Nakamtenga, Burkina Faso, 6 april

Att förstå bokstäver är inte självklart. Att fatta att de är symboler för ljud. Att de bygger ord och därför måste stå i en viss ordning och att den ordningen låtsas vara samma som ljudet i ordet. Att sedan symbolerna står för olika ljud beroende på sammanhang gör ju saken inte lättare.

Jag var med på en specialpedagogisk lektion igår. Pauline som tidigare var chef på förskolan och som vidareutbildat sig till specialpedagogik testar alla barn i skolan. Igår var sjuåringar inne i grupper om fyra och jag bad om att få auskultera vid en sådan lektion.

En av eleverna har uppenbarligen inte förstått. Han har inte fattat grejen. Han gissade hej vilt på ljud och hade ingen aning om var de andra höll på med. Jag tror inte han är ointelligent. Han har inte fattat grejen helt enkelt. Men risken finns ju att han kommer att halka efter rejält om han nu som sjuåring inte hittar nyckeln till bokstävers betydelse för språk.

Jag minns en särskilt viktig kunskap från min tid på lärarhögskolan. Vi skulle få förståelse för att vårt talsystem med basen tio inte är självklart. Därför skulle vi räkna med de fyra räknesätten i talsystem med andra baser än tio. Det mest kända alternativet är ju det binära. Där finns ju bara två siffror. Ett och noll. Om den näst sista positionen räknat från vänster är en etta och den sista en nolla (10) betyder det symbolen för två. Om man istället tänker sig basen sju så betyder samma sak (10) sju. Och om man i basen sju skriver 1111 vad blir det då? 343+49+7+1=fyra hundra. 2111=sjuhundrafyrtiotre. Ni vet väl att vår kultur regelmässigt använder sig av tre olika baser för talserier, binärt. tio och basen 12. Hade tiden konstruerats konsekvent med basen tio (alltså inte bara för delar av sekunder) hade matematik med tid inte varit så krånglig som den nu är. Man måste med andra ord förstå att siffrans position i talserier spelar roll. Samma sak är det med bokstäver.

Att bokstäverna dessutom låter olika i olika ord gör det ju obegripligt. I alla fall för mig. Franskan är ju minst lika krånglig i sin stavning som engelskan. Det finns härutöver massor med sammanhang där bokstäver finns med i stavningen men där de aldrig hörs. Hur ska man fatta det? Om man inte ens förstår att en bokstav oftast står för ett eller ett par ljud hur ska man då kunna läsa och skriva?

Jag har en enorm respekt för barn som inte omedelbart greppar detta. Jag har också en stor respekt för alla ni lärare som kämpar med knep och metoder för att få eleverna att hitta nyckeln. Att undervisa de som greppar är kul. Att undervisa de som inte gör det – det kräver sin pedagog.