Mitt förslag till Politisk plattform för Abir al Sahlanis EP-kampanj
EU minoriteters samarbete för gemensamma idéer
Europeerna tycker ganska lika oavsett i vilket land de bor. Det finns en liten minoritet vänstersympatisörer, en minoritet socialdemokrater eller motsvarande, en minoritet liberaler av olika varianter, en minoritet värdekonservativa, en minoritet ekologister och en liten minoritet invandringsfientliga högerpopulister. De flesta europeiska partierna har något drag av alla dessa idéer. Men europadebatten handlar väldigt lite om dessa idéer. Det handlar nästan bara om olika länders intressen. Som om alla länders medborgare tycker samma sak. Som om alla länders medborgare i första hand är nationalister.
Europeisk politik och EP-valet är inte EM i nationalism. Det är en chans för européerna att påverka med vilka idéer som grund EU ska utvecklas.
EU – folkens projekt
Alla människor önskar fred, frihet och välstånd. Vi tror att det åstadkoms med politisk och ekonomisk integration och samarbete, ömsesidiga och jämställda beroenden, öppenhet och en fördelning som uppfattas som rationell och rättvis. Européerna skiljer sig inte från andra människor på annat sätt än att vi här har ett politiskt instrument som kan vara användbart för att skapa dessa värden för fler människor. Både för européer som för icke-européer, oavsett om de lever i Europa eller inte. Många frågor som rör människor i vardagen har tidigare framgångsrikt hanterats av de demokratiska nationella systemen. Men nu har många av dessa frågor vuxit nationalstaten över huvudet. Miljöfrågan är väl det tydligaste exemplet men långt ifrån det enda. Om vi vill ha en demokratisk medverkan och påverkan på hur dessa frågor löses behövs effektiva politiska institutioner som har kraft och vilja att ta sig an dessa. EU, med sina fel och brister, är det bästa instrument vi européer har.
Bo var du vill
Alla människor vill själv välja var de ska bo. De flesta flyttar inte så långt eller så många gånger i sitt liv. Men några väljer att göra det för att få ett bättre jobb, av kärlek eller för att de är hotade till livet där de bor. Det är bra att människor flyttar på sig om de gör det av fri vilja. Det är en grund för den integration vi tycker är bra. Att människor med olika erfarenheter blandas skapar nya grunder för nya tankar och idéer. Det ger en dynamik som i sig är nyskapande.
EU ett demokratiskt instrument för välstånd
Hösten 2008 blev det uppenbart för var och en att inte bara miljö-, bistånds-, säkerhets- och fredsfrågorna är internationella. Den ekonomiska integrationen har redan gått så långt att inte ens EUs reglering av t ex finansmarknaden är tillräcklig för att bidra till en jämn ekonomisk tillväxt. EU har länge försökt få till stånd en gemensam reglering av finansmarknaden med den amerikanska administrationen utan att lyckas. Samtidigt har den interna ekonomiska integrationen gått långsamt framåt i EU. Det har talats mycket om den gemensamma marknaden men när den ska omsättas i en gemensamt reglerad marknad finns alltid nationella särintressen som ”bör” försvaras. EU har saknat en politisk kraft som står över dessa krafter och hävdar att en gemensam marknad kan vara något nytt och ingen kompromiss av nationella regler.
Alla stater i världen med självaktning lanserar nu krispaket efter krispaket för den egna nationens ekonomis skull. Det är i sig bra eftersom efterfrågan måste komma igång så snart som möjligt. Men om en av orsakerna till den ekonomiska krisen står att finna i en otillräckligt reglerad global finansiell marknad är det trist att få diskuterar åtgärder mot dessa orsaker och ännu färre gör något. Här har EU en given roll på den globala arenan. En roll som måste stödjas av nationella ledare inom såväl politik som näringsliv.
