Alliansregeringen har väckt liv i debatten om hur vi ska producera energi i Sverige. De känns som fel diskussion.
Igår ledde jag diskussionen på Centerpartiet i Stockholms Politikpub på Stora Nygatan. Där möttes Stefan Henningsson från WWF och Mikael Ståldal från Miljövänner för kärnkraft. Det var i den diskussionen som jag formulerade begreppet Teknikreligion. Det finns i alla tekniska debatter en tro på den ena eller andra tekniken. Egentligen var alla närvarande, inklusive de inbjudna debattörerna överens om två saker. Vi måste drastiskt minska CO2 utsläppen i atmosfären och vi vill kunna erbjuda hela jordens befolkning den energi de behöver för sitt välstånd. Men ändå tror de inte på koldioxidfällor eller på slutförvarslösningar eller något annat. Vaddå tror? Om demokratin sätter gränser för vad som är tillåtet, t ex CO2 utsläpp per producerad kWh, förbjuder utsläpp av radioaktivitet oavsett om den följer med utsläpp av kolstoff eller läckage i samband med kärnkraftsenergi, tvingar alla energiproducenter att själva bära sina försäkringskostnader fullt ut och reglerar miljökonsekvenserna av energiproduktionsanläggningarna så borde marknaden sedan få reglera vilken energiproduktion som är mest rationell att investera i.
1 kommentar:
Mycket bra! Glädjande nog uttrycker vitt spridda delar av energibranschen samma förhoppning som du, dvs att man önskar sig mindre politiskt styre av teknikvalen. Man undrar ibland hur somliga politiker och energianvändande indsutri kan veta så mycket mer om olika energislags kostnader och lönsamhet än energibranschen självt. Du sätter fingret på det! Och lite lustigt är det i vårt tämligen sekulära land, att tro appliceras just på områden som turbinteknik och investeringskalkyler :-)
Skicka en kommentar