Kuhmo kammarmusikfestival 21 juli dag 5

Idag hörde jag bara en koncert. Bestämde mig redan igår för att det fick räcka och att jag behövde jobba med ett par grejor jag vill tänka igenom innan det drar igång och som jag inte hinner med senare under semestern. Jag har inte heller sprungit. Idag var det över 28 grader i skuggan och 83 % luftfuktighet. Det gick inte att sitta inne och skriva, inte att sitta ute i skuggan och äta och det var mycket varmt i Lammasjärvi dit vi till slut tog oss för att få lite svalka.
När vi väl tog oss på en kvällskoncert så började det regna. 100 % luftfuktighet. Men det var skönt. Koncerten var i övrigt en plåga för mig. Först hela Schuberts förläggares samling av alla postumt upphittade sångerna som samlats i de Schwanegesang. Förton djävla sånger om olika teman som framfördes kompetent och pretentiöst i halvannan timme. Rumpan skrek efter blod när Stephan Loges väl gick i mål. Efter paus spelade Borodin kvartetten ett stående inslag på festivalen, Schuberts stråkkvintett i D. Det är ett fantastiskt stycke men vi hörde den bättre framför förra året och då av Danel-kvartetten, om jag minns rätt.

Kuhmo kammarmusikfestival 20 juli dag 4

Onsdagen började med en sovmorgon och därpå följande löptur. 10 km på 55 minuter är inte riktigt ok men i rätt riktning. Jag sprang på asfalt och vägen böljade upp och ner. Inte plan men flacka backar. Det var väldigt väldigt varmt. Över 26 grader och 80 % luftfuktighet.
Musiken började på skolan i dessa hemska plaststolar. I värmen blir det nästan en pöl i stolen. Vi fick höra en Tchaikovsky kvartett transkriberad till piano och den framfördes så det blev lite tråkigt. Sedan kom min och Börjes favoritcellist David Cohen och spelade ett stycke jag ej hört tidigare av Jules Massenet. Det kommer jag nog inte höra igen heller men Cohen är alltid lite extra bra tycker jag. Ett stycke för oboe och piano av Sait-Saëns var väl bra men det är något med Daniels spel som gör att jag inte riktigt charmas trots att det är just oboe som jag ju faktiskt spelat ett år i den kommunala musikskolan i Söderhamn. Priya Mitchell spelade Ave Maria men inte så jag grät och en hel hoper av stråkar framförde Tchaikovskys Serenade i C. De leddes av den inspirerande och mycket välspelande Daniel Rowland och det är väl det bästa man kan säga om den koncerten.
Kvart över sex var vi tillbaka på platsstolarna i skolan för att höra en av Holbrook tonsatt poem av Edgar Allan Poe för vioila, oboe och piano. I inledningen talades det om att man skulle hör spöken i ögonvrån - men det gjorde inte jag. Sedan kom den lille trumpetaren, Pasi Pirinen, tillbaks. Denna gång brillierandes på en vanlig trumpet i Enescus Légende. Rowland förgyllde med Frank Bridge men, nja, jag minns inte så mycket. Efter paus kom Janne Thomsen och spelade öronen av oss med sin tvärflöjt i ett för sig spännande och modernt men inte så bra stycke av Edgard Varèse. Hon gav i alla fall gärnet. Det gillar jag. Avslutningsvis spelades Charles Ives två obesvarade frågor med Janne Thomsen på tvärflöjt men med ytterligare 9 musiker. Stråkarna var gömda bakom scen och Pasi Pirinens trumpetande hördes ute från foajén. Det var djävligt läckert.
På kvällen/natten hade Börje en högtidsstund. Det spelades Strauss, Strauss och Strauss och Strauss. Dessutom var Daniel Rowland i ledningen av flera framföranden. Men själv gillar jag bara, eller i alla fall mest, Richard Strauss Cellosonat i F. Det är ”Riktig” kammarmusik och inte något man lyssnar på och saknar klirrandet med skedar i kaffekoppar och smaken av gräddbakelser. Anna Gebert dyker dock upp igen och jag blir lite imponerad av hennes lätthet. Inte lätthet på handen bara utan det ser osedvanligt obesvärligt ut när hon spelar. Så skönt att titta på. Med ett leende tar hon sig igenom riktigt svåra passager. Härligt.