En annan anomali i den politiska utvecklingen i EU är det motstånd som finns i de flesta MS mot utvecklingen av en arbetsrätt för EU. En rätt för de anställda att organisera sig på arbetsgivarnas transnationellt exekutiva nivå och möta dem där. Istället försvarar många länders fackliga organisationer sina nationella rättigheter och motsätter sig juridiska konsekvenser av arbetskraftens frihet.
söndag, januari 25, 2009
söndag, december 28, 2008
Centerpartiets valplattform
Här kan du få tillgång till Centerpartiets valplattform inför EP-valet (klicka på rubriken). Jag kommer så småning om att också länka till ALDEs och till andra relevanta program. Tanken är att läsa och analysera dem och mejsla ut en politik som kan utgöra ett förslag till grund för Abirs kampanj.
lördag, november 22, 2008
Abir till Parlamentet 2009
Med glädje har jag sällat mig till den skara som kommer att kämpa för att Abir Al-Sahlani kommer in i Europaparlamentet 2009. Du kan följa henne på abiralsahlani.bloggagratis.se. Jag hoppas att vi snart också får en kampanjsajt i gång där vi kan samla krafter och bidrag.
söndag, november 16, 2008
Finansiering av offentlig sektor
Jag hade den stora förmånen att bli inbjuden som paneltupp på Centerpartiets Framtidskonvent i Norrköping nu i helgen, 15 – 16 november 2008.
I seminariet kring framtidens välfärd ställdes (naturligtvis) frågan om hur den bör finansieras. Jag har tidigare inte funderat så mycket på frågan. Men nu insåg jag att i ett liberalt parti är detta en viktig fråga. Det är naturligtvis inte självklart att det ska skattefinansieras för en liberal. Det är det inte för mig heller. Men jag har inga dogmatiskideologiska bindningar mot skattefinansiering. Som moderatorn, som för övrigt var mycket bra, la upp frågan, vägrade jag att svara på den. För om det handlar om att få fram tillräckligt med pengar för den generella servicen till medborgarna så är det samma plånböcker som ska betala det hela i alla fall. Ur ett privatekonomiskt perspektiv spelar det ingen roll om man betalar skatt, en sjukvårdsförsäkring eller en sjukvårdsavgift när man väl konsumerar sjukvården.
Ideologiskt och kanske samhällsekonomiskt kan vi naturligtvis tycka att finansiering via något annat transfereringssystem än skatteverket är att föredra eftersom själva transfereringen kan generera direkt vinst vilket ju är detsamma som nya pengar (dvs = tillväxt).
En pragmatisk hållning skulle ta sin utgångspunkt i en bedömning vilka effekter de olika sätten att finansiera generella tjänster får. Då tänker jag på effekter för kvaliteten, för kostnadseffektivitet i produktion av tjänsterna och de socialpolitiska effekterna de olika systemen får.
Jag har inte ork och kraft att utreda det här och nu. Vårt system är ju sådär effektivt får man väl ändå säga. Men det finns mycket för de offentliga upphandlarna att lära sig för att vi ska få ännu bättre cost-benefit för de tjänster vi gemensamt köper för de via skatten insamlade pengarna.
Jag har också erfarenhet av det tyska sjukvårdsfinansieringssystemet. Det är ju både skatte- och försäkringsfinansierat. Som i Sverige, fast men ett ännu större inslag av försäkringsfinansiering (tror jag). Där är försäkringarna ofta ihopkopplade med anställningen. Det betyder att de med anställning och eller fackligt medlemskap har mycket bättre sjukvård. Så bra att det förekommer ännu mer överkonsumtion av sjukvård i Tyskland än i Sverige. Det finns för få incitament för ett försäkringsbolag att hålla nere kostnaderna. Om ett försäkringsbolag är för ”snålt” slår det tillbaka på bolagets good-will och färre tecknar sin försäkring i bolaget. Dessutom har vårdproducenterna naturligtvis mycket att vinna på att övervårda.
En annan effekt är att de som betalar en sådan sjukvårdsförsäkring har ju ett intresse av att hålla nere skattefinansieringen så mycket som möjligt. Det leder till att den sjukvård som erbjuds till den som bara har tillgång till skattefinansierad sjukvård inte är bra nog. Den liberala grundstenen om människans lika värde kommer i så fall i kläm.
Nej jag tror att jag förespråkar skattefinansierad offentlig verksamhet. Men, som sagt, upphandlingen och uppföljningen måste bli bättre. Däremot ser jag ett egenvärde i att vi tillåter så mycket som möjligt av dessa generella tjänster produceras i vinstdrivande organisationer. Det är vinsten som är motorn och som skapar de nya pengarna som kan beskattas.
I seminariet kring framtidens välfärd ställdes (naturligtvis) frågan om hur den bör finansieras. Jag har tidigare inte funderat så mycket på frågan. Men nu insåg jag att i ett liberalt parti är detta en viktig fråga. Det är naturligtvis inte självklart att det ska skattefinansieras för en liberal. Det är det inte för mig heller. Men jag har inga dogmatiskideologiska bindningar mot skattefinansiering. Som moderatorn, som för övrigt var mycket bra, la upp frågan, vägrade jag att svara på den. För om det handlar om att få fram tillräckligt med pengar för den generella servicen till medborgarna så är det samma plånböcker som ska betala det hela i alla fall. Ur ett privatekonomiskt perspektiv spelar det ingen roll om man betalar skatt, en sjukvårdsförsäkring eller en sjukvårdsavgift när man väl konsumerar sjukvården.
Ideologiskt och kanske samhällsekonomiskt kan vi naturligtvis tycka att finansiering via något annat transfereringssystem än skatteverket är att föredra eftersom själva transfereringen kan generera direkt vinst vilket ju är detsamma som nya pengar (dvs = tillväxt).
En pragmatisk hållning skulle ta sin utgångspunkt i en bedömning vilka effekter de olika sätten att finansiera generella tjänster får. Då tänker jag på effekter för kvaliteten, för kostnadseffektivitet i produktion av tjänsterna och de socialpolitiska effekterna de olika systemen får.
Jag har inte ork och kraft att utreda det här och nu. Vårt system är ju sådär effektivt får man väl ändå säga. Men det finns mycket för de offentliga upphandlarna att lära sig för att vi ska få ännu bättre cost-benefit för de tjänster vi gemensamt köper för de via skatten insamlade pengarna.
Jag har också erfarenhet av det tyska sjukvårdsfinansieringssystemet. Det är ju både skatte- och försäkringsfinansierat. Som i Sverige, fast men ett ännu större inslag av försäkringsfinansiering (tror jag). Där är försäkringarna ofta ihopkopplade med anställningen. Det betyder att de med anställning och eller fackligt medlemskap har mycket bättre sjukvård. Så bra att det förekommer ännu mer överkonsumtion av sjukvård i Tyskland än i Sverige. Det finns för få incitament för ett försäkringsbolag att hålla nere kostnaderna. Om ett försäkringsbolag är för ”snålt” slår det tillbaka på bolagets good-will och färre tecknar sin försäkring i bolaget. Dessutom har vårdproducenterna naturligtvis mycket att vinna på att övervårda.
En annan effekt är att de som betalar en sådan sjukvårdsförsäkring har ju ett intresse av att hålla nere skattefinansieringen så mycket som möjligt. Det leder till att den sjukvård som erbjuds till den som bara har tillgång till skattefinansierad sjukvård inte är bra nog. Den liberala grundstenen om människans lika värde kommer i så fall i kläm.
Nej jag tror att jag förespråkar skattefinansierad offentlig verksamhet. Men, som sagt, upphandlingen och uppföljningen måste bli bättre. Däremot ser jag ett egenvärde i att vi tillåter så mycket som möjligt av dessa generella tjänster produceras i vinstdrivande organisationer. Det är vinsten som är motorn och som skapar de nya pengarna som kan beskattas.
söndag, november 09, 2008
Per Karlberg till Europaparlamentet 2014
Jag kommer inte att bli en av Centerpartiets kandidater i EU-parlamentetsvalet 2010. Jag visste det, du visste det och alla andra visste det. När jag fick se resultatet av medlemsomröstningen kom det inte precis som någon överraskning. Min kära hustru, Tina , tycker att jag ska vara jätte nöjd som fått så många röster trots att jag är rookie i Centerpartiet. Hon har naturligtvis rätt. Jag är väldigt stolt över att ha fått så många röster. Tack till alla er 104 stycken som faktiskt trodde på mig. Flera av er måste ha gått på hörsägen och jag tackar också alla er och de som faktiskt talat för mig. Ett särskilt tack till Anders Netterheim i Höör.
Jag borde kanske ändra titeln på min blogg? Fast nej, inte än. Jag erfor en stark besvikelse när jag fick medlemsomröstningsreslutatet mig tillsänt. Jag insåg först då hur väldigt gärna jag vill sitta i Europaparlamentet för Centerpartiet. Det är väl nu min kampanj inför valet 2014 börjar?
Jag borde kanske ändra titeln på min blogg? Fast nej, inte än. Jag erfor en stark besvikelse när jag fick medlemsomröstningsreslutatet mig tillsänt. Jag insåg först då hur väldigt gärna jag vill sitta i Europaparlamentet för Centerpartiet. Det är väl nu min kampanj inför valet 2014 börjar?
söndag, oktober 26, 2008
Makt
Jag går en kurs på jobbet och har där ombetts att formulera mig kring begreppet makt. Jag gillar återbruk och publicerar den därför här också.
Mitt behov av makt
För mig är makt ett medel. Jag vill att det jag gör har betydelse och att det märks. Det underlättar om jag har makt. Jag är inte rädd för ansvaret som följer med utan ser det som en rimlig konsekvens av att jag får inflytande som jag måste kunna motivera och stå upp för.
Begreppet makt
Makt är ett komplicerat begrepp. Det uppfattas olika i skilda kulturer och tider. Under min levnad har jag upplevt en förändring av hur vi talar om makt har skiftat i Sverige. Jag växte upp i DDR-Sverige på i huvudsak 70-talet. Då var makt fult. Det representerade övergrepp och missbruk. Att då säga att man strävade efter makt, eller att erkänna att man hade makt var att sticka ut hakan och att utmana jenteloven. Under hela sista delen av 1900-talet uppfattade jag det som att svenska makthavare förväntades säga att de inte hade någon makt. Dels av ovan nämnda skäl men också för att kunna smita från det med makt sammankopplade ansvaret.
Vi talar i vår del av världen ofta om skillnad på formell och informell makt. Den senare uppfattar jag som den fina makten i Sverige. Själv föraktar jag den eftersom den inte är förknippad med ansvar. Den med informell makt kan åstadkomma lika mycket som den med formell dito men det är alltid mycket svårt att ställa den informelle makthavaren till svars.
Maktutövning som inte kan ställas till svars för konsekvenserna för sina beslut blir en farlig makt. Makt korrumperar alltid och om denna korruption inte granskas eller kan avslöjas minskar alltid effektiviteten i maktutövningen för dem som givit eller överlåtit sitt inflytande till makthavaren.
Härav följer att jag tycker det är viktigt med regler som begränsar makt och kontrollerar makt. Jag föredrar den amerikanska konstitutionen framför parlamentarismen eftersom den tredelade maktbalansen och ömsesidiga maktkontrollen mellan kongressen, högsta domstolen och presidenten visar sig effektivare än parlamentarismen där regeringens inflytande över majoriteten i parlamenten gör kontrollen till ett spel för gallerier. Härav följer också att jag tycker att det är mycket viktigt att vi med demokratiskt utmejslade regler kontrollerar den ekonomiska makten. Det har sagts mig att av de 50 största ekonomierna i världen är bara 2 statsbildningar. När jag nu försöker verifiera den siffran på nätet finner jag den bara på Socialistens hemsida så jag får använda den siffran försiktigt i framtiden. Men jag vet ju att bara de fyra ”svenska” bankerna samlade tillgångar 2007 uppsteg till ett värde av tre gånger Sveriges BNP. Så det är inte otroligt att det finns hundratals företag som har en större omslutning än hela Sveriges samlade produktion. Därför behövs parlament som är större än dess företag. EU är ett sådant instrument. Jag önskar att WTO och ILO kunde bli demokratiskt sammansatta maktapparater som kan sätta sig på maktstrukturer som vuxit ur nationalstaten. Men idag är de helt i händerna på FN:s medlemsstater på samma sätt som EU är beroende av medlemsstaternas vilja att leva upp till de gemensamma åtagandena. Det är tragiskt att den demokratiska utvecklingen slagit halt vid nationsgränsen när företagsamheten och andra politiska utmaningar rör sig bortom densamma. Jag hoppas att vi fortsätter att låta affärer göras upp i kontrakt mellan köpare och säljare och att de demokratiska institutionernas roll bara är att garantera att båda parter måste följa sina kontrakt och att kontrakten lever upp till de regler demokratin, dvs. människorna, sätter upp för all sådan maktutövning.
