Leta i den här bloggen

lördag, juli 18, 2009

Även i Luleå tröttnar en del på samtidskonstens pretentioner


Ytterligare en som vågar ta bladet från munnen - modern konst förverkar vårt förtroende. Läs denna artikel och förundras. Själv har jag nu sett delar av Biennalen och delar Bertil Sundstedts syn. Själv kommer jag inte att sluta ägna kraft åt samtidskonst. Det gör jag för att jag älskar att hitta de bra verken bland alla andra. Men det tär verkligen på tålamodet. Och det finns bra verk i Biennalen i Luleå i år. Andres Ramirez Gavirias video som jag kallar implodering är estetiskt tilltalande. Det är en kub varur det pumpas luft så att ett undertryck uppstår. Kuben imploderar i en sky av höghastighetskamerafilmade glasskärvor. Tyvärr avbryts filmen innnan alla glasskärvor lagt sig till ro. Trist. Verkets meditativa stämming hade ökat om hela sekvensen varit med. Också Edith Derdyks "Från var och en till var och en" är sensuellt och vackert. Enkel skönhet, se bilden. Det gillar jag. Men resten är mer eller mindre krystade, ytliga och därmed trista plattityder som inte borde få del av Luleåbornas skattemedel för att få visa upp sig. Det finns bra konst i Sverige. Det verkar däremot vara ont om bra konstutställningsproducenter.

tisdag, juli 07, 2009

Vi i Allians för Sverige måste sätta stopp för kulturdekadensen

Min kommmentar på Newsmill till Göran Hägglunds artikel om kulturdekadensen.

Bra att du tar debatten Hägglund. (Det gjorde i och för sig kulturministern också direkt på Fredsgatan och det var egentligen tack vare henne som det blev ståhej) Jag håller med om att Alliansen varit för vek i debatten om kulturens innehåll. Jag gillade i och för sig inte idén om litteraturkanon eftersom en sådan i sig är konserverande. Men jag blir galen av att konstnärer använder sig av våra pengar för att göra kvasipolitik på bästa arenan. Vad som är kultur är omöjligt att definiera. Låt konstnärerna och deras eventuella kunder definiera det. Men så länge de lever på skattemedel kommer jag att ta mig rätten att ifrågasätta vad de håller på med. Konsthögskolan i Stockholm har förverkat mitt förtroende. Den bör stängas. Det finns konstskolor i Sverige som gör ett bättre jobb. Om någon entrepenör kan starta en ny konsthögskola här och visa att det handlar om att förkovra eleverna i konst i stället för i kvasipolitik så är jag mer än villig att stödja det.
PS Vi, i de politiska partierna, måste vara självkritiska till att vi inte lyckats fånga all denna politiska frustration som verkar frodas bland konstintresserade. Hur får vi fatt på det? Eller är de vår livgivande motsats?

lördag, juli 04, 2009

Stockholmarnas tankar om framtiden

Vad är viktigast, mest angelägenhet för Stockholmarnas tankar om framtiden? Vilka frågor tänker de oftast på och irriterar de sig mest över i dagens vardag? Vad skulle de önska blev bättre eller till och med var på ett helt annat sätt?

Hur tar man reda på sådant?
Om man frågar folk öppet är min erfarenhet att de flesta som över huvud taget svarar gör det utifrån en dagsaktualitet. Fördelen med sådana svar är att de är bra att bygga en valvinnande politik på. Nackdelen är att de inte fångar upp de frågor som kommer att irritera stockholmarna om tio år. Kan man förutse vilka det kommer att bli? Nja, det finns massor med organisationer som ägnar sig åt denna typ av tidsmaskineri. Både som ekonomiska prognosmakare och som omvärldsanalytiker.

