslut.

Det understryker också hur stort behov vi är av en effektivare beslutsordning som är framtagen i ett icke akut läge. En beslutsordning som inte innebär att några samlar sig och sedan förelägger de andra ett förslag till beslut de är i praktiken tvungna att följa.

Tack Marita Ulvskog

Marita Ulsvkog tackar ja till att bli första namn på Socialdemokraternas EU-parlamentvalsedel. Jag delar naturligtvis inte synen på att hon att fått ett sämre jobb men känner mig beklämd av "Godmorgon Världen's" panel som dissar såväl Ulvskog som Parlamentsuppdraget.

Ulvskog är dock en lika dålig företrädare för en positivt Europeisk Socialdemokratisk kampanj som hon är en bra motståndare för oss. Det är bara att tacka och ta emot att socialdemokraterna ställer upp en kandidat som verkar vara petad från partitoppen. Själv har hon inga djupa tankar om EU-heller. I alla fall framgår inget i den pinsamt kort pressreleasen som du kan läsa i denna länk.

Socialdemokraterna menar i och med denna utnämningen att EU inte är viktigare än en landshövdingepost. Hur ska de kunna moblilisera valarbetarna för en sådan armbågsbjudning?

Vi har allt att vinna på dettta. En stark kampanj som bygger på att EU är ett mycket viktigt verktyg för att forstätta att styra samhällsutvecklingen med politiska och demokratiska medel.