Nakamtenga, Burkina Faso, 22 april

Zenit och ambulans.

Vi besökte en stor damm som dämmer Vita Volta och som förser Ouagadougou med färskvatten. Två saker imponerade mest med den. Dels att den ännu inte är tom. Dels att de bygger ett reningsverk där för att kunna ta hand om vattnet innan de sänder det i de tio mil långa ledningarna ner till huvudstaden. Men också, och kanske framför allt att de förser reningsverket med solcellsel. Det verkade verkligen genomtänkt. Nu höll de också på att bygga ytterligare en pipeline. En oro jag kan känna är att vattnet i dammen då kanske inte räcker till nästa regnperiod. Men visst har de väl tänkt på det när de till och med har tänkt på modern elförsörjning till reningsverket?

Obs skillnaden i vattnets färg i dammen och nedanför.

Vatten....:-)

Dammen är alltså inte byggd för konstbevattning. Men, visst, det läcker lite och det finns en fortsättning på Vita Volta som också för vatten, om än stillastående, nedanför dammen. Där odlas med andra ord majs, aubergine och andra grönsaker. Dessutom, naturligtvis, pågår extensiv boskapsskötsel runt dammen.

Zenit!

På vägen därifrån tvingade jag chaufför Wendyam att stanna kl 12:04. Då stod solen verkligen rakt ner i backen. Mäktigt. Det kändes i svålen. När vi kom tillbaka till Nakamtenga kom plötsligt en ambulans inbromsandes och svängde av vägen på andra sidan mot där vi bor och satt. Det väckte vår uppmärksamhet för det är första gången vi sett en ambulans här.

Igår var vi också runt till de fyra familjer som kommer att få solcellsel av er. Alla var inte hemma. Den ena som inte var hemma vet redan om det. Den andra familjen som inte var hemma visste inte heller de vi frågade i grannskapet om var de var. Konstigt. Men det skulle visa sig finnas mycket tråkiga skäl för det.

Här verkar man vara ganska skandinavisk när det kommer till hur man tillåter sig känslouttryck. Återhållsamhet verkar vara en dygd. Inga stora känsloutspel. När Lennart förklarat för gårdsfolket att de kommer att få en 100 watts solcellspanel, ett batteri och en regulator och fem glödlampor och två eluttag så kan de trots allt inte hålla sig från att le stort. Ansiktena avslöjar stor glädje. Vi gör iaf några väldigt glada med vår insamling. Vi är också noga med att påpeka att de får ett ansvar att sköta utrustningen och se till att den underhålls. Det är troligtvis, men inte helt säkert, att ledningarna kommer att behöva grävas ner under jord. De behöver i så fall göra det själva. Det är inga som helst problem för dem att lova det. Arbete är de inte rädda för. Raouls familj, innebandyspelare som är bäst på engelska och som verkar vara en stjärnelev höll ett litet tacktal till oss och påpekade att den femte lampan vi tänkt oss sätta utomhus verkligen kommer att skapa trygghet. Jag har märkt att när vi går från innebandyn så är alla ganska noga med att lysa upp marken där de sätter sina fötter. Om det bara är ormar eller också fler farliga kryp vet jag inte. Det kanske är träck de spanar efter. Det finns det ju gott om. Men Raoul sa att när de har en lampa kan de gå ut på natten utan att vara oroliga för var de sätter sina fötter.

Rolands pappa vet ännu inte att hans gård får solcellsel, men han anar.

Raoul med pappa och mamma. 

Den familj som inte är hemma är Bibians familj. Pappa har en liten cykelverkstad vid vägen. Mamma har elefantiasis och är hemmafru. Lillasyster Natalie är duktig på innebandy och, vad jag förstår, ganska begåvad i skolan. Halvbrodern jobbar i restaurangen på Yennenga Progress. Men de har det väldigt knapert. Det är den familjen jag köpt en säck ris till så att de ska kunna äta två mål om dagen i alla fall den närmaste månaden. Skälet till att de inte var hemma var att mamma lånat storebroderns moppe utan att kunna behärska den. Hon hade därför kört in i en vägg och skadat ansiktet alvarligt. Den närmaste stadens sjukhus kunde inte göra något så hon sändes till huvudstadens allmänna sjukhus. De sände henne vidare till ett bra privat sjukhus. Det är så långt jag vet. Min och Lennarts första reaktion är vem ska betala den sjukhusräkningen? Det kan komma att kosta flera tusen kronor. Usch och fy och hemska tanke. Jag har sökt Bibian på sms idag för att få ngt besked om hur hennes mamma mår men ännu vet vi ingenting.