Ett annat viktigt perspektiv på makt är våldsutövningen. I statskunskapen fick jag lära mig den enkla sentensen att mest makt har den med mest vapen. Jag tycker att utvecklingen i världen under hela 1900-talet, inte minst under det sista decenniet och det första decenniet i 2000-talet, bevisar att det är sant på makronivån. Jag har funderat en del på den våldsamma maktutövningen på mikronivå. När samhällen faller samman, som på Afrikas horn just nu eller på Balkan för 15 år sedan, försvinner polisen och militärens våldmonopol. Då blir det fritt utrymme för de där människorna som vi alla var rädda för i grundskolan. De som kunde domptera en hel skola genom att ha högst adrenalinhalt och starkaste muskler. Det är riktigt farliga människor som ingen längre kan kontrollera och de får utrymme att bygga upp sig med ja-sägare och wannabies. Det blir ofta maffiastrukturer och kriminella nätverk av dem i våra relativt ordnade samhällen. I kollapsade länder kallar vi det klanstrider, religiösa fanatiker och banditgäng som drar runt och plundrar och förstör. Jag vet att dessa människor finns över allt och att det enda sättet att få kontroll på dem är att tilldela helst bara polisen rätten att använda våld i samhället. Polisen ska kontrolleras hårt av demokratiska institutioner men de måste också ha de största vapnen och de bästa spaningssystemen. Här är det dock otroligt viktigt att man håller tungan i rätt mun. Demokratin tenderar att bli odemokratisk i sitt försvar av sig själv. Det i sig är ett missbruk av makt som är ideologiskt inkonsistent och leder till att demokratin undergräver sin egen trovärdighet och därmed sitt existensberättigande.
Falsk blygsamhet
Slutligen vill jag bara konstatera att jag är glad att i min omgivning har det slutat daltas med begreppet makt. Jag vet inte om det är en allmän tendens eller om det är bara jag som hamnat i ett samhällsskikt av wannabies. Jag föraktar innerligt människor som förnekar att de vill ha makt eller att de har makt när det är uppenbart att de har det eller behöver det för att åstadkomma det de vill. Jag har inget problem med människor som jag uppfattar som genuina i att inte sträva efter makt om de till exempel de är mer av ”odla min egen trädgård” typen. Föraktet kommer från detta jag nämner inledningsvis, jag uppfattar att de har denna hållning av antingen feghet, de vill inte ta ansvar för sin maktutövning. Eller så står det för försök till manipulation. Tror de att jag är så dum att jag går på att de inte vill ha eller strävar efter inflytande? Det kan naturligtvis också bero på aningslöshet och det är kanske inte värt att förakta utan vara mycket observant på ty en aningslös makthavare är otroligt farlig i att han eller hon inte själv kan stå emot den påverkan som alla maktutövare ska utsättas för.
Mitt behov av makt
För mig är makt ett medel. Jag vill att det jag gör har betydelse och att det märks. Det underlättar om jag har makt. Jag är inte rädd för ansvaret som följer med utan ser det som en rimlig konsekvens av att jag får inflytande som jag måste kunna motivera och stå upp för.
Begreppet makt
Makt är ett komplicerat begrepp. Det uppfattas olika i skilda kulturer och tider. Under min levnad har jag upplevt en förändring av hur vi talar om makt har skiftat i Sverige. Jag växte upp i DDR-Sverige på i huvudsak 70-talet. Då var makt fult. Det representerade övergrepp och missbruk. Att då säga att man strävade efter makt, eller att erkänna att man hade makt var att sticka ut hakan och att utmana jenteloven. Under hela sista delen av 1900-talet uppfattade jag det som att svenska makthavare förväntades säga att de inte hade någon makt. Dels av ovan nämnda skäl men också för att kunna smita från det med makt sammankopplade ansvaret.
Vi talar i vår del av världen ofta om skillnad på formell och informell makt. Den senare uppfattar jag som den fina makten i Sverige. Själv föraktar jag den eftersom den inte är förknippad med ansvar. Den med informell makt kan åstadkomma lika mycket som den med formell dito men det är alltid mycket svårt att ställa den informelle makthavaren till svars.
Maktutövning som inte kan ställas till svars för konsekvenserna för sina beslut blir en farlig makt. Makt korrumperar alltid och om denna korruption inte granskas eller kan avslöjas minskar alltid effektiviteten i maktutövningen för dem som givit eller överlåtit sitt inflytande till makthavaren.
Härav följer att jag tycker det är viktigt med regler som begränsar makt och kontrollerar makt. Jag föredrar den amerikanska konstitutionen framför parlamentarismen eftersom den tredelade maktbalansen och ömsesidiga maktkontrollen mellan kongressen, högsta domstolen och presidenten visar sig effektivare än parlamentarismen där regeringens inflytande över majoriteten i parlamenten gör kontrollen till ett spel för gallerier. Härav följer också att jag tycker att det är mycket viktigt att vi med demokratiskt utmejslade regler kontrollerar den ekonomiska makten. Det har sagts mig att av de 50 största ekonomierna i världen är bara 2 statsbildningar. När jag nu försöker verifiera den siffran på nätet finner jag den bara på Socialistens hemsida så jag får använda den siffran försiktigt i framtiden. Men jag vet ju att bara de fyra ”svenska” bankerna samlade tillgångar 2007 uppsteg till ett värde av tre gånger Sveriges BNP. Så det är inte otroligt att det finns hundratals företag som har en större omslutning än hela Sveriges samlade produktion. Därför behövs parlament som är större än dess företag. EU är ett sådant instrument. Jag önskar att WTO och ILO kunde bli demokratiskt sammansatta maktapparater som kan sätta sig på maktstrukturer som vuxit ur nationalstaten. Men idag är de helt i händerna på FN:s medlemsstater på samma sätt som EU är beroende av medlemsstaternas vilja att leva upp till de gemensamma åtagandena. Det är tragiskt att den demokratiska utvecklingen slagit halt vid nationsgränsen när företagsamheten och andra politiska utmaningar rör sig bortom densamma. Jag hoppas att vi fortsätter att låta affärer göras upp i kontrakt mellan köpare och säljare och att de demokratiska institutionernas roll bara är att garantera att båda parter måste följa sina kontrakt och att kontrakten lever upp till de regler demokratin, dvs. människorna, sätter upp för all sådan maktutövning.
Ett annat viktigt perspektiv på makt är våldsutövningen. I statskunskapen fick jag lära mig den enkla sentensen att mest makt har den med mest vapen. Jag tycker att utvecklingen i världen under hela 1900-talet, inte minst under det sista decenniet och det första decenniet i 2000-talet, bevisar att det är sant på makronivån. Jag har funderat en del på den våldsamma maktutövningen på mikronivå. När samhällen faller samman, som på Afrikas horn just nu eller på Balkan för 15 år sedan, försvinner polisen och militärens våldmonopol. Då blir det fritt utrymme för de där människorna som vi alla var rädda för i grundskolan. De som kunde domptera en hel skola genom att ha högst adrenalinhalt och starkaste muskler. Det är riktigt farliga människor som ingen längre kan kontrollera och de får utrymme att bygga upp sig med ja-sägare och wannabies. Det blir ofta maffiastrukturer och kriminella nätverk av dem i våra relativt ordnade samhällen. I kollapsade länder kallar vi det klanstrider, religiösa fanatiker och banditgäng som drar runt och plundrar och förstör. Jag vet att dessa människor finns över allt och att det enda sättet att få kontroll på dem är att tilldela helst bara polisen rätten att använda våld i samhället. Polisen ska kontrolleras hårt av demokratiska institutioner men de måste också ha de största vapnen och de bästa spaningssystemen. Här är det dock otroligt viktigt att man håller tungan i rätt mun. Demokratin tenderar att bli odemokratisk i sitt försvar av sig själv. Det i sig är ett missbruk av makt som är ideologiskt inkonsistent och leder till att demokratin undergräver sin egen trovärdighet och därmed sitt existensberättigande.
Falsk blygsamhet
Slutligen vill jag bara konstatera att jag är glad att i min omgivning har det slutat daltas med begreppet makt. Jag vet inte om det är en allmän tendens eller om det är bara jag som hamnat i ett samhällsskikt av wannabies. Jag föraktar innerligt människor som förnekar att de vill ha makt eller att de har makt när det är uppenbart att de har det eller behöver det för att åstadkomma det de vill. Jag har inget problem med människor som jag uppfattar som genuina i att inte sträva efter makt om de till exempel de är mer av ”odla min egen trädgård” typen. Föraktet kommer från detta jag nämner inledningsvis, jag uppfattar att de har denna hållning av antingen feghet, de vill inte ta ansvar för sin maktutövning. Eller så står det för försök till manipulation. Tror de att jag är så dum att jag går på att de inte vill ha eller strävar efter inflytande? Det kan naturligtvis också bero på aningslöshet och det är kanske inte värt att förakta utan vara mycket observant på ty en aningslös makthavare är otroligt farlig i att han eller hon inte själv kan stå emot den påverkan som alla maktutövare ska utsättas för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)