Onsdagen började med en sovmorgon och därpå följande löptur. 10 km på 55 minuter är inte riktigt ok men i rätt riktning. Jag sprang på asfalt och vägen böljade upp och ner. Inte plan men flacka backar. Det var väldigt väldigt varmt. Över 26 grader och 80 % luftfuktighet.
Musiken började på skolan i dessa hemska plaststolar. I värmen blir det nästan en pöl i stolen. Vi fick höra en Tchaikovsky kvartett transkriberad till piano och den framfördes så det blev lite tråkigt. Sedan kom min och Börjes favoritcellist David Cohen och spelade ett stycke jag ej hört tidigare av Jules Massenet. Det kommer jag nog inte höra igen heller men Cohen är alltid lite extra bra tycker jag. Ett stycke för oboe och piano av Sait-Saëns var väl bra men det är något med Daniels spel som gör att jag inte riktigt charmas trots att det är just oboe som jag ju faktiskt spelat ett år i den kommunala musikskolan i Söderhamn. Priya Mitchell spelade Ave Maria men inte så jag grät och en hel hoper av stråkar framförde Tchaikovskys Serenade i C. De leddes av den inspirerande och mycket välspelande Daniel Rowland och det är väl det bästa man kan säga om den koncerten.
Kvart över sex var vi tillbaka på platsstolarna i skolan för att höra en av Holbrook tonsatt poem av Edgar Allan Poe för vioila, oboe och piano. I inledningen talades det om att man skulle hör spöken i ögonvrån - men det gjorde inte jag. Sedan kom den lille trumpetaren, Pasi Pirinen, tillbaks. Denna gång brillierandes på en vanlig trumpet i Enescus Légende. Rowland förgyllde med Frank Bridge men, nja, jag minns inte så mycket. Efter paus kom Janne Thomsen och spelade öronen av oss med sin tvärflöjt i ett för sig spännande och modernt men inte så bra stycke av Edgard Varèse. Hon gav i alla fall gärnet. Det gillar jag. Avslutningsvis spelades Charles Ives två obesvarade frågor med Janne Thomsen på tvärflöjt men med ytterligare 9 musiker. Stråkarna var gömda bakom scen och Pasi Pirinens trumpetande hördes ute från foajén. Det var djävligt läckert.
På kvällen/natten hade Börje en högtidsstund. Det spelades Strauss, Strauss och Strauss och Strauss. Dessutom var Daniel Rowland i ledningen av flera framföranden. Men själv gillar jag bara, eller i alla fall mest, Richard Strauss Cellosonat i F. Det är ”Riktig” kammarmusik och inte något man lyssnar på och saknar klirrandet med skedar i kaffekoppar och smaken av gräddbakelser. Anna Gebert dyker dock upp igen och jag blir lite imponerad av hennes lätthet. Inte lätthet på handen bara utan det ser osedvanligt obesvärligt ut när hon spelar. Så skönt att titta på. Med ett leende tar hon sig igenom riktigt svåra passager. Härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar