Vi hade bara två biljetter var när denna dag började. Vi hade tittat i programmet och inte tyckt att det andra lockade. Så fel man kan ha och så typiskt Kuhmo Chamber Music Festival. Eller så typiskt alla sådana här omfattande festivaler. Man kan här utsätta sig för överraskningar och få höra saker man inte visste om att man tycker om. Dessutom förgylldes dagen av att vi umgicks allt mer med Aija och Pirjo. Mor och dotter från Joensuu som vi suttit när vid flera koncerter och som vi därför fick kontakt med. Det är en annan positiv effekt av dessa festivaler – att man lär känna människor med samma nördiga intresse. I alla fall gör man det om man törs tala med andra människor. Jag ser ju också ensamma och par som inte vågar delta. Tråkigt för dem.
Torsdagen började med Ravi Shankar som skrivit en duett för följt och gitarr. Flyhänt och med vackra melodier som följer att lite annorlunda schema än det som skrevs på 17- och 1800-talen i Europa.
Sedan var det sång, Rachmaninov, och det var överraskande bra. Jag har ingen aning om vad de sjöng eftersom det sjöngs på ryska och inga översättningar fanns tillgängliga. Men jag är inte säker på att det hade hjälpt. Men det var bättre än jag förväntade mig.
Sedan fick vi höra vår favorit pianist, Natacha Kudritskaya igen. Denna gång med cellist. De spelade Max Bruch Kol Nidrei, op. 47. Jag är djupt imponerad av hennes spel och skulle gärna se att någon av de stora orkestrarna i Stockholm bjöd in henne att spela pianokoncert för oss. Fantastisk armföring och levande. Hon är ett bra exempel på pianofrökens korrekta påpekande om att hur man håller händer och armar påverkar hur det låter. Natacha låter otroligt känsligt och dynamiskt. Vad jag snabbt kan kolla på nätet har hon inte och är inte planerad att spela i Stockholm. Trist. Tur att Kuhmo Chamber Music Festival finns.
Sedan mer sång. Denna gång Anton Dvoȓák.
Avslutningsvis vid denna den 14e koncerten spelades Staba Mater av Arvo Pärt. Hela salongen är hänförd. Som med i den bön som Pärt leder oss med i. Ordlös, konfessionsfri men tät på andlighet och känslor. Det har avfärdats som minimalism av belgaren som håller föreläsningar om dagens koncerter varje morgon. Det har han rätt i. Det är minimalistiskt. Men det går absolut inte att avfärda. Tvärt om. Det går rakt in i min själ och i mitt hjärta.
Vi tog sedan en koncerts paus och inväntade en specialtillställning med Kaja Saariaho. Hon är composer in recidence här på samma sätt som hon var det vid Båstads kammarmusikfestival för ett par veckor sedan. Hon är ganska intressant människa förstås. Dialogen som hon hade med publiken var också givande men det mest intressanta var hennes klargörande att moderatorn, tillika festivalens konstnärlige ledare, Vladimir Mendelsson, är barn i rakt nedstigande led till Felix Mendelsson. Musiken som framfördes på denna minikonsert imponerade inte på mig. Lite slätstruken tyckte nog jag. Men den hade lite humoristiska kvaliteter som jag uppskattade.
Däremot i efterföljande koncert i Kuhmo Koncert Hall där det framfördes som avslutande nummer ett verk för stråkkvartett med live electronics. Det var bra tyckte jag. Lagom mycket electronics utan att det tog över det klassiska stråkkvartett ljudet. I övrigt gavs vid denna den 17e konserten ”Famme Fatales” Strauss II:es, Fata Morgana. Musikerna hade det smittande roligt på scen och jag imponeras igen av Elina Vähäläs otroligt klockrena spela. Otroligt bra. Franz Liszts Die Loreley framfördes vackert känsligt och musikaliskt av Verlia Resjan. Någon Milone (?) har gjort en transkription av Bizets Carmen. Jag noterade i programmet att jag nu har förlåtit Daniel Rowland för hans slarviga attityd tidigare i veckan. Detta verk och kanske genre fullföljer han med lust och koncentration. Det blir mycket bra. De resterande två verken denna koncert, R. Strauss och M. Ravel var lite tråkiga.
Sist på kvällen hade vi inte biljetter. Det var stor hausse över att få tag på dem. Det var tvärslut och de vi talar med i pauserna beklagade oss. De gav Astor Piazzollas Maria de Buenos Aries. Det är en annan del av Finsk kultur som sällan tränger över östersjön. Kopplingen mellan finsk tango och Argentinsk. Detta verk är ju en lite opera med en bandoneon i centrum. Den spelades av autodidakten Henrik Sandås. Han ser ut som en försäkringstjänsteman men blir en fullfjädrad tangokavaljer när han får den lilla bälgen på knäet. Inlevelse och starka känslor. Det var det också från sångarna. Berättaren med stor inlevelse, sopranen ”Maria” hade så stark inlevelse att jag kunde följa historien (som framfördes på spanska men hade supratext på scenens bakvägg på finska) trots att jag inte förstod så många ord. Starkt. Tack Pirjo och Aija för att de fixade fram biljetter till oss till denna upplevelse. Vi cyklade hem lyckliga och glada mitt i den ljusa vackra natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar