Igår vände vinden. Den fuktiga sydliga vinden ersattes med
den torra nordanvinden. Temperaturen steg till över 40 grader och munnen kändes
ständigt torr. Diset har lättat men det är ännu inte helt blå himmel. Det regn
som kom och den sydliga vindens fukt håller sig nog envist kvar i alla fall.
Månen är full och lyser igenom diset och nätterna är nästan skugglöst månbelysta
och det går att hitta vägen utan ficklampa.
Bibian |
Bibian och jag hade engelskalektion igår. Hon har gått om
många klasser men verkar nu vara på hugget. Hennes engelska är nästan inte
begriplig. På nivån med min franska. Hennes engelskalärare kan inte själv kunna
engelska särskilt bra. Bibian förstod inte ordet ”blood” (och här hoppades jag
att jag skulle kunna använda fonetiska tecken – men…är det någon som vet hur
man kommer åt och använder fonetikguiden i Word?) men jag uttalar det med ett
kort a långt bak i munnen så det låter lite som [bladd] medan Bibian uttalar
det som det stavas och med franska ”o”’n [blood]. Det är nog inte lätt att inte
ha det så himla lätt och undervisas av lärare som lärt ut det uttalet.
Hon berättar att hon har en yngre syster och fem halvsyskon
om jag minns rätt. Syrran pluggar på högstadiet emedan Bibian är överårig gymnasist.
Hennes far har cykelreparationsverkstaden nere vid vägen men han har inte råd
att ge henne nya däck till cykeln. De fräts upp av solen här på ganska kort
tid. Så ibland kommer hon för sent till skolan inne i Ziniaré för att däcken
tappar luft.
Som lök på laxen har hennes mamma elefantiasis. Jag får läsa
på. Det är en lymfatisk åkomma orsakad av en parasitisk mask som sprids av –
trumvirvel – myggor. Infektionen börjar oftast i unga år. Vi som sett elefantmannen
vet hur det kan bli. Oftast sätter sig symptomen på underkroppen, benen och
genitalierna. Tanzania är det mest drabbade området i världen och där är så
många som 6 % av befolkningen i de endemiska områdena smittade.
Den här familjen bor nära en annan familj som är ambitiös och
som har konstiga handikapp i familjen. En av Yennengas skolas duktigaste
elever, enligt Lennart, har inte längre någon höft på ena sidan.
Det här kvarteret där de bor börjar kristallisera ut sig som
mottagare av den solcellsanläggning ni så generöst håller på att samla ihop
till. Jag ska kolla lite närmare. Men att kunna göra det möjligt för dessa
flickor att plugga hemma utan att behöva sitta med mobiltelefonen som belysning
vore kanske en bra grej.
För det är trots månljuset mörkt. När jag möter
Nakmatengabor så hälsar de så glatt och jag har ingen aning om vem det är. Jag
ser dem i bästa fall som siluetter av svart mot svart. Det är först när de ler
som jag får något att orientera min blick efter. De skulle kunna smyga sig på
mig rakt framifrån utan att mina ljusa och mörkerseendesvaga ögon skulle ha en
chans. Det är helt fascinerande att de verkar kunna se varandra och detaljer
mitt i natten. Även i skuggan av eventuellt månljus. Undrar om mina förfäder
haft samma förmåga, innan mina ögon vant sig vid ständigt flöde av ljus?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar