Nakamtenga, Burkina Faso, 26 april

Jag har hävdat att den allra viktigaste tekniska infrastrukturen i samhället är elnätet. Att det finns säker stabil el är en sådan självklarhet för oss att vi inte ens tar frågan på allvar. 

Det är brist på elkraftsingenjörer i Sverige. Få vill hålla på med självklarheter. Men om fler reflekterade över hur otroligt beroende våra samhällen är av elström skulle det kanske vara mer populärt.

I Burkina Faso finns ”statlig” el. Den importeras i huvudsak. Sex miljoner kWh importeras och bara sjuhundratusen kWh produceras i landet. Den inhemska elen produceras med monopolimporterad olja, i huvudsak. 86 % från fossila bränslen och 14 % från vattenkraft, 2012. Mängden el som konsumerades är 1,2 miljarder kWh och i Sverige konsumerades 127 miljarder kWh 2014. Per capita blir det cirka 63 kWh för Burkina Faso och knappa 13 000 kWh för Sverige. Alla siffror från World Fact Book, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/uv.html.

Elkonsumtionen ökar sannolikt med den goda ekonomiska tillväxten och med befolkningsutvecklingen (ca 4,2 % ekonomisk tillväxt och 3 % befolkningstillväxt förra året).

Men driftsäkerheten utvecklas inte. Strömmen går (som vi ju märkligt nog säger på svenska) flera gånger om dagen. Den är borta från några minuter till någon timma. Igår stod stora delar av den här delen av landet stilla. Strömavbrottet började vid sextiden på morgonen och kom tillbaka 21 timmar senare. En lastbil som var ännu högre lastad än de som är vanligt våldsamt överlastade, rev ner en luftledning. Det verkar inte finnas någon redundans. Uppenbarligen ingen möjlighet att snabb koppla om strömmen att gå en annan väg till kunderna. Utan bara stopp. De som har verksamheter som är beroende av el kan därför inte tjäna pengar.

Lennart har fått ett 25 kWh reservaggregat av sin bror som haft en gård i Roslagen. Vi räknade igår på om det inte vore bättre att istället bygga en solcellsanläggning på det sjukhus som planeras byggas här i Nakamtenga i Yennenga Progress regi. Men det finns tyvärr inte någon ekonomisk rationalitet i det. Man kan köpa många ton diesel för mellanskillnaden i installationskostnad. Men att det behövs tas eget ansvar för reservkraft är alldeles uppenbart. Statens elleverans är alldeles för stokastisk för att man ska kunna lova leveranstider i det man producerar eller för att man ska våga ge sig på operationer och annan sjukvård som är elkraftsberoende.

För Yennenga Progress återstår det nu bara att få transporten av reservkraftsageraget finansierad. Det lär röra sig om ca 50 000 SEK.

Nakamtenga, Burkina Faso, 25 april

Kanske det är lite ironiskt, men igår när vi inte bara informerade om solcellselprojektet till alla fyra familjer som kommer att få utan också instruerat hur de ska gräva kabeldiken så kom det regn och var molnigt.

Så nu håller solcellsprojektet på att bli verkställt. Det kan hända att vi inte hinner får färdigt mer än en anläggning innan jag åker. Det beror ju helt på hur mycket tid elektrikerna har att avsätta för detta. De jobbade ett 10-12 timmars skift igår med att få färdigt syateljén och på börja arbetet med installation av en ny större vattencistern och förbereda för elektrifieringen av bensinstationen. Men med deras effektivitet och trevlighet så kommer det nog att gå som en dans. elektrikerchefen är med i Yennenga Progress och han är entusiastisk inför idén och förstår att jag vill kunna visa er att det skett. Som jag lovat. Ett annat troligt hinder är att det inte kommar finnas el tillräckligt ofta för att vi ska kunna svetsa färdigt ställningarna. Snacka om ironiskt.

Tyvärr så kommer jag att få problem att dokumentera om jag inte får låna någon kamera. För nu är både telefonen och kameran trasiga.

Jag skrev om den otäcka moppeolyckan tidigare. Den skadade är hemma nu igen. Blåslagen och svullen i huvudet men verkar i övrigt bara vara nedstämd och lider kanske av en hjärnskakning. Men såhär långt verkar det inte gått så illa som vi först trodde. Hon har skiktröntgats men inte fått träffa någon läkare som kan förstå sig på bilderna och berätta vad de betyder.

Två solcellspanelhållare in the making.

LED-lysrör och kablar med lägsta motstånd.

Ställningarna för solpanelerna är snart färdigsvetsade, prylarna till solcellsanläggningarna (minus batterier vilka jag ännu inte sett) inköpta. Så snart så inväntar vi bara lite sol ;-). Nej, det är faktiskt ett fantastiskt väder nu på morgonen efter när jag skriver det här. Friskt, dvs inte dammigt i luften. Blå himmel och svag bris.

Nakamtenga, Burkina Faso, 24 april

Naba Per. Inspirerad av alla vackra kläder på bychefsinstallationen for jag med till Ouagadougou för att se om jag kunde få tag på en sådan vacker dräkt till mig.

Sotissi, som är chefsadministratören här, behövde åka in till försäkringskassan igen och göra inbetalningar och försöka få ut sjukersättningar och föräldrapengar till anställda. Det tar en förmiddag och blir ändå inte gjort pga av administrativa hinder. Jag lovar att ordna ett studiebesök på Försäkringskassan när han kommer till Sverige nästa månad. Jag får rådet att inte göra det eftersom risken är att Sotissi frustreras av det. Men har tyckte det var en bra idé. Jag tänker att kunskap är alltid bra. (Är det någon som läser detta som kan hjälpa mig med det?)

En vacker man bär vackra traditionella kläder till vardags.

Vår chaufför, Wendyam, tog oss till klädmarknaden. Där fanns flera affärer som säljer den typ av kläder jag var ute efter. Vi väcker mycket uppmärksamhet när vi är där. Vandrande säljmöjligheter. Jag fattar det men försöker vara tydlig med vad jag vill och framför allt inte vill. Men en man vägrade att ta styrning utan släpade med oss genom den ganska röriga trafiken med ett ganska högljutt och aggressivt säljsnack. Vi hade tid och Wendyam som ju är den som kan språket lät det ske och vi följde nyfiket med. Men det ledde inte till något bättre eller mer köpvärt. Tvärt om.

Storstadstrafik - som tur är i gåfart.

När jag fann det jag sökte så inträdde eftertankens kranka blekhet. Varför ska jag köpa en Burkinabéesk kungadräkt? Jag tycker förvisso att den är skön och vansinnigt snygg men när ska jag bära den? Och varför ska jag, i detta land, lyxkonsumera kläder? Så, jag fick i alla fall skämmas när jag till slut efter en stunds tvekan avböjde köp, inte med hänvisning till pris utan till att jag ångrat mig.

Vi åkte också förbi Pascaline som ju fått i uppdrag att sy mig en skjorta. Hon hade fått ett helt fritt mandat. Gör en snygg skjorta, gärna i blå ton, som du tycker skulle passa mig. Den är jättesnygg och väldigt välsydd. Ofta blir det bra när man litar på människors egen förmåga och känsla och visar dem den tilliten. Denna gång blev det en väldigt snygg skjorta.

Men det blev inte mer än en tummetott av kungakläderna. Jag fick i alla fall en chefsmössa av Yennengas butik på marknaden. Den gick jag runt med på stan och jag möttes av en hel del uppmuntrande tillrop.

Nakamtenga, Burkina Faso, 23 april

Kungen och Yennnga Progress. Idag har vi fått vara med om en installation av en bychef. En bychef i det traditionella beslutssystemet.

I Burkina Faso finns en demokratiskt vald president och ett parlament. Jag tror att det också finns en lokal borgmästare som har ett demokratiskt mandat. Burkina Faso betyder ”de hedervärda männens land”. Sedan 1400-talet har man också i Mossi styrt med monarki. Mossi är det kungadöme som omfattar ungefär yalva landet både till ytan och befolkningen och de är därför också den största gruppen i Burkina Faso. 

Lokal Naba

Mossikungen (moro naba) är ganska ung. Han valdes att ersätta sin företrädare som tvingades att ta en giftbägare för att han inte levde upp till adelns höga moraliska krav på honom. Under kungen finns regionala kungar, under dem lokala kungar. Hur många nivåer det finns innan vi når den kung vi träffade igår vet jag inte. Men kungen (naba) på lägsta nivå som vi träffade igår är kung över många byar i detta område. Han har också en stor mängd chefer till sin hjälp. Det är till exempel chefen för skogen. Chefen för ungdomsverksamheten (som själv inte är särskilt ung). Fadern till Joseph Ouedraogo (som är datalärare på YennengaProgress skola här i Nakamtenga) utsågs igår till chef för organiserandet av samtalen under samtalsträdet, d’arbre palaver. Det vill säga, han utsågs till ”fullmäktiges ordförande”, typ.

Vi blev bjuda till installationsceremonin. Det var stort. Massor med folk. Många hundra. När vi kom, som de enda nasaras (vitingar), så hade stolar reserverats för oss på bästa tänkbara plats. Pinsamt.

Tillställningen var väldigt välorganiserad. Kungen satt under tak och framför honom under samma tak satt hans rådgivare. Det var nog ett femtiotal. Några civilt klädda organisatörer gick runt och kallade fram den ena byn efter den andra att komma fram till kungen för att visa sin vördnad. Det verkade mycket viktigt och jag upplevde inget tvång eller ovilja eller ens att någon skrattade lite generat över ett skådespel. Den nuvarande naban är den tredje generationen i hans familj. Hans farfar fick titeln efter en schism mellan kungar i området som löstes genom att moro naba sände en av sina släktingar som kung för området. En av de allra vackrast klädda männen i rådet var den äldste representanten för den familj som då förlorade titeln. Jag såg ingen som verkade vara missnöjd med detta men jag noterade att han särskilt pekades ut av många. Är motsättningen verkligen bilagd?

Ättling till avsatt naba

När byarna, vilka verkade ledas av äldre mycket vackert klädda män som satt i en grupp för sig själva, på den dammiga marken, kallades fram så gick de först med böjda huvuden och ju närmare kungen de kom desto mer böjda knän för att till slut sätta sig på underbenen och böjda nackar. De talade inte direkt med naba. Han hade en adjutant vid sin sida. Till honom berättades det vilken by det var och till honom överlämnades gåvor. Jag antar pengar men också getter, får och höns. När gåvorna accepterats fördes de in på gården bakom och därinne lär nabas hustru funnits och henne skulle man också hälsa på. Naba talade inte en enda gång till de som visade honom vördnad, vad jag kunde se.

Till slut kallades också vi fyra fram. Det konstigaste med det var nog inte att det var vi fyra vida utan att två av oss är kvinnor. Det var de dittills enda kvinnor som jag observerat ingå i någon delegation. Naba visade sig mycket mycket road. Log med hela ansiktet och tittade oavvänt på oss alla fyra. Han är skitsnygg. När Lennart berättat att han är Burkinabée och uppgav sitt mori-namn, berättat om Nakamtenga och Yennenga Progress, så gav naba adjutanten i uppdrag att berätta för rådet om vilka vi var. Sedan, till vår ödmjuka förvåning erbjöds vi att ta naba i hand. Det hade vi inte sett någon annan göra. Pinsamt. Den här hudfärgen verkar vara en dörröppnare. Eller var det de unga kvinnorna, Andrea och Bella?

En intressant sak hände. Lennart är vänsterhänt och räckte över kuvertet med gåvan till adjutanten med den handen så rättades han bryskt av en av dessa organisatörer som hjälpte oss där framme. Det uppfattas som en skymf att lämna över med vänster hand som ju inte är äta-handen.

