Nakamtenga, Burkina Faso, 3 maj

Det är inte mycket mer att skriva mer än att jag känner vemod. Jag har åstadkommit det mesta jag hade hoppats på utom att lära mig franska. Tragiskt. Men jag måste ge mig chansen till förkovran i framtiden. Medborgarskolan, Je Arrive.

Inatt var det åskregn igen. Långt och intensivt. Massor med intensiv blåst före och så mycket blixtar att det inte gjorde något att strömmen gick stup i kvarten. Jag såg ändå. Men sov så mycket gjorde jag inte. Vi får se hur det blir med de planerade jobbförberedelserna på flyget i natt.

Så, tack Stina Berge för att du intresserade mig för detta. Tack Yennenga Progress för att ni finns. Tack Lennart för gott, mycket gott värdskap och alla intressanta och viktiga diskussioner och delade kunskaper om livet i Afrika i allmänhet, Brukina Faso i synnerhet och för insikter i hur biståndssamfundet fungerar. Stort tack också till alla fantastiska människor jag mött här i Burkina Faso. Med Nakamtenga som modell har ni visat att ett mindre ojämställt Burkina Faso med ökat välstånd och ökade kunskaper är möjligt. Den ljusnande framtiden är er trots alla era enorma utmaningar med klimatförändringar, befolkningsexplosion, avskogning och vattenbrist. Men med den ekonomiska tillväxt ni har, och med den kraft ni uppenbarligen har, har ni alla möjligheter att Schaffen Dass!

Man på jobbet. Ta hand om barnet.
Eller som jag skulle sagt,
Halva ungen är min, mamman måste gå till jobbet !

Nakamtenga, Burkina Faso, 30 april

På förekommen anledning handlade middagssamtalet igår om att skiljas är att dö en smula. Lennart berättade, med anledning av vår egen olust inför att lämna alla varma människor vi gillar här, att även byborna känner av att det sliter också på dem att det kommer hit människor som de fäster sig vid och som seden försvinner ur deras liv. Och detta händer flera gånger på ett år.

En av de jag kommer att sakna mycket är Raoul.

Bibiane har återkommit om att hon vill att vi kommer hem till dom så att hon får bjuda på tôt. Sedan de fick solcellerna så har hon dessutom velat visa upp att de inte fungerar särskilt väl. Det lyser i tio minuter på kvällen innan det slocknar. Och nu har det kommit på felet, sa hon. För er som inte var med på homepartyt inför min resa bör berättas att tôt är basfödan här. Det är helt enkelt en gröt gjord på hirs, sorghum eller majsmjöl. Till den har man en sås av någon sort. Bibiane hade kokat en som bestod av olja, tomat och fisk. För min skull hade hon utelämnat den annars obligatoriska löken. Det är ju helt fascinerande att få vara med om matlagning på det sättet. Eftersom de har slut på gas och inte råd att köpa mer så lagade kommer energin från majsblast. Inte mycket brännvärde i det och den alternativa användning jag sett hittills har varit som bukfylla för åsnor. Men som sådan ser det tufft ut till och med för dom. De stora träslevarna som jag sett till salu överallt kom nu till användning. Istället för en kantig IKEA gryta som Sylvie tvingades använda i köket hemma i Lidingö har man här grytor med rund botten. Dels står det stabilt mellan stenarna i eldstaden dels är det mycket bättre att röra i på det kraftfulla sätt man rör för att få tôten mjuk och jämn. När det väl är klart så är tôten så fast att man kan ta den med fingrarna och köra en liten kladdig boll i handen. Om man är van vill säga och har ”sméhänder”. Jag brände mig ju när jag skulle försöka göra efter Bibiane. Som inför ett barn var hon till en början tvungen att lägga upp små bollar till mig som fick svalna av lite innan jag kunde ta dem och doppa dom i såsen. Det smakar inget av majstôt men såsen var god och salt. Tillsammans känns det som bra mat. Också äter man med högerhand och inte den närmaste om det råkar vara vänster. Det väcker mycket munter uppmärksamhet.

Som sagt solcellen ger inte ström till lamporna mer än tio minuter. Nu visste de att eftersom själva cellen är trasig så är det förklaringen och de måste få en ny. Men effekten på cellen sjunker inte nämnvärt för att en grannunge kastat en sten på solcellen så att det gått ett litet hål på glaset som dessutom krackelerat. Grr. Jag var tvungen att vara crescendopedagog för att det verkligen skulle gå fram. Ja, det är dåligt att glaset är spräckt. Ja anläggningen ska ge ström till alla lampor hela natten, så det är fel. Nej, felet kommer inte av att det spräckta glaset på solcellen. Och skulle det ändå vara så är det grannarnas barn som får köpa en ny solcellspanel. Mina vänner och jag är inte gjorda av pengar.

Nu kommer elektrikern denna vecka och ska göra det sista och de måste ju då också ta ansvar för sin installation så att varorna levererar de tjänster vi beställt och de lovat. Lennart har lovat att se till detta.

Efter tôt-frukosten så skulle någon åka buss tillbaka till Ouagadougou. Jag följde med för jag vill se hur lokaltrafiken fungerar. En jutesäck med obestämbart innehåll ställdes vid vägen och vi satte oss i skuggan under ett träd och väntade. De skulle kunna ta allt mellan fem minuter och en dryg halvtimme. Bibiane skapade sig en sittlapp av några löv. Jag fick väntstenen. När bussen kom var det en intressant blandning av varu-, boskapstransport och kollektivtrafik. Många tiotal kanske över hundra fjäderfä hängde runt bussen – levande. De ville ha betalt när jag fotograferade bussen men det skrattade jag bara bort. Men jag tolkade deras ovilja mot att jag fotograferade som att de trots allt inte är stolta över det sätt de behandlar djuren under transport.

På eftermiddagen var det dags för floor-ball turnering. Det var jämt. Varje match kunde bara pågå i åtta minuter Med sedvanliga förseningar insåg jag att 15 matcher i en enkelserie skulle bli många ändå. Det blir inte mer än två mål på en sådan match och eftersom vi inte har sarg blir det massor med spelavbrott. Så det blir inte så många målchanser.

Marqueeeeeeeee! Nakamtenga 1 - ISO.

Ett av Ouaga-lagen, Belle Ville, har spelare med hög adrenalinnivå. En av spelarna, den kanske duktigaste av alla denna kväll, har också en typisk spansk fotbollsspelarattityd. Slår ut med armarna, inte var det jag? Tar för sig bollen och påstår att han har inslaget. Påstår att bollen var inne när han vet att jag, som dömde varje match, var skymd. Jag vet inte men jag får anstränga mig för att inte döma honom ännu hårdare på grund av att jag blir så arg på hans sätt.

Det laget, Belle Ville, och två av våra tre lag, landade på samma slutpoäng. Bella föreslog att vi skull låta det avgöras på målskillnad. Och då landade båda Nakamtengalagen på samma målskillnad, två mål bättre än Belle Ville. Jag är inte bättre människa eller mer neutral domare än att jag därmed dömde de två Nakamtenga lagen till att dela segern. Mission accomplished. Jag ville verkligen ha denna turnering för att visa Nakamtengas spelare att det lönat sig att träna och att de blivit så mycket bättre på dessa fem veckor. Imponerande. Verkligen imponerande hur snabbt de utvecklats.

Nu står segerpokalen, som Göran hade med sig, på bästa plats i restaurangen, synligt för alla som kommer dit och beställer mat.

Nu när jag snart ska åka hem rullar det stora vemodet in. Jag tänker på det nu. Nu är jag fäst vid alla, mer eller mindre, och det kanske i en mening är ganska egoistiskt att känna så. Jag har fått vara med om något livspåverkande och fått med mig exotiska erfarenheter som annars aldrig kommit inom räckhåll. De har haft ännu en vit gubbe här som gjort sig lycklig med bland annat deras engagemang som spelpjäs. Men de har mycket mer erfarenhet av hur sådant här fungerar än vad jag har så ansvaret delar jag med var och en av dem. Jag har också märkt att de äldre har förhållit sig något mer avvaktande de sista veckorna. Det kanske beror på denna erfarenhet, vad vet jag. Lite trösterik är iaf den tanken. Hoppas bara att jag inte bidragit till att utveckla cynism.

Nakamtenga, Burkina Faso, 29 april

Nakamtenga är, med Yennenga Progress bidrag, en väldigt välorganiserad by. Den är ett föredöme i de flesta avseenden. Men det finns saker som verkar svårare att rå på än annat. För att nå ännu längre skulle kanske ett bättre och mer kreativt lokalt ledarskap behövas. Lennart och Sotissi gör ett bra som men om fler är ledare som leder och inte chefar över skulle mer värderingar kunna spridas. 

Här är fyra som inte ger upp. BRA!

En flicka, 14 år, som ganska regelbundet varit med på innebandyn (eller floor-ball som det kallas utanför Sverige och Finland), har sett allt mer stukad ut för varje gång hon kommit och låtit sig övertalas om att vara med och spela. Hon är den bästa tjej som spelar med oss här i Nakamtenga. När hon väl kommer igång att spela är hon väldigt bra och tycker det är kul. Hon skrattar och tar för sig. Men jag har varit nyfiken på varför hon, till skillnad mot de andra flickorna och pojkarna i hennes ålder inte har rena kläder och framför allt varför hon ser så ledsen ut när hon kommer. Igår, när det hände igen så bad jag Raoul översätta.

Andrea Hallenberg som varit här i tio veckor och som åker hem på måndag, hon hennes kompis Bella som varit i två veckor kom på den briljanta idén att vi skulle bjuda ungdomarna i byn på en fika för att stärka banden och vänskapen mellan oss och dem innan vi åker hem. Det visade sig att samtidigt så hade Pauline bjudit in flickorna i byn att lära sig om mensturationsskydd och hur man använder dem. Det finns ett lager menskoppar här som är av gummi och det är bra om de säljs så snart som möjligt. Denna värme går hårt åt det mesta. Tidskrocken mellan fikat och informationsstunden blev en succé för många kom. Ungefär lika många av båda könen. Både från mensmötet och floor-ball-laget, köket och till och med Pauline och Adama från skolverksamheterna kom. I det sammanhanget märker inte jag att det finns en tydlig könsmaktsordning mellan flickor och pojkar. De sitter vid var sin ände av bordet men det är ju inte ovanligt i Sverige heller med människor i de åldrarna. Alla var i alla fall rörda och glada och spralliga. Härliga människor.

Vi fikar i Sverige för att bonda. Vi bondade med våra nya vänner här idag.

Vid floor-ball-träningen visade jag upp hur jag tänkt mig regler och spelplan för morgondagens floor-ball-turnering här i Nakamtenga. Vi hade talat om det tidigare. Göran från Ouagadougou och jag hade tidigare kommit överens om att de skulle komma med mixade lag och att vi därför ska ha regeln att lagen måste ha minst en spelare av vardera kön på plan samtidigt. För att visa det hade jag tagit med datorn. Men de var mer intresserade av den än av turneringsupplägget. Därför valde jag att gå tillbaka till rummet med datorn. Det gav mig också tillfälle att lämna över visselpipan och tränaruppdraget till Pierre. Det är tänkt att han ska ta vid när jag åkt hem. Jag drog benen efter mig och när jag kom tillbaka tio minuter senare så hade han redan hunnit in på en andra övning. Det flöt på bra även om han ännu inte ser att många stod still och väntade.

Varje gång jag talat med honom och Raoul om att de måste låta tjejerna få plats och de unga kidsen måste också få synas så krånglar de och de kommer med invändningar. Men de ger sig, inte för att de håller med utan för jag är överordnad. På träningen i går kom till slut fyra kvinnliga spelare. Och då hade jag liksom gått runt och tjatat på dem tidigare på dagen. Spelarna vill att vi ställer upp med tre lag. Då behövs sex tjejer. Jag var väldigt tydlig med att det är deras ansvar som ledare att mobilisera hela gruppen att få fram flera spelare. De skruvar besvärat på sig. Det tycker ju inte att det är en bra idé med mixade lag. Men det är en viktig träning för dessa grabbar att inse att de är beroende av tjejer. Jag har trott att det är dessa ledare för innebandyn och de andra spelarna i laget som stött bort tjejerna. Men det verkar vara mycket mer komplicerat än så, även om det säkert också är sant.

Inte helt vanligt och lätt att få både killar och tjejer på samma bild. Men de här är coola.

Det som jag lärde mig av den unga spelaren som sett så ledsen ut när hon kommit i sin smutsiga orangea T-shirt gör att adrenalinpumpen går igång. Hon är inackorderad hos släktingar här i närheten för att kunna gå i skola i Ziniaré. Som inackorderad flicka står hon lägst i rang i hemmet. Upp först på morgonen och i säng sist. Piga helt enkelt. Jag undrar om hur hon hinner med skolan men det fick jag ingen klarhet i. Men pojkarna där hemma har förbjudit henne att spela floor-ball. Om hon skulle låtit mig övertala henne en gång till att stanna så hade hon fått stryk ännu en gång. Jag vill ju gå hem och berätta för de där pojkarna om människors lika värde och allas ansvar för det gemensamma och individers rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Eller helt enkelt slå dom i huvudet med knytnäven.

Men vad som också bekymrar mig är att ledarna för floor-ball klubben här inte själva verkar se. Inte själva tar ett spontant avstånd. Inte själva kliver fram och säger ifrån. De är formella ledare. Men de chefar på ett konservativt vis. De skäller och gormar fast de sett mig i fem veckor få väldigt mycket gjort genom att uppmuntra och visa. Jag har pratat med dom om det och de har inte observerat skillnaden. Men ögonen vänds inåt när jag påpekar det. Så, de är inte utan reflektion.

En boll gick i halvor. Efter diskussionen kunde jag inte låta bli att provocera med en drag. Det funkade. Några äcklades, de flesta skrattade och någon passade på att klämma mig på brösten.

Jag skulle vilja se att någon av mina kloka vänner som jobbar med modern ledarutveckling kom hit och körde lite ledarträning med dem. De saknar verktyg att reflektera med och verktyg att använda som ledare för att åstadkomma resultat. Jag känner flera människor som har kompetens som skulle kunna göra stor skillnad i det lilla här i Nakamtenga. Bättre ledare här skulle ytterligare stärka möjligheterna för att göra Yennenga Progress framgångar i Nakamtenga än mer bestående.

Nakamtenga, Burkina Faso, 28 april

Idag blir det nog bara bilder. Såhär ser solcellselen ut i praktiken och på dagen. Notera att svagströmskopplingarna inte är gjorda på ett sätt jag hade önskat. Men det funkar. Det är ett par krångel som jag vill försöka få till innan jag far hem. Det har snålats med en strömbrytare så den tänder utomhusbelysningen över skrivtavlan samtidigt som den tänder i rummet innanför. Jag vet inte varför det inte blev två men det måste ju ordnas. Ett annat hus har bara ström tio minuter säger de. De skyller på batteriet. Men som ni ser så kanske det snarare har att göra med någon av kopplingarna. Jag återkommer.

Solcellspanelställning

Svetsaren Issa gör justeringar på plats.

Maria har det snyggaste huset redan innan. Eftersom hon inte har en massa djur inne på gården utan lever som tjänstemän så har de bara ett hus och därför räckte det med lampor till alla rum och en gårdsbelysning.

Närstudie på ett hantverk utan estetisk känsla.

Men en knapptryckning så är det LED-ljus i rummet.

 

Bästa tänkbara placering av utomhusbelysningen hos ´Paul.

Tyvärr tänds och släcks den med samma strömbrytare som i hans rum.

Solcell i vindskyddad läge framför dasset. Öppningen mellan husen går i öst-väst, mao ingen solskugga på hela dagen.

Nakamtenga, Burkina Faso, 27 april

Människorna här är ärliga, rejäla och väldigt trevliga, varma och hjälpsamma. Många jobbar också väldigt hårt. Men eftersom det finns mer jobbare än jobb så är det nog inte alltid så lätt att helt enkelt jobba hårdare för att öka sitt privata välstånd.

Nu finns solcellerna på tre av fyra gårdar. De som fått är så nöjda och tackar varje gång jag möter dem. Jag önskar att alla ni som varit med och samlat ihop pengarna känner värmen och glädjen jag känner av att få ha bidragit med någon sorts lättnad som håller ett tag och som bär potential för fortsatt förbättring. Jag hoppas komma med bildbevis på hur det fungerar i kvällsljus också.

Paul och Lennart är de personer som ska ha cred för en fantastisk beslutsamhet och obyråkratisk inställning och ett väldigt driv. Jag får cred för er generositet. Det känns inte helt rättvist men jag blir glad av att få vara med dessa båda handlingskraftiga människor.

Tre nöjda solcellsprojektledare

Igår introducerade jag innebandy på Burkina Fasos största skola. Det är en grund och gymnasieskola med totalt sjutusen elever! De fick innebandyklubbor av Göran på SIDA-ambassaden för tre veckor sedan och ville att jag skulle komma och träna dem en stund. Det är ju kul att bli efterfrågad och sedd så självklart åkte vi dit.

Marqueeeee!

Planen de får spela på är en katastrof. Den består av asfaltsrutor med en centimeter djupa och fem centimeter breda sprickor. Dessutom var planen full med sten, skärp och glasskärvor. Jag bad om att de skulle sopa och de såg helt oförstående ut. Men när vi väl börjat öva enklaste pass och skott och samspel så inså de att det var en poäng att använda de sopar som togs fram. Jag gav soparna till några manliga gymnasielever som genast gav bort den till en närstående flicka. Jag lät det passera första gången men när det hände igen så rann sinnet på mig. Efter det tog jag sopen ur handen på kvinnorna och flickorna och gick till de manligaste och kaxigaste männen och grabbarna och satte den i deras hand och pekade på den skräpiga asfalten. Ett gäng försökte till och med skämta om att när jag visade hur det skulle gå till så tyckte det att jag såg ut som en kvinna. Gissa vilka som fick sopa sedan. Inte för att jag har något emot vid att bli liknad vid en kvinna, men visade vilken otroligt dålig attityd de hade. Det påminde lite om hur de adrenalinstinna grabbarna i det innebandylag jag tränade i Hässelby till en början utryckte sig kring tjejer och bögar. Vill ni reta upp mig vet ni nu vilken knapp ni ska trycka på.

Arg innebandytränare.

På vågen hem var vi hungriga och trots att vi hade bråttom hem till träningen av vårt eget Nakamtenga Floor-ball-lag så stannade vi och köpte med oss mat. Då lärde jag mig hur viktigt pantsystemet för flaskor är. Vi fick tillslut ta med oss en varsin flaska och vi betalde för panten, men fick ett stämplat papper som kan vid uppvisande av det och flaskorna så kan vi få tillbaka panten. Rejält av dem och ett möjligt bevis på att en tillräckligt hög pant fungerar. Här verkar den utgöra nästan halva priset.

Nakamtenga, Burkina Faso, 26 april

Jag har hävdat att den allra viktigaste tekniska infrastrukturen i samhället är elnätet. Att det finns säker stabil el är en sådan självklarhet för oss att vi inte ens tar frågan på allvar. 

Det är brist på elkraftsingenjörer i Sverige. Få vill hålla på med självklarheter. Men om fler reflekterade över hur otroligt beroende våra samhällen är av elström skulle det kanske vara mer populärt.

I Burkina Faso finns ”statlig” el. Den importeras i huvudsak. Sex miljoner kWh importeras och bara sjuhundratusen kWh produceras i landet. Den inhemska elen produceras med monopolimporterad olja, i huvudsak. 86 % från fossila bränslen och 14 % från vattenkraft, 2012. Mängden el som konsumerades är 1,2 miljarder kWh och i Sverige konsumerades 127 miljarder kWh 2014. Per capita blir det cirka 63 kWh för Burkina Faso och knappa 13 000 kWh för Sverige. Alla siffror från World Fact Book, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/uv.html.

Elkonsumtionen ökar sannolikt med den goda ekonomiska tillväxten och med befolkningsutvecklingen (ca 4,2 % ekonomisk tillväxt och 3 % befolkningstillväxt förra året).

Men driftsäkerheten utvecklas inte. Strömmen går (som vi ju märkligt nog säger på svenska) flera gånger om dagen. Den är borta från några minuter till någon timma. Igår stod stora delar av den här delen av landet stilla. Strömavbrottet började vid sextiden på morgonen och kom tillbaka 21 timmar senare. En lastbil som var ännu högre lastad än de som är vanligt våldsamt överlastade, rev ner en luftledning. Det verkar inte finnas någon redundans. Uppenbarligen ingen möjlighet att snabb koppla om strömmen att gå en annan väg till kunderna. Utan bara stopp. De som har verksamheter som är beroende av el kan därför inte tjäna pengar.

Lennart har fått ett 25 kWh reservaggregat av sin bror som haft en gård i Roslagen. Vi räknade igår på om det inte vore bättre att istället bygga en solcellsanläggning på det sjukhus som planeras byggas här i Nakamtenga i Yennenga Progress regi. Men det finns tyvärr inte någon ekonomisk rationalitet i det. Man kan köpa många ton diesel för mellanskillnaden i installationskostnad. Men att det behövs tas eget ansvar för reservkraft är alldeles uppenbart. Statens elleverans är alldeles för stokastisk för att man ska kunna lova leveranstider i det man producerar eller för att man ska våga ge sig på operationer och annan sjukvård som är elkraftsberoende.

För Yennenga Progress återstår det nu bara att få transporten av reservkraftsageraget finansierad. Det lär röra sig om ca 50 000 SEK.

Nakamtenga, Burkina Faso, 25 april

Kanske det är lite ironiskt, men igår när vi inte bara informerade om solcellselprojektet till alla fyra familjer som kommer att få utan också instruerat hur de ska gräva kabeldiken så kom det regn och var molnigt.

Så nu håller solcellsprojektet på att bli verkställt. Det kan hända att vi inte hinner får färdigt mer än en anläggning innan jag åker. Det beror ju helt på hur mycket tid elektrikerna har att avsätta för detta. De jobbade ett 10-12 timmars skift igår med att få färdigt syateljén och på börja arbetet med installation av en ny större vattencistern och förbereda för elektrifieringen av bensinstationen. Men med deras effektivitet och trevlighet så kommer det nog att gå som en dans. elektrikerchefen är med i Yennenga Progress och han är entusiastisk inför idén och förstår att jag vill kunna visa er att det skett. Som jag lovat. Ett annat troligt hinder är att det inte kommar finnas el tillräckligt ofta för att vi ska kunna svetsa färdigt ställningarna. Snacka om ironiskt.

Tyvärr så kommer jag att få problem att dokumentera om jag inte får låna någon kamera. För nu är både telefonen och kameran trasiga.

Jag skrev om den otäcka moppeolyckan tidigare. Den skadade är hemma nu igen. Blåslagen och svullen i huvudet men verkar i övrigt bara vara nedstämd och lider kanske av en hjärnskakning. Men såhär långt verkar det inte gått så illa som vi först trodde. Hon har skiktröntgats men inte fått träffa någon läkare som kan förstå sig på bilderna och berätta vad de betyder.

Två solcellspanelhållare in the making.

LED-lysrör och kablar med lägsta motstånd.

Ställningarna för solpanelerna är snart färdigsvetsade, prylarna till solcellsanläggningarna (minus batterier vilka jag ännu inte sett) inköpta. Så snart så inväntar vi bara lite sol ;-). Nej, det är faktiskt ett fantastiskt väder nu på morgonen efter när jag skriver det här. Friskt, dvs inte dammigt i luften. Blå himmel och svag bris.

Nakamtenga, Burkina Faso, 24 april

Naba Per. Inspirerad av alla vackra kläder på bychefsinstallationen for jag med till Ouagadougou för att se om jag kunde få tag på en sådan vacker dräkt till mig.

Sotissi, som är chefsadministratören här, behövde åka in till försäkringskassan igen och göra inbetalningar och försöka få ut sjukersättningar och föräldrapengar till anställda. Det tar en förmiddag och blir ändå inte gjort pga av administrativa hinder. Jag lovar att ordna ett studiebesök på Försäkringskassan när han kommer till Sverige nästa månad. Jag får rådet att inte göra det eftersom risken är att Sotissi frustreras av det. Men har tyckte det var en bra idé. Jag tänker att kunskap är alltid bra. (Är det någon som läser detta som kan hjälpa mig med det?)

En vacker man bär vackra traditionella kläder till vardags.

Vår chaufför, Wendyam, tog oss till klädmarknaden. Där fanns flera affärer som säljer den typ av kläder jag var ute efter. Vi väcker mycket uppmärksamhet när vi är där. Vandrande säljmöjligheter. Jag fattar det men försöker vara tydlig med vad jag vill och framför allt inte vill. Men en man vägrade att ta styrning utan släpade med oss genom den ganska röriga trafiken med ett ganska högljutt och aggressivt säljsnack. Vi hade tid och Wendyam som ju är den som kan språket lät det ske och vi följde nyfiket med. Men det ledde inte till något bättre eller mer köpvärt. Tvärt om.

Storstadstrafik - som tur är i gåfart.

När jag fann det jag sökte så inträdde eftertankens kranka blekhet. Varför ska jag köpa en Burkinabéesk kungadräkt? Jag tycker förvisso att den är skön och vansinnigt snygg men när ska jag bära den? Och varför ska jag, i detta land, lyxkonsumera kläder? Så, jag fick i alla fall skämmas när jag till slut efter en stunds tvekan avböjde köp, inte med hänvisning till pris utan till att jag ångrat mig.

Vi åkte också förbi Pascaline som ju fått i uppdrag att sy mig en skjorta. Hon hade fått ett helt fritt mandat. Gör en snygg skjorta, gärna i blå ton, som du tycker skulle passa mig. Den är jättesnygg och väldigt välsydd. Ofta blir det bra när man litar på människors egen förmåga och känsla och visar dem den tilliten. Denna gång blev det en väldigt snygg skjorta.

Men det blev inte mer än en tummetott av kungakläderna. Jag fick i alla fall en chefsmössa av Yennengas butik på marknaden. Den gick jag runt med på stan och jag möttes av en hel del uppmuntrande tillrop.

Nakamtenga, Burkina Faso, 23 april

Kungen och Yennnga Progress. Idag har vi fått vara med om en installation av en bychef. En bychef i det traditionella beslutssystemet.

I Burkina Faso finns en demokratiskt vald president och ett parlament. Jag tror att det också finns en lokal borgmästare som har ett demokratiskt mandat. Burkina Faso betyder ”de hedervärda männens land”. Sedan 1400-talet har man också i Mossi styrt med monarki. Mossi är det kungadöme som omfattar ungefär yalva landet både till ytan och befolkningen och de är därför också den största gruppen i Burkina Faso. 

Lokal Naba

Mossikungen (moro naba) är ganska ung. Han valdes att ersätta sin företrädare som tvingades att ta en giftbägare för att han inte levde upp till adelns höga moraliska krav på honom. Under kungen finns regionala kungar, under dem lokala kungar. Hur många nivåer det finns innan vi når den kung vi träffade igår vet jag inte. Men kungen (naba) på lägsta nivå som vi träffade igår är kung över många byar i detta område. Han har också en stor mängd chefer till sin hjälp. Det är till exempel chefen för skogen. Chefen för ungdomsverksamheten (som själv inte är särskilt ung). Fadern till Joseph Ouedraogo (som är datalärare på YennengaProgress skola här i Nakamtenga) utsågs igår till chef för organiserandet av samtalen under samtalsträdet, d’arbre palaver. Det vill säga, han utsågs till ”fullmäktiges ordförande”, typ.

Vi blev bjuda till installationsceremonin. Det var stort. Massor med folk. Många hundra. När vi kom, som de enda nasaras (vitingar), så hade stolar reserverats för oss på bästa tänkbara plats. Pinsamt.

Tillställningen var väldigt välorganiserad. Kungen satt under tak och framför honom under samma tak satt hans rådgivare. Det var nog ett femtiotal. Några civilt klädda organisatörer gick runt och kallade fram den ena byn efter den andra att komma fram till kungen för att visa sin vördnad. Det verkade mycket viktigt och jag upplevde inget tvång eller ovilja eller ens att någon skrattade lite generat över ett skådespel. Den nuvarande naban är den tredje generationen i hans familj. Hans farfar fick titeln efter en schism mellan kungar i området som löstes genom att moro naba sände en av sina släktingar som kung för området. En av de allra vackrast klädda männen i rådet var den äldste representanten för den familj som då förlorade titeln. Jag såg ingen som verkade vara missnöjd med detta men jag noterade att han särskilt pekades ut av många. Är motsättningen verkligen bilagd?

Ättling till avsatt naba

När byarna, vilka verkade ledas av äldre mycket vackert klädda män som satt i en grupp för sig själva, på den dammiga marken, kallades fram så gick de först med böjda huvuden och ju närmare kungen de kom desto mer böjda knän för att till slut sätta sig på underbenen och böjda nackar. De talade inte direkt med naba. Han hade en adjutant vid sin sida. Till honom berättades det vilken by det var och till honom överlämnades gåvor. Jag antar pengar men också getter, får och höns. När gåvorna accepterats fördes de in på gården bakom och därinne lär nabas hustru funnits och henne skulle man också hälsa på. Naba talade inte en enda gång till de som visade honom vördnad, vad jag kunde se.

Till slut kallades också vi fyra fram. Det konstigaste med det var nog inte att det var vi fyra vida utan att två av oss är kvinnor. Det var de dittills enda kvinnor som jag observerat ingå i någon delegation. Naba visade sig mycket mycket road. Log med hela ansiktet och tittade oavvänt på oss alla fyra. Han är skitsnygg. När Lennart berättat att han är Burkinabée och uppgav sitt mori-namn, berättat om Nakamtenga och Yennenga Progress, så gav naba adjutanten i uppdrag att berätta för rådet om vilka vi var. Sedan, till vår ödmjuka förvåning erbjöds vi att ta naba i hand. Det hade vi inte sett någon annan göra. Pinsamt. Den här hudfärgen verkar vara en dörröppnare. Eller var det de unga kvinnorna, Andrea och Bella?

En intressant sak hände. Lennart är vänsterhänt och räckte över kuvertet med gåvan till adjutanten med den handen så rättades han bryskt av en av dessa organisatörer som hjälpte oss där framme. Det uppfattas som en skymf att lämna över med vänster hand som ju inte är äta-handen.

Efter detta så fick gick äldre till andra byar bortgifta kvinnor visa sin vördnad. Ungdomar fick pris för att de skött trädplantor på bästa sätt.

En av rådgivarna hade plötsligt dött kvällen före och därför vidtog inte den fest som annars brukar hållas. Det skulle mer stillsamt serveras lite dryck och lättare tilltugg. Lennart som ville hem och jobba, fast han skyllde på kaffetarmen, bröt upp.

Naba Per (I wish ;-)

På kvällen var vi sedan också bjudna hem till samtalschefen. Dit kom också grupper och med mer normala hälsningar fick visa respekt och lämna över gåvor. Vi fick stolar och bord och vi fick öl, grillad gris och soyaspett. Dessutom fick vi smaka på den lokala alkoholhaltiga dryck de kallar öl men som mer är sur ofärdigjäst mäsk. Usch. 

Nakamtenga, Burkina Faso, 22 april

Zenit och ambulans.

Vi besökte en stor damm som dämmer Vita Volta och som förser Ouagadougou med färskvatten. Två saker imponerade mest med den. Dels att den ännu inte är tom. Dels att de bygger ett reningsverk där för att kunna ta hand om vattnet innan de sänder det i de tio mil långa ledningarna ner till huvudstaden. Men också, och kanske framför allt att de förser reningsverket med solcellsel. Det verkade verkligen genomtänkt. Nu höll de också på att bygga ytterligare en pipeline. En oro jag kan känna är att vattnet i dammen då kanske inte räcker till nästa regnperiod. Men visst har de väl tänkt på det när de till och med har tänkt på modern elförsörjning till reningsverket?

Obs skillnaden i vattnets färg i dammen och nedanför.

Vatten....:-)

Dammen är alltså inte byggd för konstbevattning. Men, visst, det läcker lite och det finns en fortsättning på Vita Volta som också för vatten, om än stillastående, nedanför dammen. Där odlas med andra ord majs, aubergine och andra grönsaker. Dessutom, naturligtvis, pågår extensiv boskapsskötsel runt dammen.

Zenit!

På vägen därifrån tvingade jag chaufför Wendyam att stanna kl 12:04. Då stod solen verkligen rakt ner i backen. Mäktigt. Det kändes i svålen. När vi kom tillbaka till Nakamtenga kom plötsligt en ambulans inbromsandes och svängde av vägen på andra sidan mot där vi bor och satt. Det väckte vår uppmärksamhet för det är första gången vi sett en ambulans här.

Igår var vi också runt till de fyra familjer som kommer att få solcellsel av er. Alla var inte hemma. Den ena som inte var hemma vet redan om det. Den andra familjen som inte var hemma visste inte heller de vi frågade i grannskapet om var de var. Konstigt. Men det skulle visa sig finnas mycket tråkiga skäl för det.

Här verkar man vara ganska skandinavisk när det kommer till hur man tillåter sig känslouttryck. Återhållsamhet verkar vara en dygd. Inga stora känsloutspel. När Lennart förklarat för gårdsfolket att de kommer att få en 100 watts solcellspanel, ett batteri och en regulator och fem glödlampor och två eluttag så kan de trots allt inte hålla sig från att le stort. Ansiktena avslöjar stor glädje. Vi gör iaf några väldigt glada med vår insamling. Vi är också noga med att påpeka att de får ett ansvar att sköta utrustningen och se till att den underhålls. Det är troligtvis, men inte helt säkert, att ledningarna kommer att behöva grävas ner under jord. De behöver i så fall göra det själva. Det är inga som helst problem för dem att lova det. Arbete är de inte rädda för. Raouls familj, innebandyspelare som är bäst på engelska och som verkar vara en stjärnelev höll ett litet tacktal till oss och påpekade att den femte lampan vi tänkt oss sätta utomhus verkligen kommer att skapa trygghet. Jag har märkt att när vi går från innebandyn så är alla ganska noga med att lysa upp marken där de sätter sina fötter. Om det bara är ormar eller också fler farliga kryp vet jag inte. Det kanske är träck de spanar efter. Det finns det ju gott om. Men Raoul sa att när de har en lampa kan de gå ut på natten utan att vara oroliga för var de sätter sina fötter.

Rolands pappa vet ännu inte att hans gård får solcellsel, men han anar.

Raoul med pappa och mamma. 

Den familj som inte är hemma är Bibians familj. Pappa har en liten cykelverkstad vid vägen. Mamma har elefantiasis och är hemmafru. Lillasyster Natalie är duktig på innebandy och, vad jag förstår, ganska begåvad i skolan. Halvbrodern jobbar i restaurangen på Yennenga Progress. Men de har det väldigt knapert. Det är den familjen jag köpt en säck ris till så att de ska kunna äta två mål om dagen i alla fall den närmaste månaden. Skälet till att de inte var hemma var att mamma lånat storebroderns moppe utan att kunna behärska den. Hon hade därför kört in i en vägg och skadat ansiktet alvarligt. Den närmaste stadens sjukhus kunde inte göra något så hon sändes till huvudstadens allmänna sjukhus. De sände henne vidare till ett bra privat sjukhus. Det är så långt jag vet. Min och Lennarts första reaktion är vem ska betala den sjukhusräkningen? Det kan komma att kosta flera tusen kronor. Usch och fy och hemska tanke. Jag har sökt Bibian på sms idag för att få ngt besked om hur hennes mamma mår men ännu vet vi ingenting.

Nakamtenga, Burkina Faso, 21 april

Två biståndsgrejer i Pers resa till Nakamtenga, Burkina Faso, tog steg framåt igår.

Dels började verkstaden att producera ställningar till de fyra solcellspaneler som ni bidragit till. Det ser spännande ut. Tyvärr är svetsaren allvarligt sjuk så det är näst-svetsaren som svetsar och det kan hända att det kommer att bli lite si och så.

Solcell

Svetsen anslutning till elcentralen :-/

Bla a därför så gick jag och hämtade innebandymålen från floor-ball planen. De är utan nät. För att kunna montera nät behöver vi montera fäststänger så inte hönsnätet går utanpå ramen och ner mot marken. Min tanke är att näst-svetsaren kan få träna upp svetsförmågan på målen innan han ger sig på de ännu viktigare solcellspanelhållarna.

"But" inte the making.

När jag väl lyckats förklara hur jag tänkte mig det hela och det svetsats dit så behövdes såväl hönsnät som ståltråd. Det finns på de olika byggarbetsplatserna vi har här. Men det ska fram också. Byggledare för bensinmacken tog fram ståltråd på nolltid. Men hönsnät var besvärligt. Men till slut kom fyra meter fram och det räckte till sidorna på ett av målen. Jag bad om sex meter till. Det dröjde flera timmar innan de kom, strax före arbetsdagens slut. Och då kom bara fyra meter. Irriterad som sjutton försökte jag få fram ytterligare två meter men då var både verkstadsknegarna som byggarbetaren som var sänd som hönsnätsbud så hungriga att de helt enkelt sa nej. Det där får vi ta på måndag.

Idag är det lördag och jag gick själv till verkstaden och började göra färdigt målen med det material som fanns. Efter en timme kom en av innebandyspelarna och hjälpte till (cred). Det räckte precis om vi lappade lite. Så nu behöver vi inte längre vara oense om det är mål eller inte, dvs om bollen gick genom burgavel inifrån eller utifrån.

Marqueeeeeeeeeeee!!!!!