Kuhmo kammarmusikfestival 19 juli dag 3
Det är bra att komma hit och utsättas för teman eftersom jag själv skulle valt bort den dagen av just dagens tema som var Latin. Eller snarare för att jag är fördomsfull kring sydeuropa. Men det handlar ju verkligen inte om den musik som skrivits och framför allt inte skrivits utan om dagsaktuell politik. Fånigt!
Vi har lyssnat på fyra koncerter idag. Det sista verket var bäst, Vivaldis årstider. Mer om det senare. Det började, som vanligt, i kyrkan. Idag en otroligt tekniskt brilliant trumpetist som framförde Giuseppe Tartinis Concerto i D-dur. Den är skriven i 18e århundradet och inte i det 16e som det stod i programmet. Men ändå, ganska gammal musik. Det lät mycket svårspelat för trumpet. Pasi Pirinen som framförde det spelade på en trumpet som varken Börje eller jag sett tidigare. Den verkade ha fem ventiler. Det behövdes. Imponerad och förundrad blir jag dock när jag inser att musiken är skriven för en trumpet utan ventiler. Wow!
Cimarosas concert i G från 1793 framfördes väldigt musikaliskt. Särskilt i relation till det föregående väldigt tekniskt färgade framförandet. Jag gillade Largot bäst. På harpa spelades sedan roligt och lätt två verk av Gioachino Rossini.
Avslutningsvist spelades en oboekoncert av Vincenzo Bellini. Jag sa att temat var Latin, eller hur? Även detta verk spelas med ett leende. Särskilt av solisten Nicholas Daniel. Oboe är ett speciellt instrument. Det låter som en nasal eller förkyld klarinett men ändå blir ljudet så mycket mer själfullt än i de flesta andra blåsinstrument. Jag tror, eller formulerar nu en egen teori om varför. Det är så tungt att spela oboe. Man måste ta i med hela diafragman och alla hals och ansiktsmuskler. Därför blir det också hela instrumentalistens hela jag som kommer med i ljudet. I andra blåsinstrument, t ex trumpet, så måste koncentrationen gå åt för att hålla igen volymen och därför blir det ofta och gärna lite blekt. Det kanske är en bättre strategi för trumpetister, att hålla handen i tratten som hornspelare gör (eller använda sordin), för att få ut mer känsla utan att spela för fulla muggar. Men ja, jag vet, jag har ingen aning.
Vi köpte också ytterligare en koncert i kyrkan, denna stjärtplågare. Modern musik har jag ju svårt att motstå. De började med Osvaldo Golijov och det var väl ok med mycket greppbrädasmällar. Men det blev känsligare och vackrare mot slutet. Mauricio Kagel var trist. I och för sig modernt men kanske jag var för trött för att göra musiken rättvisa. Men det är inte bara mitt fel om jag inte kan koncentrera mig. Det visare sig att tråkig musik gör mig trött. Avslutningsvis spelade de ännu en tangohjälte. Piazzolas årstider är ju läcker och tangosk. Någon sa, nu på kvällen, att de uppskattade den mer än Vivaldis. Och på ett sätt kan jag ju hålla med. Den är annorlunda. Både i förhållande till Vivaldis men också i förhållande till all annan europeisk kammarmusik. Men det tycker inte jag även om jag uppskattar tangomusiken. Fast den finska publiken blir lite galen när de fått höra tango. Häftig är kärleken från finnar till argentinsk musik. Henrik Sandås på Bandoneon är Blues. Han är så levande men ser ut som en ultratråkig försäkringstjänsteman. Coolt!
Kvart över fyra satt vi på plaststolarna i skolans kombinerade gymnastiksal och aula. Där spelades en stråkkvintett av Luigi Boccherini. Kammarmusikfestivalen konstnärlige ledare och violasten Vladimir Mendelssohn berättade att den spanske kungen beställde en kvintett med en stor och en lite cello ety kungen själv spelade cello. Boccherini som var en surgubbe levererade men under protest. Martti Ruoso, den sympatiske finske cellisten, skulle spela den kungliga cellon och behandlades som sådan på scen efter att av Mendelssohn utnämnts till kung. Han tackade för detta. Han har varit i Kuhmo ett år och nu redan blivit spansk kung. Han fick frågan om hur han har det och han sa att det inte är så dumt att vara kung men att han i alla fall inte går på nattklubb som en kung i ett nära grannland brukar göra. Stora skratt i publiken åt den träffande kommentaren och Karl XVI Gustav. Rätt åt Kungen. Sedan framförs Boccherinis verk med humor men inte så stor equillibirism. David Cohen cellerade folksonger skrivna av Manuel de Falla. Den jag lade på minnet var sovvisan, Nana. Vackert. Också Austuriana skrev jag ++ bakom i programmet men nu kommer jag inte ihåg varför. Det var väl helt enkelt ett bra stycke som framfördes bra. Dan Zhu spelar violin, nästan alltid utan note, och alltid med stor skicklighet och musikalitet. Jag gillar hans spelstil och lätthet. Stycket var lite tjatigt, men den tekniska skickligheten var minst på Paganininivå. Slutligen i denna koncert fick vi ”äntligen” ¨återhöra förra årets stora stjärna, Natacha Kudriskaya på pianot. De spelade Enrique Granados pianokvintett i G-moll. Natacha lyfte hela ensemblen och jag tycker att det var mycket uppfriskande.
Avslutningen med Vivaldis fyra årstider var det bästa framförandet jag hört. såväl live som på skiva. Fantastiskt lätt, engagerat och läckert. De hade förstärkt uppställningen violinister med en femte. De fyra ordinarie Mitchell, Vähälä, Bae, Gringolts med Gebert. Gebert seglar upp som en favvorit. Här får hon inte leda någon av årstiderna som primario, vilket de andra fyra delar på, men hon spelar ändå med mycket gott humör.
Det gör mig glad :-D De övriga framförandena på denna sena kvällskoncert lämnar inga bestående intryck. Det betyder inte att de var dåliga.