Franskan, varför slarvade jag så med franskan i skolan? Och
varför har jag inte givit mig tiden att lära mig den sedan?
Det går bra att kommunicera här, trots allt. Men
kommunikationen inskränker sig till enkla hälsningsfraser, kroppsspråk och
burkinabéernas välvilja att försöka förstå.
Innebandyträningarna går så till att jag visar. Säger på
engelska vad jag menar och får alltid någon att förstå, som sedan översätter
till de andra. Men jag kan inte få till stånd en diskussion om taktik. Placering
på planen. Få dem att förstå varför de ska ta med sig backarna i anfallsspelet
och varför backarna ska vara med i anfallsspelet. Men de förstår nu vad jag
menar med att de måste skjuta hårdare, mycket hårdare. När de väl kan det
kommer de ju själva att fatta att det är viktigt att också träffa mål. Men om
de nu bara träffar mål med lösa, lösa bollar och det finns en målvakt där så
gör det ju ingen skillnad. Det är väldigt frustrerande att vara tränare och
inte kunna mer franska än vad jag gör.
När min telefon tappade glaset och blev obrukbar så har jag
behövt kommunicera om alternativa lösningar. Det har gått sådär. Men det löser
sig till slut – efter ett par dagar… En del av er verkar se det som nyttigt för
mig att öva mig på tålamod. Jag förstår inte riktigt vad det är som är så
nyttigt med det? Varför är det bra att lära sig stå ut med långsamhet? Att tvingas
underordna sig sakers ordning och tempo krävs det ingen attitydförändring eller
träning för. Det är som det är. Det kan man inte göra något åt. Men jag behöver
ju inte tycka att det är bra för det? Inte dåligt heller. Det är som det är.
Men visst skulle mycket kunna göras snabbare, bl a om jag kunde tala franska. Och
det kan jag ju göra någonting åt. Det tar dock mycket längre tid än jag
befarat, och det är ju kul att kunna språk, inte att plugga språk.
Sopförbränning.
När vi spelar innebandy sveps planen in av en stickande rök.
Jag har inte förstått vad det är, förrän i förrgår. Det bränns sopor i ett dike
alldeles utanför restaurangen. Precis vid vägen. Ganska mycket mitt i byn. Jag
tror att det i huvudsak är plast och kvistar och löv som bränns. Temperaturen i
elden är inte tillräckligt för att förbränna allt. Röken som går i väg är fylld
av oförbränd plast och säkert en del annat också förutom rätt mycket sot.
Den Goda Byn kommer snart att få sig en
primärvårdsmottagning. Där kommer diagnos och en del lättare sjukvård att kunna
utföras. Det kommer att finnas utrustning för lättare operationer och man
kommer säkert att få ta hand om en del t ex sår och benbrott. Detta kommer att
skapa en ny sorts avfall i byn. En sorts avfall som det är ännu viktigare att
ta hand om på ett ansvarsfullt sätt. Nu när jag fått kontakt med internet igen
så har jag ägnat en stund till att söka lösningar på detta. Och som vanligt
finns det någon som inte bara ställts inför samma problem tidigare utan som
också varit generös nog att dela med sig av förslaget till lösning. Så nu är
det bara frågan om det går att få tag på eldfast tegel och murbruk och om
Yennenga Progress har pengar till den investeringen. För att det ska bli
tillräckligt varmt måste man nog tillföra luft med en fläkt för att öka syret i
elden så att temperaturen kommer upp i över 600 grader för att minska risken
att förbränningen skapar dioxider. Därför behövs en luftfläkt. Den kan i sin
tur drivas av en solcell och ett bilbatteri. Jag gissar att en sådan
förbränningsanläggning kan komma att kosta 4 000 – 6 000 kr (fast jag
har ingen aning om hur dyrt det är med eldfast tegel och bruk). Sedan måste den
utrustas med kompetens och ett ansvarstagande för tillsyn och underhåll. De
personerna bör dessutom ha en del skyddsutrustning både för att hantera det
kanske smittade medicinska avfallet men också för att kunna sköta själva ugnen
under förbränningen.
3 kommentarer:
Snöar nu i Sthlm.
Intressant att ta del av de konkreta/praktiska beslut och överväganden som måste tas på plats. Där och nu.
Vad gäller själva hjälparbetet alltså. Som förtydligande till min föregående kommentar.
Det finns så oändligt mycket att göra här Olle så antingen ger man liksom upp inför den omöjliga utmaningen eller så ser man att vad jag än gör så gör jag något. Men jag skulle ju vilja ha Gates ekonomiska muskler...
Skicka en kommentar