Efter detta så fick gick äldre till andra byar bortgifta kvinnor visa sin vördnad. Ungdomar fick pris för att de skött trädplantor på bästa sätt.

En av rådgivarna hade plötsligt dött kvällen före och därför vidtog inte den fest som annars brukar hållas. Det skulle mer stillsamt serveras lite dryck och lättare tilltugg. Lennart som ville hem och jobba, fast han skyllde på kaffetarmen, bröt upp.

Naba Per (I wish ;-)

På kvällen var vi sedan också bjudna hem till samtalschefen. Dit kom också grupper och med mer normala hälsningar fick visa respekt och lämna över gåvor. Vi fick stolar och bord och vi fick öl, grillad gris och soyaspett. Dessutom fick vi smaka på den lokala alkoholhaltiga dryck de kallar öl men som mer är sur ofärdigjäst mäsk. Usch. 

Nakamtenga, Burkina Faso, 22 april

Zenit och ambulans.

Vi besökte en stor damm som dämmer Vita Volta och som förser Ouagadougou med färskvatten. Två saker imponerade mest med den. Dels att den ännu inte är tom. Dels att de bygger ett reningsverk där för att kunna ta hand om vattnet innan de sänder det i de tio mil långa ledningarna ner till huvudstaden. Men också, och kanske framför allt att de förser reningsverket med solcellsel. Det verkade verkligen genomtänkt. Nu höll de också på att bygga ytterligare en pipeline. En oro jag kan känna är att vattnet i dammen då kanske inte räcker till nästa regnperiod. Men visst har de väl tänkt på det när de till och med har tänkt på modern elförsörjning till reningsverket?

Obs skillnaden i vattnets färg i dammen och nedanför.

Vatten....:-)

Dammen är alltså inte byggd för konstbevattning. Men, visst, det läcker lite och det finns en fortsättning på Vita Volta som också för vatten, om än stillastående, nedanför dammen. Där odlas med andra ord majs, aubergine och andra grönsaker. Dessutom, naturligtvis, pågår extensiv boskapsskötsel runt dammen.

Zenit!

På vägen därifrån tvingade jag chaufför Wendyam att stanna kl 12:04. Då stod solen verkligen rakt ner i backen. Mäktigt. Det kändes i svålen. När vi kom tillbaka till Nakamtenga kom plötsligt en ambulans inbromsandes och svängde av vägen på andra sidan mot där vi bor och satt. Det väckte vår uppmärksamhet för det är första gången vi sett en ambulans här.

Igår var vi också runt till de fyra familjer som kommer att få solcellsel av er. Alla var inte hemma. Den ena som inte var hemma vet redan om det. Den andra familjen som inte var hemma visste inte heller de vi frågade i grannskapet om var de var. Konstigt. Men det skulle visa sig finnas mycket tråkiga skäl för det.

Här verkar man vara ganska skandinavisk när det kommer till hur man tillåter sig känslouttryck. Återhållsamhet verkar vara en dygd. Inga stora känsloutspel. När Lennart förklarat för gårdsfolket att de kommer att få en 100 watts solcellspanel, ett batteri och en regulator och fem glödlampor och två eluttag så kan de trots allt inte hålla sig från att le stort. Ansiktena avslöjar stor glädje. Vi gör iaf några väldigt glada med vår insamling. Vi är också noga med att påpeka att de får ett ansvar att sköta utrustningen och se till att den underhålls. Det är troligtvis, men inte helt säkert, att ledningarna kommer att behöva grävas ner under jord. De behöver i så fall göra det själva. Det är inga som helst problem för dem att lova det. Arbete är de inte rädda för. Raouls familj, innebandyspelare som är bäst på engelska och som verkar vara en stjärnelev höll ett litet tacktal till oss och påpekade att den femte lampan vi tänkt oss sätta utomhus verkligen kommer att skapa trygghet. Jag har märkt att när vi går från innebandyn så är alla ganska noga med att lysa upp marken där de sätter sina fötter. Om det bara är ormar eller också fler farliga kryp vet jag inte. Det kanske är träck de spanar efter. Det finns det ju gott om. Men Raoul sa att när de har en lampa kan de gå ut på natten utan att vara oroliga för var de sätter sina fötter.

Rolands pappa vet ännu inte att hans gård får solcellsel, men han anar.

Raoul med pappa och mamma. 

Den familj som inte är hemma är Bibians familj. Pappa har en liten cykelverkstad vid vägen. Mamma har elefantiasis och är hemmafru. Lillasyster Natalie är duktig på innebandy och, vad jag förstår, ganska begåvad i skolan. Halvbrodern jobbar i restaurangen på Yennenga Progress. Men de har det väldigt knapert. Det är den familjen jag köpt en säck ris till så att de ska kunna äta två mål om dagen i alla fall den närmaste månaden. Skälet till att de inte var hemma var att mamma lånat storebroderns moppe utan att kunna behärska den. Hon hade därför kört in i en vägg och skadat ansiktet alvarligt. Den närmaste stadens sjukhus kunde inte göra något så hon sändes till huvudstadens allmänna sjukhus. De sände henne vidare till ett bra privat sjukhus. Det är så långt jag vet. Min och Lennarts första reaktion är vem ska betala den sjukhusräkningen? Det kan komma att kosta flera tusen kronor. Usch och fy och hemska tanke. Jag har sökt Bibian på sms idag för att få ngt besked om hur hennes mamma mår men ännu vet vi ingenting.

Nakamtenga, Burkina Faso, 21 april

Två biståndsgrejer i Pers resa till Nakamtenga, Burkina Faso, tog steg framåt igår.

Dels började verkstaden att producera ställningar till de fyra solcellspaneler som ni bidragit till. Det ser spännande ut. Tyvärr är svetsaren allvarligt sjuk så det är näst-svetsaren som svetsar och det kan hända att det kommer att bli lite si och så.

Solcell

Svetsen anslutning till elcentralen :-/

Bla a därför så gick jag och hämtade innebandymålen från floor-ball planen. De är utan nät. För att kunna montera nät behöver vi montera fäststänger så inte hönsnätet går utanpå ramen och ner mot marken. Min tanke är att näst-svetsaren kan få träna upp svetsförmågan på målen innan han ger sig på de ännu viktigare solcellspanelhållarna.

"But" inte the making.

När jag väl lyckats förklara hur jag tänkte mig det hela och det svetsats dit så behövdes såväl hönsnät som ståltråd. Det finns på de olika byggarbetsplatserna vi har här. Men det ska fram också. Byggledare för bensinmacken tog fram ståltråd på nolltid. Men hönsnät var besvärligt. Men till slut kom fyra meter fram och det räckte till sidorna på ett av målen. Jag bad om sex meter till. Det dröjde flera timmar innan de kom, strax före arbetsdagens slut. Och då kom bara fyra meter. Irriterad som sjutton försökte jag få fram ytterligare två meter men då var både verkstadsknegarna som byggarbetaren som var sänd som hönsnätsbud så hungriga att de helt enkelt sa nej. Det där får vi ta på måndag.

Idag är det lördag och jag gick själv till verkstaden och började göra färdigt målen med det material som fanns. Efter en timme kom en av innebandyspelarna och hjälpte till (cred). Det räckte precis om vi lappade lite. Så nu behöver vi inte längre vara oense om det är mål eller inte, dvs om bollen gick genom burgavel inifrån eller utifrån.

Marqueeeeeeeeeeee!!!!!

Nakamtenga, Burkina Faso, 20 april

Två besök idag hos familjer som visar att det går att ha ordning, hålla hygienen uppe och leva ett gott liv även här.

