Solen, solen., solen igen.

Igår svettades jag igenom skjortan när jag satt still, i svagt fläktande vind. Trots att jag upplevde luften som torr igår. Temperaturen var nog inte mer än 43 grader. Inte vad jag såg i alla fall. Men solen står rakt över huvudet på oss. När jag sedan kollar så ser jag att mitt synintryck stämmer. Solen är just nu rakt över oss. Här i Nakamtenga är solens högsta punkt kl 14:05 idag solvinkeln då är inte superexakt zenit men inte alls långt ifrån. Den står som högst på lördag, om två dagar. Jag vet inte men det kan ju i alla fall vara en förklaring till att det upplevs som väldigt varmt. När jag går ut ur skuggan då, mitt på dagen, så svetsar det liksom i hårbotten. Jag får ont i svålen. Men det är ju aldrig mer än någon minut. Ska jag vara ute längre har jag huvudbonad.

Annars ägnade jag gårdagen mest åt att läsa Engagemang av Per Granqvist. Inledningsvis utreder han om människan, enligt forskningen, är altruist eller egoist. Det känns som en bra sak att fundera på när jag är här och gör det jag gör och när jag funderar på hur det jag gör uppfattas här och av er därhemma.

Men på mornarna är det ganska skönt. Mellan 05:30 och 07:00 är det svensk högsommarvärme. När jag sprang igår kom jag iväg först kl 06:00. 45 minuter senare är jag tyvärr inte hemma men då har solen hunnit upp så pass högt att det inte bara är min dåliga kondis som gör att det blir vansinnigt tungt att springa. 

Nakamtenga, Burkina Faso, 18 april

Varmt. Det känns som om det bara blir varmare och varmare. Men det kanske bara är grader i h-et.

Vi träffade Dina Da idag. En kvinna ur den intellektuella eliten här i landet. Hon får vårt stöd i att söka projektpengar från Ekhagastiftelsen i Sverige för att studera klimatförändringarnas inverkan på fiskodling. Jag var med för jag har hjälpt Lennart med svenskan i den av honom översatta projektbeskrivningen som ska bifogas ansökan. Men också för att se om jag har någon i mitt nätverk som kan vara en länk in i ett svenskt relevant forskarnätverk.

Lennart Karlsson och Dina Da

Tack vare min äldsta vän Lasse Vallin, i betydelse varit min vän längst av alla utanför familjen, så fann vi genast en person på Uppsala Universitet var tjänst och forskargärning kan passa som hand i handske. Hoppas han har tid också.

Men det vore naturligtvis en välgärning om man kan stödja utvecklingen av fiskodling i alla dessa dammar som uppstår under regnsäsongen. De producerar ju redan nu mat genom att möjliggöra bevattning några månader efter regnsäsongen. Men om man dessutom kunde producera lite protein i dem så vore det inte så dumt. Det verkar kunna behövas det med.

Men frågan är om vattnet i de fiskodlingar som redan finns håller på att bli för varmt? Man har noterat en nedgång i uppmätt produktivitet. Men det kan ju finnas fler orsaker. T ex att man fiskar upp mer än man berättar. Det gör ju fiskare i vår del av världen också. Kanske Elinor Ostroms forskningsresultat om vad som ska till för att naturresursbrukare ska kunna undvika att överutnyttja den gemensamma resursen kan komma till pass. Ostroms resultat har belönats med både Skytteanumpriset och nobelpriset i ekonomi.

På dagen behövdes det åkas till Ziniaré igen. Det tog en förfärlig tid innan vi kom iväg. Det var inte så att alla som skulle med visste att de skulle vara klara med sina förberedelser vid ett visst klockslag. Istället plockas först jag upp. Sedan åker vi till nästa person som verkar helt överraskad över att hen ska åka till stan, fast hen bett om det redan dagen innan. Men hen ska bara få en check från Lennart eller Sotissi för att kunna åka till banken för att sedan kunna betala. Det tar tjugo minuter. Sedan åker vi till nästa person som ska med och så vidtar samma seriella procedur ännu en gång. Det tog drygt en timme att komma iväg. Väldigt irriterande. Jag har ännu inte landat i attityden att det kommer alltid ny tid så det finns ingen anledning att jäkta. Jag håller helt enkelt inte med om det. I denna värme räcker det med att man måste röra sig lite långsammare för att produktiviteten ska gå ner. Om det dessutom bara är en som jobbar åt gången så …

Äntligen påväg.

Men det vore ju inte konstigt om att ett varmt vatten, alltför varmt vatten, försämrar produktiviteten i fiskdammarna. Men jag är baias när jag sitter på takterrassen. Det är helt stilla och jag svettas igenom skjortan trots att det är helt torrt i luften.

Nakamtenga, Burkina Faso, 17 april

Ursäkta om jag tjatar, men igår var det väl den varmaste dagen hittills. Jag tror att temperaturen ha närmat sig 44 – 45 grader.

Men jag satt mestadels inne och jobbade med texter som Lennart översatt från franska för ett intressant forskningsuppdrag där man vill studera sambandet mellan fiskodling och klimatförändringar. Eftersom vi ska räkna med att temperaturökningar till följd av klimatförändringarna också kommer att påverka klimatet i Sahelregionen så finns det anledning att studera alla tänkbara saker ur det perspektivet. Forskaren i fråga har för avsikt att först studera hur temperaturen i vattnet påverkar fiskarnas tillväxt. Det finns nämligen tecken i området på att antalet och storleken på fiskarna har gått ner på senare tid. Eller beror det på överuttag av fisk?

Lennart och jag promenerade runt ägorna och diskuterade var en förbränningsanläggning bäst kan placeras.

Huset på  höjden som det alltid är lite mindre varmt i, ett vindrum,
ett hus varje fastighetsetablering måste börja med för att blidka de högre makterna.

Vi passerade många askhögar och i dem kan man se att det inte alls bara är plast som förbränns. Det är också lysrör, som ju innehåller kvicksilver, eller hur? Och batterier som ju innehåller tungmetaller, aluminium som väl inte är livsfarligt men inte så bra att elda. Dvs de bränner osorterat avfall. När vi talar om detta med Joseph, the man i byn. En 75-årig patron som är typ ”byäldstast”, så frågar han Lennart när jag ska åka hem. Det blir inte lätt att förklara för byborna att det där med att bränna avfall inte är en bra idé.

Lysrör, batterier och plastrester i askhögarna!!!

Det var skönt att ha en uppgift inomhus en dag som igår men lite skäms jag ju när jag sitter i ett halvbra isolerat hus med luftkonditionering och låtsas jobba med frågor som perifert har att göra med global uppvärmning.

Nakamtenga, Burkina Faso, 15-16 april

Tiden nu, april och maj, kallas här, enligt Lennart, svetstiden. Lokalbefolkningen prövas i bristen på mat. Deras kroppar och själar och sammanhållning svetsas samman och de hårdnar.

Det är ju svårt att ta in. Människorna se välmående ut. De ler stort. De är glada och öppna och intresserade. Men visst märker jag det som Lennart påstod att särskilt kvinnorna är lite trötta.

Jag kollade med vår chaufför igår och han bekräftar att många äter bara en gång om dagen såhär års. Det blir en tallrik tôt (gröt på hirs-, sorghum- eller majsmjöl) Frukost kan vara en välling på i vatten utrörd gårdagens tôt-rester.

De flesta vi träffar här har fast jobb med lön vilket gör att deras familjer håller svälten utanför gården men inte mer. Hungrar gör dem tills regnperiodens skördar blir tillgänglig.

Men, det är ju påsk. Kristenhetens allra viktigaste högtid. Den tid då det ultimata med tron på Jesus som guds son ska högtidlighållas. Förskole- och skolpersonalen ville även i år upprätthålla traditionen av att samlas och måla ägg på påskafton och sedan äta en gemensam lunch. Väldigt trevligt.

På påskdagen verkar det finnas en tradition med massdop inklusive vuxendop. Det är stora grejer. Stor fest och mat och lokalproducerad öl (som smakar surt som ojäst mäsk). Vi var först hemma hos en av familjerna där en av de bättre innebandyspelarna och en ung man lär vara en stjärna i skolan (sa jag att han är den enda jag kan tala engelska med?). Han, Raoul, är den äldste av sex syskon. Det yngsta, Ephifam, tre månader, döptes igår. Och vi fick närkontakt med hur de bor. Se bilderna. Jag fick mig en rejäl tankeställare. Skulle jag kunna leva sådär? Det är klart jag skulle, för att i så fall, man har inget val. Men också, som Lennart säger, det är en hypotetisk fråga. Så fort jag skulle hamna på en sådan gård skulle ju åtgärder vidtas för att förbättra. Jag vill att ni särskilt noterar skillnaden i rum och hur städat det är emellan Raouls rum och de andra. Raoul är för övrigt den enda som har ett skrivbord, enligt Lennart.

En relativt välstädad gård.

Det luktade skumt i sovrummet. Hyllan med fiskrester bland kokkärlen.

Kök

Rouls rum

Ephifam och killingen

Nydöpt

Självmedveten med väninnor.

Specialpedagogen Pauline, som jag tidigare skrivit om, tog oss med till sin hemby. Den ligger 11 km rakt in i bushen. Vägen dit är inte farbar under regnsäsongen. Den gick knappt att åka på nu med en jeep med hög markfrigång och då är vägarna hårda eller fulla av ett tunt lager av mjuk fin sand.

I den byn verkar de ha en tradition med stort påskkalas. Centrum för uppmärksamheten var Paulines bror som på påskdagens morgon vuxendöptes.

Kameran väcker mycket uppmärksamhet. Nästa lika mycket som att vi nasara’s kommer ut och visar upp vårt märkliga skinn och hår. Många vill bli fotograferade men det finns också människor här som överallt annars som blir generade när kameran kommer fram.

En rolig sak hände. I Paulines hemby kommer plötsligt en mycket vacker ung kvinna fram och visar upp sig typ. Jag fotografera henne också. När hon står tillsammans med väninnor i skuggan av ett träd. När jag självklart frågar om jag får fotografera dem så går hon genast undan och ställer upp sig själv och posar framför kameran. Mycket medveten om att hennes utseende är exceptionellt och att det måste vara självklart att det är just henne jag vill fotografera. Människor är sig lika över allt. Men det var ju också lite glädjande att se att det också finns burkinabéer som inte är alltid är milda och tillbakadragna. Jag gillar’t. 

Så mitt i denna svets-tid så kostar man på sig att ha kalas och fira sin djupa kristna tro. De är generösa och delar verkligen med sig av mat men också av öppenhet och vänlighet. Människan är fantastisk.

Nakamtenga, Burkina Faso, 14 april

Igår hörde plötsligt staten av sig. Den här staten. Den burkinabéeska staten. Det hör tydligen inte till vanligheterna.

Som alla arbetsgivare gnäller vi lite här i den goda byn över de höga socialförsäkringsavgifterna till de anställda. Egentligen är vi inte missnöjda med att Sotissi får åka till Ouaga en gång i månaden och betala flera miljoner XOF i socialförsäkringsavgifter kontant för de fast anställda. Det vi irriterar oss över är att de dels inte alltid är intresserade att var på plats när han kommer med stålarna eller som sist, när jag, Andrea och Erica var med, och det inte gick att betala för strömmen gick på socialförsäkringsmyndigheten och därför fungerade inga datasystem. Ingen redundans där inte. Nej, det som är mest irriterade att det är så omöjligt att få ut något ur denna socialförsäkring som de anställda har rätt till. De måste själva inställa sig på huvudkontoret i huvudstaden vid ett visst tillfälle och köa för att ha en chans att få ut de pengar som de har rätt till. Detta är enligt Lennart.

Skolluncherna subventioneras av staten. Det kommer som hirs- och rissäckar. Förra året kom de sista veckorna på skolåret och var mögligt och ruttet så hela lasset fick kasseras.

Men nu, igår, på långfredagen då detta land inte har ledigt, så kom påbud om att nu kunde vi hämta årets subvention på en viss skola inne i regioncentret Ziniaré, 4 km bort. Vi for dit utan att veta var och Lennarts telefon var så urladdad att vi han komma in i stan innan den vaknat så pass att han fick kontakt med rektorn som kom och mötts oss med sin motorcykel och visade oss vägen. Väl där visade det sig att skolan i Nakamtenga fått 19 st 50 kg säckar ris och 6 säckar sorghum (sorgum bicolor). Sorghum är en vanlig stapelvara i hushåll och som foder till djuren här.

Sorghum (bild från nätet)

Det var alldeles för mycket för den vanliga persontransportjeep vi kom dit med. Som tur är har Yennenga Progress fortfarande kvar sin Scania med kylskåp och baklyft. Vi for mao hem och hämtade den och lastade dessa 25 säckarna ombord. En av arbetarna bar 24 säckar själv. Men han knäade rätt rejält av de sista. Jag fick tvinga mig till rollen att stå inne i skåpet och stuva säckarna. Det var ju rätt roligt att få göra lite jobb man blir svettig av och det kändes rätt manligt att åka stor lastbil på bygatorna i Ziniaré. Hemma blev det uppståndelse när det kom så mycket mat på en gång. Urlastningen gick fortare eftersom delar av skolpersonalen kom och hjälpte till.

Hur sorghum tröskas i byn.

Tröskad sorghum

Vi kontroll med kökspersonalen visar det sig att subentionen räcker till två månader för barnen i skolan. Resten av läsåret. Det är ju inte lite i alla fall. Så tack staten för lite återbäring.

Nakamtenga, Burkina Faso, 13 april

Franskan, varför slarvade jag så med franskan i skolan? Och varför har jag inte givit mig tiden att lära mig den sedan?

Det går bra att kommunicera här, trots allt. Men kommunikationen inskränker sig till enkla hälsningsfraser, kroppsspråk och burkinabéernas välvilja att försöka förstå.

Innebandyträningarna går så till att jag visar. Säger på engelska vad jag menar och får alltid någon att förstå, som sedan översätter till de andra. Men jag kan inte få till stånd en diskussion om taktik. Placering på planen. Få dem att förstå varför de ska ta med sig backarna i anfallsspelet och varför backarna ska vara med i anfallsspelet. Men de förstår nu vad jag menar med att de måste skjuta hårdare, mycket hårdare. När de väl kan det kommer de ju själva att fatta att det är viktigt att också träffa mål. Men om de nu bara träffar mål med lösa, lösa bollar och det finns en målvakt där så gör det ju ingen skillnad. Det är väldigt frustrerande att vara tränare och inte kunna mer franska än vad jag gör.

När min telefon tappade glaset och blev obrukbar så har jag behövt kommunicera om alternativa lösningar. Det har gått sådär. Men det löser sig till slut – efter ett par dagar… En del av er verkar se det som nyttigt för mig att öva mig på tålamod. Jag förstår inte riktigt vad det är som är så nyttigt med det? Varför är det bra att lära sig stå ut med långsamhet? Att tvingas underordna sig sakers ordning och tempo krävs det ingen attitydförändring eller träning för. Det är som det är. Det kan man inte göra något åt. Men jag behöver ju inte tycka att det är bra för det? Inte dåligt heller. Det är som det är. Men visst skulle mycket kunna göras snabbare, bl a om jag kunde tala franska. Och det kan jag ju göra någonting åt. Det tar dock mycket längre tid än jag befarat, och det är ju kul att kunna språk, inte att plugga språk.

Sopförbränning.

När vi spelar innebandy sveps planen in av en stickande rök. Jag har inte förstått vad det är, förrän i förrgår. Det bränns sopor i ett dike alldeles utanför restaurangen. Precis vid vägen. Ganska mycket mitt i byn. Jag tror att det i huvudsak är plast och kvistar och löv som bränns. Temperaturen i elden är inte tillräckligt för att förbränna allt. Röken som går i väg är fylld av oförbränd plast och säkert en del annat också förutom rätt mycket sot.

Den Goda Byn kommer snart att få sig en primärvårdsmottagning. Där kommer diagnos och en del lättare sjukvård att kunna utföras. Det kommer att finnas utrustning för lättare operationer och man kommer säkert att få ta hand om en del t ex sår och benbrott. Detta kommer att skapa en ny sorts avfall i byn. En sorts avfall som det är ännu viktigare att ta hand om på ett ansvarsfullt sätt. Nu när jag fått kontakt med internet igen så har jag ägnat en stund till att söka lösningar på detta. Och som vanligt finns det någon som inte bara ställts inför samma problem tidigare utan som också varit generös nog att dela med sig av förslaget till lösning. Så nu är det bara frågan om det går att få tag på eldfast tegel och murbruk och om Yennenga Progress har pengar till den investeringen. För att det ska bli tillräckligt varmt måste man nog tillföra luft med en fläkt för att öka syret i elden så att temperaturen kommer upp i över 600 grader för att minska risken att förbränningen skapar dioxider. Därför behövs en luftfläkt. Den kan i sin tur drivas av en solcell och ett bilbatteri. Jag gissar att en sådan förbränningsanläggning kan komma att kosta 4 000 – 6 000 kr (fast jag har ingen aning om hur dyrt det är med eldfast tegel och bruk). Sedan måste den utrustas med kompetens och ett ansvarstagande för tillsyn och underhåll. De personerna bör dessutom ha en del skyddsutrustning både för att hantera det kanske smittade medicinska avfallet men också för att kunna sköta själva ugnen under förbränningen.

Nakamtenga, Burkina Faso, 11 april

På sydfronten – inget nytt.

Men samtidigt, jag tror mig veta var vi ska placera solcellsanläggningen. Elektrikern har lovat att räkna på dimensioneringen och kostnaden. Vi har också kort stämt av med förskoleföreståndarinnan Maria som bor i det kvarteret med sin höfthandikappade dotter och ytterligare ett barn. Hon såg rodnande glad ut men lite besviken när vi också bad henne att inte tala med de andra förrän vi räknat klart och vet att vårt nätverk har råd. Antingen sätter vi upp en anläggning centralt med batterier och drar trådar, eller så sätter vi upp en per gård. Det är tre gårdar som ligger tätt och en som ligger ca 50-75 meter därifrån.

Apropå el. Nu gick strömmen igen. Den är väldigt stokastisk. På förmiddagarna är det inte problem med luftkonditioneringen för vi är inte inne. Men om det är långvarigt på fm så fylls inte vatten­reservoaren/-tornet inte på och då får det följdeffekter. I köket jobbar de med gas så det spelar ingen roll för matlagningen. I huvudhuset har de ett rejält batterisystem för 220 volt som verkar klara ganska många timmar. Men verkstäderna, sy och metall, får svårt att få något gjort. För mig stör det bara för luftkonditioneringen. Nu sitter jag i rummet och skriver. När det fanns ström använde jag inte mer än till fläkten. Jag använder inte luftkonditioneringen på dagen. Huset är troligen inte isolerat så bra att det är meningsfullt och det är ju skämmigt slösigt.

Men att inte ens ha luftcirkulation gör att det nu rinner svett från håret och ner i nacken. Men det är ju bara kosmetiskt. Att inte verksamheterna kan fungera är det stora problemet. Att försöka hålla leveranstider när man inte själv har kontroll på energitillgången är ju ett aber. Lennart har fått ett 20 kWh reservaggregat av sin bror hemma i Roslagen. Det har inte kommit hit ännu. Det är ju tyvärr en lösning som inte borde behövas men landet förmår uppenbarligen inte leverera ström med acceptabel driftsäkerhet. Ännu ett stort tillväxt och välståndsproblem.