Jag sov till kl 09. Skönt att slumra och somna om. Det är allt för sällan det händer.
Dagens festival började med Meta4 och Beethovens första och sista stråkkvartetter. Jag måste säga att när festivalen utsett Meta4 till artists in residence har det gjort ett utmärkt val. De är fantastiska. Framför allt i sitt spel men också i sin scennärvaro och utstrålning på scen och vid sidan av. Beethovens 1a stråkkvartett spelade de inte bara otroligt samspelt utan de spelade också samman med kyrkans efterklang. De lyssnade verkligen efter hur tonerna studsade i väggarna och väntade ut efterklangen innan de tog ny sats i stroferna. Härligt. Med mycket lätta stråkar får de fram det ”kärleksfulla” i affettuososatsen och inte bara det som jag skulle tänkt, det affekterade. Istället för intensivt så spelade de kärleksfullt, känslosamt och innerligt. Tyvärr studsar ljudet emot dem när de kommer till de snabbare satserna. Det går inte att vänta in efterklangens utdöende när man spelar scherzo eller ens allegro. Och bänkarna i kyrkan är kyrkbänkar. Jag behöver nog inte säga mer.
Beethovens sista stråkkvartett (16:e) är vacker och ödesmättad. Den tredje satsen ”Lento assai e cantate tranquillo” spelar Meta4 verkligen sångbart. Det blir vackert. När de sedan kommer till den avslutande ”Der schwer gefasste Entschluss” så är det mer än vackert. Det är också mörkt, fast lätt framfört. Grym tolkning helt enkelt. Gråten ligger liksom på lur. De lär komma till Stockholm den 18 februari. Det är noterat i kalendern.
Nästa koncert vi hörde var den som namngivits till ”Colleagues Sphor”. Det är en vits som syftar på kollegialitet med violinvirtuosen Paganini. Paganinis egen första stråkkvartett framförs tekniskt bra men jag tappat intresset och koncentrationen efter ett tag. Det är inte musikernas fel utan snarare trots. Trots att Dan Zhu spelar primario. Det samma händer senare när man framför Fritz Kreislers stråkkvartett i A-moll. Det är som Monica Granberg-Hammar säger i pausen:
¬- Det finns ett skäl till varför visa verk spelas sällan. Detsamma händer när en spännande orkestrering av Louis Spohrs ”Grans Nonet” i F-dur framförs av två violiner, cello och kontrabas, tillsammans med ett valthorn, en oboe, en klarinett och en flöjt. Dessutom är musiken skriven med ett slags härmande av kort strofer som rinner igenom oktetten. Effekt och lekfullt till att börja med men jag tröttnar också här. Det blir lite tjatigt när det inte händer något mer. Det hade räckt till en sats. Inte tre eller till och med fyra i det här fallet.
Innan den utsålda kvälllskoncerten satt vi och åt lite Moikut och drack öl i kvällssolen som fortfarande värmde trots att klockan höll på att närma sig nio. Underbart. Jag fick köpa Monika Granberg-Hammars biljett och fick därmed höra denna veckas bästa (?) koncert. Nordic Paganinis spelades med lust och glädje. Ole Bull kunde vi varit utan men Karlo Szymanowski var trollskt och paganiniskt. Stycket börjar och slutar i piano pianissimo. Vackert! Jean Sibelius inte så roligt. Bogino spelar för hårt på pianot men Tuomas Lehto spelar cello som en gud, han också. Kanske projicerar jag min egen aversion mot Bononinis ackompanjemang men jag tycker mig ana en del irritation från Lehtos sida under applåderna.
Edward Grieg var bra. Flera av Meta4s musiker var i elden under koncerten men var och en för sig. Man spelade också Jaakko Kuusisto och det var grymt bra. Arvo Pärts Fratres gör mig lite religiös även om en av festivalens största stjärnor, Daniel Rowland (priamrio i en av världens kändaste stråkkvartetter Brodskykvartetten), inte riktigt levererade de inledande stråkrullningarna. Och den avslutande tangon av Unto Mononen är härlig. Den finska publiken klappade in Minna Pensola med flera att spela ett da capo och då uppmanade hon publiken att sjunga med. Vilket den också gjorde - med full hals. Härlig erfarenhet. Hade jag nu inte varit så trött hade jag skrivit mycket mer om denna koncert. Om de pratglada och trevliga spanjorskorna jag satt bredvid, om musikerna och deras framförande och appearance och mycket mer. Kort sagt - jag blev uppfylld. Vi satt sedan på Salakammari och åt makkara och drack ett par öl tillsammans med en full finska som nöp mig i baken så fort hon kom åt. Fulla människor är odrägliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar