Georgien igen!

Det blir allt klarare att det är Ryssland som är den stora boven. Men inte är väl Georgien och dess president utan skuld heller? Vi själva, vi europeer har försatt oss i en beorendeställning av Ryssland som gör oss fega. Att den ryska strategin länge gått ut på att skaffa sig geopolitisk makt genom tillgångarna på gas och olja har varit uppenbart. Jag tycker inte heller att jag så här i efterhand kan sätta mig till doms över Tysklands avtal med Ryssland. I normala fall är detta affärsmässiga avtal mellan företag. Avtal som hävdas i domstolar och i sista hand i världshandelsorganisationen, WTO. Men i Rysslands fall upplever jag att dessa företag är en förlängning av den politiska maktens geopolitiska ambitioner. Och det hade kanske Tyskland kunnat inse, precis som de yngsta medlemsstaterna i EU länge varnat för.

Centerpartiet i Stockholm bjuder in till säsongspremiär för Centerpartiets politikpubkvällar!

Och vilket ämne kan vara mer aktuellt än konflikten i Kaukasus? Vid träffen den 3 september försöker vi reda ut vad motsättningarna egentligen handlar om och resonerar om vilka säkerhetspolitiska konsekvenser de kan få.

I vanlig ordning kommer vi ha en kunnig och inspirerande talare som inleder och för diskussionen framåt.

Tid: 3 september kl 18.30-20.00 (ca)

Plats: Partilokalen på Stora Nygatan 4

Vi bjuder på enklare förtäring - VÄL MÖTT!!

George-igen!

George-igen!
Fredsavtalet är påskrivet. EU hade ett finger med i spelet men var står vi Européer egentligen? Är fred viktigare än olja? Är det verkligen fred vi vill ha? Är folkrättens grundsats om nationalstatens okränkbarhet rimlig i en värd med många ritbordskonstruerade gränser? Kan det här hända i Baltikum? Är förutsättningarna för försvaret av EU och Sveriges nationella integritet ändrade? Borde vi satsa mer på försvar? Är det rimligt att ta kriget i Georgien till intäkt för att FRA-lagen är rimlig? Det finns naturligtvis massor med fler stora och små frågor som väcks av det senaste kriget i Europa.

Jag är orolig. Jag störs av att det inte är lätt att hävda det till synes självklara att Georgien blivit överkörda av en militär stormakt. Den fråga som gör mig tveksam är: Varför är sydossetierna missnöjda med att tillhöra Georgien? Blotta misstanken att georgierna inte behandlat sydossetierna som fullvärdiga medborgare gör mig illa till mods. Finns det skäl för sydossetier att inte vilja låta sig kuvas längre? Det betyder naturligtvis inte att Ryssland har rätt att ta till det övervåld jag uppfattat i svensk media men borde inte världssamfundet försöka förekomma detta behov av etniskt grundad nationsbildning genom att starkare hävda minoriteters rätt till fullvärdiga medborgarskap, också i praktisk mening.

080808 08:08

I morse ställde jag väckarklockan på denna uppmärksammade tid. Lite fånigt är det ju. Det har varit sådana tider sedan millenieskiftet och kommer att vara det fram till 2012. Men jag har också dragits med i kinesernas och alla OS-fans hysteri.

Jag läste på ALDE's (Alliance of Liberals and Democrats for Europe) hemsida att de stödjer EU:s ordförandes initiativ att få alla EU:s medlemsstaters representanter att uppträda tillsammans under OS-invigningen idag. Ja, det gör nog jag också. Också det en fånig markering men ändå, jag gillar att vi visar upp ambitionen att hålla sams inom EU. Vi har mer utrikespolitiskt att vinna på att uppträda tillsammans än vi har att uppträda som ensam moraliskt föredöme. Då menar jag att vi kan uppnå mer i termer av utförd nytta. Vi kan dock inte hålla oss med den "fina" retorik vi nog gärna skulle vilja. Dessutom har EU kvar att bevisa att vi kan leverera någon utrikespolitisk nytta. Det mesta och kanske bästa som vi gjort hittills i det sammanhanget är de effekter utvidgningen har haft. Infångandet av krigsförbrytare från Balkan är ju bra, även om EU bär en del av skulden till att de kunde bli krigsförbrytare eftersom vi inte kunde enas om en gemensam linje när Jugoslavien föll samman.