Kuhmo kammarmusikfestival 19 juli dag 3
Det är bra att komma hit och utsättas för teman eftersom jag själv skulle valt bort den dagen av just dagens tema som var Latin. Eller snarare för att jag är fördomsfull kring sydeuropa. Men det handlar ju verkligen inte om den musik som skrivits och framför allt inte skrivits utan om dagsaktuell politik. Fånigt!
Vi har lyssnat på fyra koncerter idag. Det sista verket var bäst, Vivaldis årstider. Mer om det senare. Det började, som vanligt, i kyrkan. Idag en otroligt tekniskt brilliant trumpetist som framförde Giuseppe Tartinis Concerto i D-dur. Den är skriven i 18e århundradet och inte i det 16e som det stod i programmet. Men ändå, ganska gammal musik. Det lät mycket svårspelat för trumpet. Pasi Pirinen som framförde det spelade på en trumpet som varken Börje eller jag sett tidigare. Den verkade ha fem ventiler. Det behövdes. Imponerad och förundrad blir jag dock när jag inser att musiken är skriven för en trumpet utan ventiler. Wow!
Cimarosas concert i G från 1793 framfördes väldigt musikaliskt. Särskilt i relation till det föregående väldigt tekniskt färgade framförandet. Jag gillade Largot bäst. På harpa spelades sedan roligt och lätt två verk av Gioachino Rossini.
Avslutningsvist spelades en oboekoncert av Vincenzo Bellini. Jag sa att temat var Latin, eller hur? Även detta verk spelas med ett leende. Särskilt av solisten Nicholas Daniel. Oboe är ett speciellt instrument. Det låter som en nasal eller förkyld klarinett men ändå blir ljudet så mycket mer själfullt än i de flesta andra blåsinstrument. Jag tror, eller formulerar nu en egen teori om varför. Det är så tungt att spela oboe. Man måste ta i med hela diafragman och alla hals och ansiktsmuskler. Därför blir det också hela instrumentalistens hela jag som kommer med i ljudet. I andra blåsinstrument, t ex trumpet, så måste koncentrationen gå åt för att hålla igen volymen och därför blir det ofta och gärna lite blekt. Det kanske är en bättre strategi för trumpetister, att hålla handen i tratten som hornspelare gör (eller använda sordin), för att få ut mer känsla utan att spela för fulla muggar. Men ja, jag vet, jag har ingen aning.
Vi köpte också ytterligare en koncert i kyrkan, denna stjärtplågare. Modern musik har jag ju svårt att motstå. De började med Osvaldo Golijov och det var väl ok med mycket greppbrädasmällar. Men det blev känsligare och vackrare mot slutet. Mauricio Kagel var trist. I och för sig modernt men kanske jag var för trött för att göra musiken rättvisa. Men det är inte bara mitt fel om jag inte kan koncentrera mig. Det visare sig att tråkig musik gör mig trött. Avslutningsvis spelade de ännu en tangohjälte. Piazzolas årstider är ju läcker och tangosk. Någon sa, nu på kvällen, att de uppskattade den mer än Vivaldis. Och på ett sätt kan jag ju hålla med. Den är annorlunda. Både i förhållande till Vivaldis men också i förhållande till all annan europeisk kammarmusik. Men det tycker inte jag även om jag uppskattar tangomusiken. Fast den finska publiken blir lite galen när de fått höra tango. Häftig är kärleken från finnar till argentinsk musik. Henrik Sandås på Bandoneon är Blues. Han är så levande men ser ut som en ultratråkig försäkringstjänsteman. Coolt!
Kvart över fyra satt vi på plaststolarna i skolans kombinerade gymnastiksal och aula. Där spelades en stråkkvintett av Luigi Boccherini. Kammarmusikfestivalen konstnärlige ledare och violasten Vladimir Mendelssohn berättade att den spanske kungen beställde en kvintett med en stor och en lite cello ety kungen själv spelade cello. Boccherini som var en surgubbe levererade men under protest. Martti Ruoso, den sympatiske finske cellisten, skulle spela den kungliga cellon och behandlades som sådan på scen efter att av Mendelssohn utnämnts till kung. Han tackade för detta. Han har varit i Kuhmo ett år och nu redan blivit spansk kung. Han fick frågan om hur han har det och han sa att det inte är så dumt att vara kung men att han i alla fall inte går på nattklubb som en kung i ett nära grannland brukar göra. Stora skratt i publiken åt den träffande kommentaren och Karl XVI Gustav. Rätt åt Kungen. Sedan framförs Boccherinis verk med humor men inte så stor equillibirism. David Cohen cellerade folksonger skrivna av Manuel de Falla. Den jag lade på minnet var sovvisan, Nana. Vackert. Också Austuriana skrev jag ++ bakom i programmet men nu kommer jag inte ihåg varför. Det var väl helt enkelt ett bra stycke som framfördes bra. Dan Zhu spelar violin, nästan alltid utan note, och alltid med stor skicklighet och musikalitet. Jag gillar hans spelstil och lätthet. Stycket var lite tjatigt, men den tekniska skickligheten var minst på Paganininivå. Slutligen i denna koncert fick vi ”äntligen” ¨återhöra förra årets stora stjärna, Natacha Kudriskaya på pianot. De spelade Enrique Granados pianokvintett i G-moll. Natacha lyfte hela ensemblen och jag tycker att det var mycket uppfriskande.
Avslutningen med Vivaldis fyra årstider var det bästa framförandet jag hört. såväl live som på skiva. Fantastiskt lätt, engagerat och läckert. De hade förstärkt uppställningen violinister med en femte. De fyra ordinarie Mitchell, Vähälä, Bae, Gringolts med Gebert. Gebert seglar upp som en favvorit. Här får hon inte leda någon av årstiderna som primario, vilket de andra fyra delar på, men hon spelar ändå med mycket gott humör.
Det gör mig glad :-D De övriga framförandena på denna sena kvällskoncert lämnar inga bestående intryck. Det betyder inte att de var dåliga.

