Nakamtenga, Burkina Faso, 3 maj

Det är inte mycket mer att skriva mer än att jag känner vemod. Jag har åstadkommit det mesta jag hade hoppats på utom att lära mig franska. Tragiskt. Men jag måste ge mig chansen till förkovran i framtiden. Medborgarskolan, Je Arrive.

Inatt var det åskregn igen. Långt och intensivt. Massor med intensiv blåst före och så mycket blixtar att det inte gjorde något att strömmen gick stup i kvarten. Jag såg ändå. Men sov så mycket gjorde jag inte. Vi får se hur det blir med de planerade jobbförberedelserna på flyget i natt.

Så, tack Stina Berge för att du intresserade mig för detta. Tack Yennenga Progress för att ni finns. Tack Lennart för gott, mycket gott värdskap och alla intressanta och viktiga diskussioner och delade kunskaper om livet i Afrika i allmänhet, Brukina Faso i synnerhet och för insikter i hur biståndssamfundet fungerar. Stort tack också till alla fantastiska människor jag mött här i Burkina Faso. Med Nakamtenga som modell har ni visat att ett mindre ojämställt Burkina Faso med ökat välstånd och ökade kunskaper är möjligt. Den ljusnande framtiden är er trots alla era enorma utmaningar med klimatförändringar, befolkningsexplosion, avskogning och vattenbrist. Men med den ekonomiska tillväxt ni har, och med den kraft ni uppenbarligen har, har ni alla möjligheter att Schaffen Dass!

Man på jobbet. Ta hand om barnet.
Eller som jag skulle sagt,
Halva ungen är min, mamman måste gå till jobbet !

Nakamtenga, Burkina Faso, 30 april

På förekommen anledning handlade middagssamtalet igår om att skiljas är att dö en smula. Lennart berättade, med anledning av vår egen olust inför att lämna alla varma människor vi gillar här, att även byborna känner av att det sliter också på dem att det kommer hit människor som de fäster sig vid och som seden försvinner ur deras liv. Och detta händer flera gånger på ett år.

En av de jag kommer att sakna mycket är Raoul.

Bibiane har återkommit om att hon vill att vi kommer hem till dom så att hon får bjuda på tôt. Sedan de fick solcellerna så har hon dessutom velat visa upp att de inte fungerar särskilt väl. Det lyser i tio minuter på kvällen innan det slocknar. Och nu har det kommit på felet, sa hon. För er som inte var med på homepartyt inför min resa bör berättas att tôt är basfödan här. Det är helt enkelt en gröt gjord på hirs, sorghum eller majsmjöl. Till den har man en sås av någon sort. Bibiane hade kokat en som bestod av olja, tomat och fisk. För min skull hade hon utelämnat den annars obligatoriska löken. Det är ju helt fascinerande att få vara med om matlagning på det sättet. Eftersom de har slut på gas och inte råd att köpa mer så lagade kommer energin från majsblast. Inte mycket brännvärde i det och den alternativa användning jag sett hittills har varit som bukfylla för åsnor. Men som sådan ser det tufft ut till och med för dom. De stora träslevarna som jag sett till salu överallt kom nu till användning. Istället för en kantig IKEA gryta som Sylvie tvingades använda i köket hemma i Lidingö har man här grytor med rund botten. Dels står det stabilt mellan stenarna i eldstaden dels är det mycket bättre att röra i på det kraftfulla sätt man rör för att få tôten mjuk och jämn. När det väl är klart så är tôten så fast att man kan ta den med fingrarna och köra en liten kladdig boll i handen. Om man är van vill säga och har ”sméhänder”. Jag brände mig ju när jag skulle försöka göra efter Bibiane. Som inför ett barn var hon till en början tvungen att lägga upp små bollar till mig som fick svalna av lite innan jag kunde ta dem och doppa dom i såsen. Det smakar inget av majstôt men såsen var god och salt. Tillsammans känns det som bra mat. Också äter man med högerhand och inte den närmaste om det råkar vara vänster. Det väcker mycket munter uppmärksamhet.