En annan metod att få reda på Stockholmarnas preferenser om framtiden är att ställa upp olika scenario som de får välja mellan. Det är lättare att reagera än agera för de allra flesta människor. Nackdelen med denna metod är att man kan känna frustration över hur scenarierna satts samman. En idé i ett scenario skulle man vilja se i ett annat. Man skulle då kunna tänka sig att man gör en omfattande tipspromenad, ett flervalsformulär där olika problem eller frågor besvaras på olika sätt och respondenterna kryssar för vilken "lösning" de föredrar. Risken är att det som sammanställs blir åtgärdsförslag som är inkonsistenta och som per definition är populistiskt.

Den vanliga politiska metoden är att man skriver ett program. Av tradition finns ett antal ideologiska utgångspunkter som är manifesterade i stadgar och partiprogram. Sedan tolkas detta i nedbrytningar och konkretiserande i valplattformar, suborganisationernas program och strategier och ända ner till konkreta omsättningar i praktisk politik i vardagen. Detta är bra för det skapar förutsättningar för ideologisk konsistens men skapar sällan underlag för proaktiv politisk handling.

Hur skulle, t ex, Centerpartiet i Stockholm göra om man vill skriva en vision om Stockholm 2040? För det första skulle det vara de aktiva partisterna som skulle formulera visionen. Det skulle inte behöva omfatta alla stockholmare förrän den ska testas i val. (Är det förresten säkert? Kanske man skulle kunna ta fram bakgrundsfakta om respondenterna som medlem/sympatisör/icke-medlem, kön, ålder, bostadsort eller postnummer.) Men även centerpartister i Stockholm kanske behöver något att reagera på. Det bästa är förstås om man gör detta i en trestegsraket. Först görs ett flervalsformulär där frågor och svar utformas dels utifrån partiprogram och kända prognoser och preferensundersökningar. Sedan sammanställs detta i en preliminär programtext där varje textstycke kan kommenteras och där justeringar kan göras. Slutligen sammanställs alla dessa förslag i en text som godkänns av något legitimt organ.

Det blir mycket jobb. Först att scanna av relevanta prognoser och preferensundersökningar innan man kommer till frågeformuläret. Sedan måste man hitta en webbaserad mjukvara som automatiserar såväl utskick (med påminnelser till de som inte svarat) som gör en sammanställning. Därefter vidtar ett manuellt intellektuellt arbete att tolka svaren och skriva ett sammanvägt förslag som är ideologiskt konsistent, spänstigt och lagom kort. Därefter bör man återigen ha en webbaserad programvara som kan hantera kommentarer till textstycken. Även denna mjukvara måste kunna hantera utskick, påminnelser och sammanställning. Slutligen måste det återigen till ett intellektuellt huvudarbete för urvalet av förslagen till en sammanhållen text.

För att detta ska blir bra behövs dels två smarta programvaror, se ovan. Dessa finns förhoppningsvis redan tillgängliga i partiet eller som free-ware på nätet.
Det behövs en handfull centerpartister som har tid att läsa och analysera frågor ur preferensundersökningars rapporter och prognoser. Det blir sannoligt också dessa personer som får göra de två sammanställningsarbetsuppgifterna.
Det kommer att behövas tid för att administrera programvarora, dvs skriva in texterna. Jag har gjort en mkt preliminär projektplan för detta. Den är beräknad på tre projektarbetare som kan lägga två timmar om dagen sju dagar i veckan. Utom för resursen centerpartietser/sympatisörer och allmänheten som jag räknar kan engageras för att svara på webenkäter 24 timmar om dygnet. Om visionen ska kunna lämnas över till DS den 27 september måste arbetet enligt denna plan börja den 10 augusti. Är det möjligt? (Du kan klicka på ganttschemat för att se det större, i alla fall jag kan.)


Slutligen tror jag att det behövs ett minimum av projektledning. Egentligen behöver bara distriktsstyrelsen finna några engagerade medlemmar som får ett mandat att genomföra detta där det viktigaste är att personerna verkligen kan visa att de avsätter nödvändig tid. Dock bör en av dem utses till ledare för projektet. Den politiska förankringen finns i distriktsstyrelsen som ju är uppdragsgivare. Därmed behövs inte någon suborganisationsrepresentativ projektledning.