Kuhmo kammarmusikfestival 18 juli dag 2

Jag sov till kl 09. Skönt att slumra och somna om. Det är allt för sällan det händer.
Dagens festival började med Meta4 och Beethovens första och sista stråkkvartetter. Jag måste säga att när festivalen utsett Meta4 till artists in residence har det gjort ett utmärkt val. De är fantastiska. Framför allt i sitt spel men också i sin scennärvaro och utstrålning på scen och vid sidan av. Beethovens 1a stråkkvartett spelade de inte bara otroligt samspelt utan de spelade också samman med kyrkans efterklang. De lyssnade verkligen efter hur tonerna studsade i väggarna och väntade ut efterklangen innan de tog ny sats i stroferna. Härligt. Med mycket lätta stråkar får de fram det ”kärleksfulla” i affettuososatsen och inte bara det som jag skulle tänkt, det affekterade. Istället för intensivt så spelade de kärleksfullt, känslosamt och innerligt. Tyvärr studsar ljudet emot dem när de kommer till de snabbare satserna. Det går inte att vänta in efterklangens utdöende när man spelar scherzo eller ens allegro. Och bänkarna i kyrkan är kyrkbänkar. Jag behöver nog inte säga mer.
Beethovens sista stråkkvartett (16:e) är vacker och ödesmättad. Den tredje satsen ”Lento assai e cantate tranquillo” spelar Meta4 verkligen sångbart. Det blir vackert. När de sedan kommer till den avslutande ”Der schwer gefasste Entschluss” så är det mer än vackert. Det är också mörkt, fast lätt framfört. Grym tolkning helt enkelt. Gråten ligger liksom på lur. De lär komma till Stockholm den 18 februari. Det är noterat i kalendern.
Nästa koncert vi hörde var den som namngivits till ”Colleagues Sphor”. Det är en vits som syftar på kollegialitet med violinvirtuosen Paganini. Paganinis egen första stråkkvartett framförs tekniskt bra men jag tappat intresset och koncentrationen efter ett tag. Det är inte musikernas fel utan snarare trots. Trots att Dan Zhu spelar primario. Det samma händer senare när man framför Fritz Kreislers stråkkvartett i A-moll. Det är som Monica Granberg-Hammar säger i pausen:
¬- Det finns ett skäl till varför visa verk spelas sällan. Detsamma händer när en spännande orkestrering av Louis Spohrs ”Grans Nonet” i F-dur framförs av två violiner, cello och kontrabas, tillsammans med ett valthorn, en oboe, en klarinett och en flöjt. Dessutom är musiken skriven med ett slags härmande av kort strofer som rinner igenom oktetten. Effekt och lekfullt till att börja med men jag tröttnar också här. Det blir lite tjatigt när det inte händer något mer. Det hade räckt till en sats. Inte tre eller till och med fyra i det här fallet.
Innan den utsålda kvälllskoncerten satt vi och åt lite Moikut och drack öl i kvällssolen som fortfarande värmde trots att klockan höll på att närma sig nio. Underbart. Jag fick köpa Monika Granberg-Hammars biljett och fick därmed höra denna veckas bästa (?) koncert. Nordic Paganinis spelades med lust och glädje. Ole Bull kunde vi varit utan men Karlo Szymanowski var trollskt och paganiniskt. Stycket börjar och slutar i piano pianissimo. Vackert! Jean Sibelius inte så roligt. Bogino spelar för hårt på pianot men Tuomas Lehto spelar cello som en gud, han också. Kanske projicerar jag min egen aversion mot Bononinis ackompanjemang men jag tycker mig ana en del irritation från Lehtos sida under applåderna.

Edward Grieg var bra. Flera av Meta4s musiker var i elden under koncerten men var och en för sig. Man spelade också Jaakko Kuusisto och det var grymt bra. Arvo Pärts Fratres gör mig lite religiös även om en av festivalens största stjärnor, Daniel Rowland (priamrio i en av världens kändaste stråkkvartetter Brodskykvartetten), inte riktigt levererade de inledande stråkrullningarna. Och den avslutande tangon av Unto Mononen är härlig. Den finska publiken klappade in Minna Pensola med flera att spela ett da capo och då uppmanade hon publiken att sjunga med. Vilket den också gjorde - med full hals. Härlig erfarenhet. Hade jag nu inte varit så trött hade jag skrivit mycket mer om denna koncert. Om de pratglada och trevliga spanjorskorna jag satt bredvid, om musikerna och deras framförande och appearance och mycket mer. Kort sagt - jag blev uppfylld. Vi satt sedan på Salakammari och åt makkara och drack ett par öl tillsammans med en full finska som nöp mig i baken så fort hon kom åt. Fulla människor är odrägliga.

Noteringar från Kuhmo tisdagen 17 juli 2011

1a dagen för Börje och mig är söndagen den 17 juli
Efter att ha Silja Galaxy från Värtahamnen på lördagskväll var vi inte så farligt trötta när vi vaknade i Åbo på morgonkulan. Jag vet inte, men det kändes lugnt ombord. Inte mycket folk och inte mycket fylla. Vi drog till en bar så fort vi kom ombord för att se sista minuterna när Sverige tog brons i fotbolls-VM i Tyskland. Bra jobbat av de våra. Sedan åt vi en lyxmiddag på Happy Lobster och drack bubbel till. Allt absolut prisvärt. Sedan gick vi en sväng och tittade på de två tragiska köttmarknaderna. Men det blir lite för kort sömn i alla fall. Efter en lugn körning genom Finland så var det givet att vi skulle sova en stund här på sängarna i lägenheten när vi packat upp våra saker. Efter det kom jag mig ut och sprang ett varv på det vid det här laget välkända elljusspåret. Jag hade ganska bra fart men jag är absolut inte nöjd. 4,11 km på 20:20. Det borde gå fortare och kommer att göra det. Imorgon får det bli lite mer styrketräning men det finns inga backar att köra i på det spåret så det får bli intervallträning istället.
Sedan drog vi till kyrkan på våra medhavda cyklar och lyssnade på först en timmes piano. Först spelade vår gamle ”bekante” Bogino, Der Wanderer av Franz Liszt. Vi som lyssnat på Herbert Blomkvists inspelning av Beethovens 9a i bilen på vägen hit och konstaterat att den var så dynamiskt framförd att man måste ha en hand på volymratten hela tiden kunde konstatera att Boginos tolkning var lika dynamisk. Men det var bra.
Ännu bättre blev det när den unga talangen Gröndal framförde Liszts Sposalizio och Sonettos 104 och 123 från Pilgrimmens år (?) (Années de Pèlerinage II. Jag skrev mkt, mkt, mkt bra, känsligt, vackert och känslosamt i programbladets marginal.
Efter det framförde Sigfridsson Franz Schuberts Fantasi i C ur Wanderer Fantasy. Han spelade väldigt auktoritärt, med schwung och frejdigt särskilt i forte fortissimo. Väldigt bra programläggning för det blev lite liv i luckan efter det stillsamma framförandet innan. Jag gillade detta skarpt.
Efter paus sjöngs hela Schuberts Winterreise D. 911. Börje säger att det är en gång i livet man får chans att höra hela och jag kan säga att det kommer också att räcka. Kanske var jag trött men jag hade det inte lätt att koncentrera mig under de 70 minuter det tog att sjunga igenom de 24 sångerna. Men Loges sjöng som en gud. Mycket vackert och artikulerat. Jag som sällan hör texter och aldrig i kyrkor kunde uppfatta ganska mycket av handlingen trots allt. Och ackompanjatör Lagerspets levererar som vanligt att fantastiskt stöd till sångaren.
En bra dag men vacket ljus när vi kommer ut ur kyrkan ger ett fototillfälle på en flugfiskare som står på strömnacken i daggdimman och svingar sin lina.

