Nakamtenga, Burkina Faso, 14 april

Igår hörde plötsligt staten av sig. Den här staten. Den burkinabéeska staten. Det hör tydligen inte till vanligheterna.

Som alla arbetsgivare gnäller vi lite här i den goda byn över de höga socialförsäkringsavgifterna till de anställda. Egentligen är vi inte missnöjda med att Sotissi får åka till Ouaga en gång i månaden och betala flera miljoner XOF i socialförsäkringsavgifter kontant för de fast anställda. Det vi irriterar oss över är att de dels inte alltid är intresserade att var på plats när han kommer med stålarna eller som sist, när jag, Andrea och Erica var med, och det inte gick att betala för strömmen gick på socialförsäkringsmyndigheten och därför fungerade inga datasystem. Ingen redundans där inte. Nej, det som är mest irriterade att det är så omöjligt att få ut något ur denna socialförsäkring som de anställda har rätt till. De måste själva inställa sig på huvudkontoret i huvudstaden vid ett visst tillfälle och köa för att ha en chans att få ut de pengar som de har rätt till. Detta är enligt Lennart.

Skolluncherna subventioneras av staten. Det kommer som hirs- och rissäckar. Förra året kom de sista veckorna på skolåret och var mögligt och ruttet så hela lasset fick kasseras.

Men nu, igår, på långfredagen då detta land inte har ledigt, så kom påbud om att nu kunde vi hämta årets subvention på en viss skola inne i regioncentret Ziniaré, 4 km bort. Vi for dit utan att veta var och Lennarts telefon var så urladdad att vi han komma in i stan innan den vaknat så pass att han fick kontakt med rektorn som kom och mötts oss med sin motorcykel och visade oss vägen. Väl där visade det sig att skolan i Nakamtenga fått 19 st 50 kg säckar ris och 6 säckar sorghum (sorgum bicolor). Sorghum är en vanlig stapelvara i hushåll och som foder till djuren här.

Sorghum (bild från nätet)

Det var alldeles för mycket för den vanliga persontransportjeep vi kom dit med. Som tur är har Yennenga Progress fortfarande kvar sin Scania med kylskåp och baklyft. Vi for mao hem och hämtade den och lastade dessa 25 säckarna ombord. En av arbetarna bar 24 säckar själv. Men han knäade rätt rejält av de sista. Jag fick tvinga mig till rollen att stå inne i skåpet och stuva säckarna. Det var ju rätt roligt att få göra lite jobb man blir svettig av och det kändes rätt manligt att åka stor lastbil på bygatorna i Ziniaré. Hemma blev det uppståndelse när det kom så mycket mat på en gång. Urlastningen gick fortare eftersom delar av skolpersonalen kom och hjälpte till.

Hur sorghum tröskas i byn.

Tröskad sorghum

Vi kontroll med kökspersonalen visar det sig att subentionen räcker till två månader för barnen i skolan. Resten av läsåret. Det är ju inte lite i alla fall. Så tack staten för lite återbäring.