Först på morgonen cyklade jag och Andreas och Bella (Andreas kompis som kom för någon dag sedan) ut till en peul-förskola som ligger någon kilometer härifrån. I Wikipedia beskrivs de såhär (Fulani är en etnisk folkgrupp, som omfattar ungefär 14 miljoner i Västafrika, Centralafrika och Östafrika, och finns i Mauretanien, Senegal, Guinea, Gambia, Mali, Nigeria, Sierra Leone, Burkina Faso, Guinea Bissau, Kamerun, Elfenbenskusten, Niger, Togo, Ghana, Liberia, och ända bort till Sudan i öster. Fulani kallar sig själva Fulɓe (singular pullo) och talar språket fula. De är halv- till helnomadiserade boskapsskötare och hade en betydande roll i många länder i motståndet mot kolonialstaterna.)

Peul-förskoleföreståndarinnan Adama Diallos välordnade kök.

Den förskolan ligger mitt på föreståndarinnans gård. Det betyder massor av djur runt om kring. Kor, får, getter, höns och en katt noterade jag. Djuren går runt bland allt och är en självklar del av allt. Korna hålls dock separerade och togs ut på ”bete” (vad det nu kan hitta och beta?). Det betyder också att det är träck över allt, utom inne i det välskötta huset och inne på förskolans inhägnade golv. Hennes hus är förutom djuren och deras träck mycket välordnat och rent. De har ett gaskök men det är inte tillräckligt stort för att värma den stora grytan så den kokas över eld men i alla fall utomhus.

Pedagogiken är enkel men effektiv och den präglas av respekt och kärlek till barnen och målet för dagen verkar vara att lära ut franska och hygien. Jag fick smaka lunchmaten och den var ris med olja. Tyvärr så verkar den olja man använder här vara palmolja. Men det är naturligtvis pga priset. Det blir svårt att moralisera över det. Den kan inte vara burkinabéernas sak att ta ansvar för det. Det inget fel på maten men någon krydda hade inte varit fel.

Peul-by

På vägen dit och hem cyklade vi bredvid djurparken. Den förre presidenten, Compoaré, (som avsattes 2014 efter uppror mot att han försökte göra en grundlagsändring som skulle kunna göra honom evigt omvalbar) byggde här ett hus och omgav det med en djurpark där han samlade alla djur som i stort sett är utrotade från landet. Området underhålls inte tillräckligt för närvarande och djuren där inne lär inte må så bra. Men naturen i övrigt gör det. Eftersom området är rejält inhägnat och fortfarande bevakas så kan man där se hur mycket skog och markvegetation det skulle kunna vara här om landet var jungfruligt. Anmärkningsvärd skillnad. Avskogningen och överbetning, till följd av den explosiva befolkningsutvecklingen, är naturligtvis ett jättebekymmer. Till min glädje kunde jag se ett litet hål i stängslet där det gick en liten stig in till alla godsaker.

Skillnaden på markvegetation

På kvällen var vi bjudna på födelsedagskalas. Paulines äldste son fyller tio år. Vi blev bjuda på friterad bönröra med lök och tomatsås. Bönorna blötläggs och kokas men måste sedan ändå tas in till Ziniaré för att malas. Därefter blandas de med ägg och kryddor innan det läggs i små klumpar i kokande olja. Mycket gott och nyttigt. Fett och kolhydrater och vitaminer i lök och tomatsåsen.

Andrea hade med sig en soluppladdningsbar ficklampa i present och de andra barnen fick små ledlampor som hon tagit med hemifrån som är överblivet från någon marknadsföring hemma. Barnen blev väldigt glada över dessa. En liten flicka gav mig en stor gåva när hon somnade i min famn. Det är ju en känsla som är fantastisk. Jag försökte ta in det för mig väldigt exotiska i att få sitta under en uppochnervänd stjärnhimmel, i nya vänners goda lag, och äta en god måltid.

Födelsedagsbarnet Ebeneser

Paulines hus har inga djur där vi var. Det var ingen träck där människorna var. Inne i huset var det städat och i ordning och de har solcellsel till lyse och tv. De lagade all mat på gas.