Födelsedag

Idag fyller jag år, igen, så därför blir det inget långt inlägg.



Det som fångat mitt intresse idag är IDAG serien i SVD (kolla om länken funkar). Denna gång håller jag med Bo Rothstein (som ofta tidigare).



Min egen erfarenhet av föreningslivet är både och. För egen del har det definitivt tagit vara på och vidareutvecklat ett starkt samhällsengagemang. Samtidigt har jag lärt allt om mygel och manipulation. Framför allt mina år i SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) har lärt mig allt om sammanträdesteknikens för och nackdelar. De som varit mina motståndare har inte alltid gått från möten med lätta steg och själv har jag blivit ordentligt alienerad de gånger jag varit på den förlorande sidan i viktiga debatter och omröstningar. Visst kan man tappa sugen. Föreningslivet och de politiska partierna står inför en utmaning. Själv uppfattar jag att ett av problemen för oss i föreningslivet är att frågorna som föreningarna formats för har bytt skala. I regel jobbar vi nationellt med frågorna emedan deras lösning ofta ligger på en transnationell nivå. Där finns alla föreningar och partier men med allt för svaga resurser och med för liten uppmärksamhet. Utan en effektiv transnationell folklig rörelse kan inte föreningslivet leverera någon upplevd nytta i den "politiska" kärnverksamheten.

Lars Heikensten har rätt

Som administratör av ett EU-finansierat projekt måste jag hålla med Heikensten som i dagens Svenska Dagbladet skriver att det är ett komplicerat regelverk som gör att det är både svårt att ansöka och redovisa EU-finansierade projekt. Ett skäl till de krångliga reglerna är att så många förskingringsförsök har genomförts och lyckats. Men det blir ändå kontraproduktivt med flera av reglerna. Själva ansökningsprocessen är av karaktären – Vi vet vad vi vill göra frågan är hur vi ska formulera det för att det ska passa in i EU’s målkrav. Redovisningskraven är också kontraproduktiva. Det blir lätt en fråga om hur vi ska stuva våra kostnader för att det ska se ut som om vi gjort det vi lovade.

Men min erfarenhet av EU-kommissionens internrevision är att de gör ett förtjänstfullt arbete och att de trots allt har förståelse för en klok hantering av projektmedlen. Även de skulle vilja ha enklare regler, men, de måste vara så transparenta som möjligt för att minska utrymmet för fusk. Det är rimligt.

Öka de europeiska folkens inflytande över EU
Istället för att bygga allt samarbete i EU på mellanstatligt samarbete genom att ge ministerrådet så mycket inflytande så bör en mer tydlig maktdelningsprincip införas i EU:s fördrag. Idag är medlemsstaterna den minsta gemensamma nämnaren för alla viktiga maktsfärer i EU. Inget händer i ministerrådet utan att det är bra för varje enskilt land. Det är naturligtvis en respektabel hållning och medlemsstaternas perspektiv måste också finnas med i beslutsfattandet i EU. Men vem företräder EU:s intressen? Kommissionen? Dess ordförande utses av ministerrådet och parlamentet och är därmed i stor utsträckning under ordnat medlemsstaternas intressen.

Jag anser att EU vore betjänt av att de olika intresseperspektiven balanseras på mer vanligt sätt. Medlemsstaternas intresse borde representeras av en första kammare. Folkens intresse kanaliserat via ideologiska partier i en andra kammare. Kommissionens ordförande borde väljas direkt av européerna och hans kabinett bör godkännas av både första och andra kammaren. En konstitutionell domstol bör också inrättas vars första uppgift bör vara att kontrollera subsidiaritetsprincipen. Hur den bör utses vet jag inte ännu men den måste vara fristående från de andra politiska makterna i EU för att stå emot tillfälliga politiska svängningar.

Av detta följer bland annat att i valet till Europaparlamentet bör parlamentspartierna ställa upp i hela Europa. Det bör vara möjligt som svensk att rösta på det parti som faktiskt organiserar samarbetet mellan parlamentsledamöterna i parlamentet.