Nystartszoner

"... ta tillvara människors idérikedom, viljor och resurser att bygga ett Sverige där alla kan växa."
Så avslutar Helen Törnqvist ett inlägg på Newsmill. Underbar avslutning. Men jag är inte alls säker på att sänkt skatt är en långsiktigt tillväxtskapande åtgärd. Jag delar självklart hennes åsikt om att lägre skatt är önskvärt i allmänhet men problemet med tillväxten i Sverige är inte skattenivån. Vi har trots allt EUs näst högsta skattetryck och kanske den högsta ekonomiska tillväxten. En ekonomisk tillväxt som också börjar synas i positivare sysselsättningssiffror.

En fråga som är viktig är ju trots allt den ojämnt fördelade tillväxten. Den är ojämnt fördelad i de flesta länder i världen, så ock i Sverige. Vi talar ofta om Stockholm och Mälardalen som ett tillväxtcentrum men till och med i Stockholms stad finns områden med mycket svag ekonomi och tillväxt. Nordvästförort är ett sådant område. Blackeberg och Hässelby gård två andra i västerort. Dessa ligger gränsandes mot områden som Södra Ängby och Hässelby Strand där inkomst per hushåll är mycket mycket högre. Det vore därför förmätet av mig att underkänna idén om att skattesubventionera några av dessa förorter med sämre växtkraft. Mest därför att jag själv inte har några egna enkla knep att ta till för att få sysselsättningen i dessa förorter att kraftigt öka. Jag söker inte enkla knep. Inte för att jag har något emot enkla knep utan för att jag tror att det är komplicerat. Jag skulle vilja har ork att fundera djupare på detta komplicerade och avser att försöka.

Centerpartiet förändrar Svedrige

Medan socialdemokraterna diskuterar om de ska formulera en politik först eller sätta väljarstödsmål först så har redan Centerpartiet dragit igång ett politiskt förnyeslearbete. Jag har fått äran att bli med i förnyelsegruppen kring regional tillväxt. Mina käpphästar i detta blir två. Den ena är begreppet region. I Sverige och i synnerhet i Centerpartiet är region detsama som områden av Svensk landsbygd. Det finns en diskussion i partiet om region är län eller det nyare region och förstås om inte primärkommun är det viktiga.

Jag säger, en mycket viktig region är de transnationella regionerna där hela eller delar av länder ingår. För tillväxtens skulle är region lika mycket gränsområdena Haparanda/Torneå/Nordkalotten, Svinesund, Stockholm/Åland och framför allt Öresund men också Skandinavien, Norden, EU, EES och Europa.

Min andra käpphäst är att vi politiker måste vända oss mot den omfattande forskningen kring tillväxt, företagande, entrepeneurskap. Mycket av det som politiken kan tillföra tillväxten är redan tänkt. Det handlar om att fånga upp detta och mejsla ut vad politiken kan ta bort för hinder för företag att etableras och växa, vad politiken kan göra för att stödja initiativ, mod, egen kraft och mota jante, avundsjuka och nånannanism. Jag tror att svaren finns. Vår uppgift blir att söka rätt på dom.

Vi ska söka dels i organisationer för det etablerade näringslivet, fack och industriförbund. Vi ska också söka i forskning i både Sverige och i resten av världen där många inte bara funderat en stund utan djupstuderat vad som faktiskt stödjer en ekonomisk tillväxt som också leder till ökad sysselsättning.