Sista dagen. Började med relativt tidigare uppstigning men inte så tidig att jag hann med mer än en kort löprunda. Men i alla fall en löprunda. Sedan bar det av för första av tre koncerter.
”Heaven wouldn’t be what it is if one couldn’t hear my husband’s music.” Anna Magdalena Bach. Och det kan man verkligen hålla med om. Han är en stor kompositör. Men det är uppenbart inte alla som håller med. Dagens första verk var en cello sonat av nämnda geni. Cello suite no 4. David Geringas framförde den som om det var första gången han spelade avista. Som om han såg noterna för första gången. Med tanke på vad han kan och vad han visade senare idag så vet vi ju att han är en mycket kompetent cellist. Irriterande tycker jag att det är att han inte tog uppgiften på större alvar. Koncertens avslutningsnummer, cellosvit no 5, framfördes på det sätt jag förväntar mig. Utan noter och med stark inlevelse.
Därefter fick vi höra veckans enda oboe. I Bach triosonat D moll (BVW 1036) spelade Blanca Gleisner oboe med äran. När jag hör oboe tänker jag ofta på att jag kunde eller borde fortsatt med det instrumentet mer än det år jag spelade det. Men det är också när jag hör det som jag inser varför jag inte fortsatte. Jag har inte den fingerfärdighet som krävs, för något instrument.
Dagens andra koncert handlade om den gudabenådade Mozart. Meta4 och Mendelssohn gladde oss igen. De är helt enkelt fantastiska. Bäst? Jo, troligen. De blir ännu bättre med Mendelssohn medverkande. Sedan fick vi höra en klarinettkvintett med en finsk klarinettist, Christoffer Sundqvist, som gladde i Mozarts klarinettkvintett i A (K 581).
Kvällskoncerten hette THE IRON CURTAIN BETWEEN GOD, COMMUNISM AND THE VIOCE OF AMERICA. Musik som skrivits eller godkännts av censuren i Östeuropa fore murens fall.
Först spelades Anatolijus Senderovas en kvintett för stråkkvartett (Ardeo) och David Geringas. Och här märktes det att Geringas gillar denna samtida musik. Stycket skrevs 2006 och var dagens intressantaste och roligaste att höra. Därefter framfördes Serban Nichifors stråkkvartett no 1 ”Anamorphose” av Enescu Quartetten. Vladimir Mendelssohn berättade följande historia om stråkkvartetten. Den skrev då censuren var som värst i Sovjet, 1976. Nichifor fick inte sina ursprungliga noter godkända då de inte hade melodisk stråkföring. Sådan musik, som censuren inte förstod, kallades för formalistisk och var därmed inte godkänd. Sinnet rann till på Nichifor och han skrev in zigenarinspirerade passager mot slutet av stycket. Då blev stycket godkänt, precis som Nichifor hade räknat ut. Det gjorde honom dock inte på bättre humör utan han skrev också in i partituret att musikerna skulle gå ut bland publiken och spela fiol i öronen på folk ”just like the gypsies do”. (Jag noterade att den generaliserande fördomen kunde uttalas från scen utan förbehåll. Hmm!) Nåväl spännande men inte lika bra som Senderovas verk.
Efter paus spelades sex Händelstycken för cembalo. Det är ett lika hopplöst instrument som orgel – tycker jag. Samma brist på direkt fysisk koppling mellan tonalstring och fingrar. Det blir dött.
”The liberal bourgeoisie saw Bach exclusively as a church musician; every artistic connection with the struggle of the simple people present in is suites, his concertos, even his profane cantatas was covered up. In the period of imperialism, the bourgeoisie promoted Bach as a cosmopolitan church formalist musician devoid of content. The SED is right in exposing the falsified aspect of German culture in the “Americanised” West. Art for the masses has been replaced by erotic magazines, cops and robbers novels, and films in which the mentally ill and gangsters appear as heroes. If composers there do not write Boogie-Woogie rhythms or abrasive neo-fascist marches, the vegetate in poverty. In the Bach year, 1950, we will defend our national culture against all destructive and divisive efforts for American imperialism. (ur Stellungsnamhe de Parteivorstandses der SED zum Bach Jahr Anlage nr 4 zum Protokoll nr 76 vom 13 März 1950.) Det är inte utan att man känner igen en del från hur kulturdebatten kan låta, och framför allt har låtit i Sverige. Men efter denna förklaring i programboken framföres Bach Kaffekantat och det var väl kul att ha hört.
Innan andra paus spelades Beethovens ”Appasionata” op 57. Den är ju grym på alla sätt och framfördes ok, eller bättre. Motivet till att den var med i programmet är att det var ett av få västerländska verk som Lenin själv godkände!
Med tanke på morgondagens långa bilresa till Åbo lämnade vi koncerten i andra paus. Trist men klokt.
Nu är det färdiglyssnat för denna gång. Jag är väldigt nöjd. Med musiken, förståss, med umgänget med min käre vän och musikälskare Börje, med att ha träffat andra trevliga människor här, med att ha fått vara i Kuhmo de varmaste dagarna i mannaminne och med att ha en familj som gör det möjligt för mig att uppleva detta. Tack alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar