Betraktelse 1, Damm

Överallt damm. Det smakar damm. Det ser dammigt ut. Det finns damm på alla ytor, alla växter, alla skrovliga utskjutningar så också väggarna och andra till synes vertikala ytor blir dammiga. Detta rostbruna sanddamm svävar om kring i luften. Ständigt. Man ser det väldigt tydligt i ljuskäglan från pannlampan i mörker. Det är som att gå ute en plötsligt kall natt då frosten fryser ur luften och svävar fram som knappt synliga iskristaller.

Jag känner ångest som om jag vore en småbarnsförälder som går med barnvagn på Hornsgatan. Det kan inte vara bra med detta ständiga damm. Jag utgår från att det man ser i luften är för stort för att vara farligt. Men det lär ju finnas mindre dammkorn i luften också. Alla är väl inte i samma storlek?

Det är inte like intensivt, om det inte blåser, som det är när björk och tall pollen finns överallt hemma i Mälardalen, men det känns mer påträngande och det känns lite frätande i näsan.

Men lika lite som man kan göra något åt pollenattackerna i Sverige kan man göra något åt att det är så otroligt torrt här. Det är bara att stå ut, skydda utrustningen (t ex alltid stoppa in denna dator i fodralet när jag är klar med den), ställa in bilens ventilation på kupéluftcirkulation när man kör bakom lastbilar och, som många motorcyklister gör, bära munskydd. Kloka människor. Munskydd är nog viktigare än hjälm – som ju ändå lär vara för varmt om man skulle få för sig att bära en.