Dagens tema var Dynastierna. Det började med Bach., Johann Chirstoph Bach som var ”Uncle” till Johann Sebastian. Salomé Heller, sopran och hela ensemblen sjön väl svalt i hetta i Kyrkan.
Det fortsatte sedan med Wilhelm Friedmann Bach som i programmet beskrivs som den ”gudabegåvade” slarvern som söp bort sin talang. Men orgelmusik är svårt att ta till sig och dessutom fick jag en känsla av att det inte var bra framfört.
Sedan en av Johann Sebastians cellosviter, nr 1. Fantastisk musik. Själv tyckte jag att Jens-Peter Mainz framförde den väl lätt och utan musikaliskt och själsligt djup. Börje uppskattade den lätta stråkföringen. Se så olika det kan vara.
Sedan ännu ett orgelverk, fast denna gång komponerat av en annan av Johann Sebastians söner, Carl Philipp Emanuel. Mycket volym men samma reaktion som tidigare på orgelmusik och musikern.
David Geringas spelade cellosvit nr 2. Han spelade mer klassiskt och bättre med större djup. Men inte felfritt. Det är nog värmen som plågar dem.
Johann Christians Pianosvit har arrangerats av Wolfgang Amadeus Mozart (K.107/1). Och plötsligt framstår Mozart geni igen. Den lätthet, melodiskhet, lättsmälta skönhet som han skapar eller modellerar om till är fantastiskt befriande i relief till det svårmod som Bach-barnen levererat innan. Tack Wolfgang.
Avslutningsvis framfördes ett bus från P.D.Q. Bach. Det är ett påhitt från en amerikansk musikprofessor Peter Schickele och var en Bachfuga på piano med en skadad violinist med bara vänster arm bruten. Istället höll två andra violinister ett löst tagel som de drog över violan. Därav fyrhändig viola som vi i publiken verkligen undrade över vad det skulle bli. Kul men inte mer.
Haydens dynasti är tråkigare. Men här visades instrumentet Baryton upp. Det är väl en blandning mellan cello och luta, eller snarare, luta och da gamba, som ju är en cello med fem strängar. Baryton har också medsvängande strängar som sitter både bredvid halsen och under och liksom bakom, nästan i, halsen. Totalt 18 strängar. Jobbigt att stämma sa David Geringas. Men, det blev inte så bra eller vacker musik. Lite tråkigt faktiskt. Under denna koncert släpade man fram en lite liten koncertorgel och det bevisas återigen att det är ett instrument som inte går att göra levande. Bristen på koppling, fysisk kontant, mellan musikern och dennes anbringande av tonen gör att orgelmusik blir död. Som en synt från 50- och 60-talet. Men de har ju utvecklats, men det har inte orglar gjort. Det spelar ingen roll hur hårt eller lätt man trycker ner en pedal så kommer samma luftström fram i a f till pipan. Trist.
Tur då att Natacha Kudritskayas pianospel i den avslutande pianotrion var ännu bättre än vi uppfattade henne förra året. Hon har en armföring som gör att hon lever med pianot hela hon. Hon ser arg ut när man ser henne på byn, hon ser grym ut för och efter framförandet, men vid klaviaturet är hon leende och medspelande och bland det bästa jag någonsin hört.
Mendelssons dynasti var den sista Börje och jag fått biljetter till. Felix Mendelsson är bra och Liede ohne Worte i D, op. 109, var verkligen en sång som framfördes med stor sånglig musikalitet på cellon av Martti Ruosi.
Laura Mikkolas framförande av fem månader ur Felix storasyster Fannys Året var fantastiskt. Hon spelade engagerat och hjälpte mig in i musiken.
Från hela denna koncert så minns jag nog helst Felix Mendelssons stråkoktett. Meta 4 förstärkt med fyra andra musiker. Det blir en hel orkester, i a f till känslan. Kanske det beror på att en oktett här i Kuhmo är relativt stor. Jag uppskattade framförandet mycket och det var jag inte ensam om.
I övrigt är det värt att nämna att vi lär känna folk och att de naturligtvis är mycket trevliga. Dessutom så har vi återfunnit bekanta från förra året. Kuhmo är speciellt och jag gillar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar