Nakamtenga, Burkina Faso, 13 april

Franskan, varför slarvade jag så med franskan i skolan? Och varför har jag inte givit mig tiden att lära mig den sedan?

Det går bra att kommunicera här, trots allt. Men kommunikationen inskränker sig till enkla hälsningsfraser, kroppsspråk och burkinabéernas välvilja att försöka förstå.

Innebandyträningarna går så till att jag visar. Säger på engelska vad jag menar och får alltid någon att förstå, som sedan översätter till de andra. Men jag kan inte få till stånd en diskussion om taktik. Placering på planen. Få dem att förstå varför de ska ta med sig backarna i anfallsspelet och varför backarna ska vara med i anfallsspelet. Men de förstår nu vad jag menar med att de måste skjuta hårdare, mycket hårdare. När de väl kan det kommer de ju själva att fatta att det är viktigt att också träffa mål. Men om de nu bara träffar mål med lösa, lösa bollar och det finns en målvakt där så gör det ju ingen skillnad. Det är väldigt frustrerande att vara tränare och inte kunna mer franska än vad jag gör.

När min telefon tappade glaset och blev obrukbar så har jag behövt kommunicera om alternativa lösningar. Det har gått sådär. Men det löser sig till slut – efter ett par dagar… En del av er verkar se det som nyttigt för mig att öva mig på tålamod. Jag förstår inte riktigt vad det är som är så nyttigt med det? Varför är det bra att lära sig stå ut med långsamhet? Att tvingas underordna sig sakers ordning och tempo krävs det ingen attitydförändring eller träning för. Det är som det är. Det kan man inte göra något åt. Men jag behöver ju inte tycka att det är bra för det? Inte dåligt heller. Det är som det är. Men visst skulle mycket kunna göras snabbare, bl a om jag kunde tala franska. Och det kan jag ju göra någonting åt. Det tar dock mycket längre tid än jag befarat, och det är ju kul att kunna språk, inte att plugga språk.

Sopförbränning.

När vi spelar innebandy sveps planen in av en stickande rök. Jag har inte förstått vad det är, förrän i förrgår. Det bränns sopor i ett dike alldeles utanför restaurangen. Precis vid vägen. Ganska mycket mitt i byn. Jag tror att det i huvudsak är plast och kvistar och löv som bränns. Temperaturen i elden är inte tillräckligt för att förbränna allt. Röken som går i väg är fylld av oförbränd plast och säkert en del annat också förutom rätt mycket sot.

Den Goda Byn kommer snart att få sig en primärvårdsmottagning. Där kommer diagnos och en del lättare sjukvård att kunna utföras. Det kommer att finnas utrustning för lättare operationer och man kommer säkert att få ta hand om en del t ex sår och benbrott. Detta kommer att skapa en ny sorts avfall i byn. En sorts avfall som det är ännu viktigare att ta hand om på ett ansvarsfullt sätt. Nu när jag fått kontakt med internet igen så har jag ägnat en stund till att söka lösningar på detta. Och som vanligt finns det någon som inte bara ställts inför samma problem tidigare utan som också varit generös nog att dela med sig av förslaget till lösning. Så nu är det bara frågan om det går att få tag på eldfast tegel och murbruk och om Yennenga Progress har pengar till den investeringen. För att det ska bli tillräckligt varmt måste man nog tillföra luft med en fläkt för att öka syret i elden så att temperaturen kommer upp i över 600 grader för att minska risken att förbränningen skapar dioxider. Därför behövs en luftfläkt. Den kan i sin tur drivas av en solcell och ett bilbatteri. Jag gissar att en sådan förbränningsanläggning kan komma att kosta 4 000 – 6 000 kr (fast jag har ingen aning om hur dyrt det är med eldfast tegel och bruk). Sedan måste den utrustas med kompetens och ett ansvarstagande för tillsyn och underhåll. De personerna bör dessutom ha en del skyddsutrustning både för att hantera det kanske smittade medicinska avfallet men också för att kunna sköta själva ugnen under förbränningen.