Leta i den här bloggen

måndag, april 17, 2017

Nakamtenga, Burkina Faso, 15-16 april

Tiden nu, april och maj, kallas här, enligt Lennart, svetstiden. Lokalbefolkningen prövas i bristen på mat. Deras kroppar och själar och sammanhållning svetsas samman och de hårdnar.

Det är ju svårt att ta in. Människorna se välmående ut. De ler stort. De är glada och öppna och intresserade. Men visst märker jag det som Lennart påstod att särskilt kvinnorna är lite trötta.
Jag kollade med vår chaufför igår och han bekräftar att många äter bara en gång om dagen såhär års. Det blir en tallrik tôt (gröt på hirs-, sorghum- eller majsmjöl) Frukost kan vara en välling på i vatten utrörd gårdagens tôt-rester.

De flesta vi träffar här har fast jobb med lön vilket gör att deras familjer håller svälten utanför gården men inte mer. Hungrar gör dem tills regnperiodens skördar blir tillgänglig.

Men, det är ju påsk. Kristenhetens allra viktigaste högtid. Den tid då det ultimata med tron på Jesus som guds son ska högtidlighållas. Förskole- och skolpersonalen ville även i år upprätthålla traditionen av att samlas och måla ägg på påskafton och sedan äta en gemensam lunch. Väldigt trevligt.

På påskdagen verkar det finnas en tradition med massdop inklusive vuxendop. Det är stora grejer. Stor fest och mat och lokalproducerad öl (som smakar surt som ojäst mäsk). Vi var först hemma hos en av familjerna där en av de bättre innebandyspelarna och en ung man lär vara en stjärna i skolan (sa jag att han är den enda jag kan tala engelska med?). Han, Raoul, är den äldste av sex syskon. Det yngsta, Ephifam, tre månader, döptes igår. Och vi fick närkontakt med hur de bor. Se bilderna. Jag fick mig en rejäl tankeställare. Skulle jag kunna leva sådär? Det är klart jag skulle, för att i så fall, man har inget val. Men också, som Lennart säger, det är en hypotetisk fråga. Så fort jag skulle hamna på en sådan gård skulle ju åtgärder vidtas för att förbättra. Jag vill att ni särskilt noterar skillnaden i rum och hur städat det är emellan Raouls rum och de andra. Raoul är för övrigt den enda som har ett skrivbord, enligt Lennart.
En relativt välstädad gård.

Det luktade skumt i sovrummet. Hyllan med fiskrester bland kokkärlen.

Kök


Rouls rum



Ephifam och killingen



Nydöpt


Självmedveten med väninnor.
Specialpedagogen Pauline, som jag tidigare skrivit om, tog oss med till sin hemby. Den ligger 11 km rakt in i bushen. Vägen dit är inte farbar under regnsäsongen. Den gick knappt att åka på nu med en jeep med hög markfrigång och då är vägarna hårda eller fulla av ett tunt lager av mjuk fin sand.
I den byn verkar de ha en tradition med stort påskkalas. Centrum för uppmärksamheten var Paulines bror som på påskdagens morgon vuxendöptes.

Kameran väcker mycket uppmärksamhet. Nästa lika mycket som att vi nasara’s kommer ut och visar upp vårt märkliga skinn och hår. Många vill bli fotograferade men det finns också människor här som överallt annars som blir generade när kameran kommer fram.

En rolig sak hände. I Paulines hemby kommer plötsligt en mycket vacker ung kvinna fram och visar upp sig typ. Jag fotografera henne också. När hon står tillsammans med väninnor i skuggan av ett träd. När jag självklart frågar om jag får fotografera dem så går hon genast undan och ställer upp sig själv och posar framför kameran. Mycket medveten om att hennes utseende är exceptionellt och att det måste vara självklart att det är just henne jag vill fotografera. Människor är sig lika över allt. Men det var ju också lite glädjande att se att det också finns burkinabéer som inte är alltid är milda och tillbakadragna. Jag gillar’t. 

Så mitt i denna svets-tid så kostar man på sig att ha kalas och fira sin djupa kristna tro. De är generösa och delar verkligen med sig av mat men också av öppenhet och vänlighet. Människan är fantastisk.

1 kommentar:

Olle N. sa...

Utan att värdera, intressant huse-syn.