Som sagt solcellen ger inte ström till lamporna mer än tio minuter. Nu visste de att eftersom själva cellen är trasig så är det förklaringen och de måste få en ny. Men effekten på cellen sjunker inte nämnvärt för att en grannunge kastat en sten på solcellen så att det gått ett litet hål på glaset som dessutom krackelerat. Grr. Jag var tvungen att vara crescendopedagog för att det verkligen skulle gå fram. Ja, det är dåligt att glaset är spräckt. Ja anläggningen ska ge ström till alla lampor hela natten, så det är fel. Nej, felet kommer inte av att det spräckta glaset på solcellen. Och skulle det ändå vara så är det grannarnas barn som får köpa en ny solcellspanel. Mina vänner och jag är inte gjorda av pengar.

Nu kommer elektrikern denna vecka och ska göra det sista och de måste ju då också ta ansvar för sin installation så att varorna levererar de tjänster vi beställt och de lovat. Lennart har lovat att se till detta.

Efter tôt-frukosten så skulle någon åka buss tillbaka till Ouagadougou. Jag följde med för jag vill se hur lokaltrafiken fungerar. En jutesäck med obestämbart innehåll ställdes vid vägen och vi satte oss i skuggan under ett träd och väntade. De skulle kunna ta allt mellan fem minuter och en dryg halvtimme. Bibiane skapade sig en sittlapp av några löv. Jag fick väntstenen. När bussen kom var det en intressant blandning av varu-, boskapstransport och kollektivtrafik. Många tiotal kanske över hundra fjäderfä hängde runt bussen – levande. De ville ha betalt när jag fotograferade bussen men det skrattade jag bara bort. Men jag tolkade deras ovilja mot att jag fotograferade som att de trots allt inte är stolta över det sätt de behandlar djuren under transport.

På eftermiddagen var det dags för floor-ball turnering. Det var jämt. Varje match kunde bara pågå i åtta minuter Med sedvanliga förseningar insåg jag att 15 matcher i en enkelserie skulle bli många ändå. Det blir inte mer än två mål på en sådan match och eftersom vi inte har sarg blir det massor med spelavbrott. Så det blir inte så många målchanser.

Marqueeeeeeeee! Nakamtenga 1 - ISO.

Ett av Ouaga-lagen, Belle Ville, har spelare med hög adrenalinnivå. En av spelarna, den kanske duktigaste av alla denna kväll, har också en typisk spansk fotbollsspelarattityd. Slår ut med armarna, inte var det jag? Tar för sig bollen och påstår att han har inslaget. Påstår att bollen var inne när han vet att jag, som dömde varje match, var skymd. Jag vet inte men jag får anstränga mig för att inte döma honom ännu hårdare på grund av att jag blir så arg på hans sätt.

Det laget, Belle Ville, och två av våra tre lag, landade på samma slutpoäng. Bella föreslog att vi skull låta det avgöras på målskillnad. Och då landade båda Nakamtengalagen på samma målskillnad, två mål bättre än Belle Ville. Jag är inte bättre människa eller mer neutral domare än att jag därmed dömde de två Nakamtenga lagen till att dela segern. Mission accomplished. Jag ville verkligen ha denna turnering för att visa Nakamtengas spelare att det lönat sig att träna och att de blivit så mycket bättre på dessa fem veckor. Imponerande. Verkligen imponerande hur snabbt de utvecklats.

Nu står segerpokalen, som Göran hade med sig, på bästa plats i restaurangen, synligt för alla som kommer dit och beställer mat.

Nu när jag snart ska åka hem rullar det stora vemodet in. Jag tänker på det nu. Nu är jag fäst vid alla, mer eller mindre, och det kanske i en mening är ganska egoistiskt att känna så. Jag har fått vara med om något livspåverkande och fått med mig exotiska erfarenheter som annars aldrig kommit inom räckhåll. De har haft ännu en vit gubbe här som gjort sig lycklig med bland annat deras engagemang som spelpjäs. Men de har mycket mer erfarenhet av hur sådant här fungerar än vad jag har så ansvaret delar jag med var och en av dem. Jag har också märkt att de äldre har förhållit sig något mer avvaktande de sista veckorna. Det kanske beror på denna erfarenhet, vad vet jag. Lite trösterik är iaf den tanken. Hoppas bara att jag inte bidragit till att utveckla cynism.