3 minuters sakpolitik

Igår var det presentation av mig och fyra andra kandidater från Stockholm till Europaparlamentet. Det var ett arrangemang av Centerpartiet Stockholm. Jag skulle vilja sammanfatta kvällen som väldigt underhållande och rolig. Jag kan lägga min röst på tre av de andra fyra. Det kändes hedrande att få vara i panel med så engagerade och kunniga medtävlande.

Här är det inlägg jag hade förberett, men som jag naturligtvis inte höll mig till, ordagrant.

De tre viktigaste uppgifterna jag vill jobba med i Europaparlamentet är
1 Föra de europeiska folken samman
EU är en union av minoriteter. Det tänker vi inte så ofta på men det är värt att fundera över. I Sverige har regeringar försvarat EU som ett mellanstatligt samarbete. Det manifesteras i ett avgörande inflytande och mest makt till Ministerrådet. Men det reflekterar inte EU-medborgarnas idéer. Alla tycker inte som sin regering. De europeiska partierna har möjlighet bättre återspegla medborgarnas olika och gränsöverskridande ideologiska samsyn. Därför bör de stärkas och därmed också det Europeiska Parlamentets ställning. Denna större makt till Parlamentet bör tas från såväl ministerrådet som EU-kommissionen. Parlamentet bör självklart ha initiativrätt vilket bara EU-kommissionen har idag. Ministerrådet borde vara en första kammare där nationalstatens intressen företräds. Men nationalstatens intresse bör inte vara det dominerande maktperspektivet i Bryssel. Medborgares oro inför globaliseringen och sysselsättningen och människors inflytande måste mötas med reformer som ger reellt inflytande.

2 Effektivare beslut och genomföranden
EU:s viktigaste uppgift är den historiska uppgiften att säkra fred mellan Europas folk. Därefter kommer uppgiften att med demokratiska metoder söka politiska lösningar på problem som vuxit ur nationalstaten. Dessa politiska beslut måste kunna fattas effektivt. Med effektivitet menar jag att inte allt ska kunna dras i långbänk över flera decennier innan ett direktiv till slut är antaget. Dessutom tycker jag att det är skamligt att så många länder dröjer så länge med implementeringen av dessa direktiv i sin egen lagstiftning. Det finns en attityd i Europa att den som först implementerar direktiv inte bjuder motstånd nog mot ”brysselbyråkratin”. Som om det skulle vara fint med demokratisk obstruktion! Jag tycker det är skamligt! Det finns till och med regeringsföreträdare som tar initiativ i ministerrådet. Initiativ som de senare inte känns vid och tar ansvar för när de kritiseras på hemmaplan.
Detta betyder naturligtvis inte att regeringar, företag och medborgare inte ska stå upp för sina tolkningar av direktiven och föra det till avgörande i EU-domstolen.

3 Miljöfrågorna
Det uppenbaraste av frågor som vuxit ur nationalstaten är miljöfrågorna. Det är viktigt att EU uppträder moget på den globala miljöpolitiska arenan. Att vi går före i luftmiljöfrågor och att vi kämpar för rätten till giftfri mat och miljö. Jordbruket ska vara giftfritt och osubventionerat. Subventionernas negativa inverkan på den globala livsmedelshandeln är en skamfläck. Det är också ett bra exempel på en fråga som inte alls skulle ha sådant genomslag om inte ministerrådets ledamöters makt i så stor utsträckning bygger på nationalistiska opinioner.

Slutligen blev det utrymme att också lägga ut texten om integration av den europeiska marknaden. Själv tror jag att vi måste fortsätta att lägga mycket möda på att åstadkomma en faktisk integration av den europeiska marknaden. Det är med stark ekonomi som vi kan erbjuda alla arbete. Hög sysselsättning minskar utrymmet för främlingsfientlighet och politisk extremism. Det är också på en gemensam marknad såväl varor som tjänster och arbetskraft kan röra sig fritt. För att det senare ska kunna ske utan social dumpning måste också arbetstagarnas företrädare ges rätt att operera över landsgräns. I Sverige diskuterar vi inskränkningar i rätten till sympatiåtgärder över landsgräns när vi egentligen borde diskutera rätten för arbetare att bilda transnationella fackföreningar och deras rätt att samtidigt strejka mot samma arbetsgivare i alla EES-länder där företaget har verksamhet. Löntagare i EU måste känna att deras intressen tas tillvara för att de ska våga se fördelarna med en gemensam arbetsmarknad. Att fortsätta att försvara de nationella arbetsrättsliga strukturerna är en hopplös kräftgång in i framtiden.