Nakamtenga, Burkina Faso, 4 april

Ännu en stilla dag i den Goda Byn. Jag bor i ett eget hus. Det finns ett ytterligare. Runt huset finns ett staket med grindar. Det är ett absolut krav att man stänger grinden efter sig varje gång. Stänger med regeln. Innanför stängslet finns buskar och träd. En del blommar. Allt är grönt och det vattnas. Det finns ingen gräsmatta men en hel del nyplanterade träd. Inhägnade är till för att hålla getterna ute. Om de kommer in så är det avätet på nolltid. Jag antar att åsnorna och fåren inte heller skulle ha något emot att komma in här om mumsa lite.

Det påminner plötsligt om hur det är på Tabor gård, Vetlanda. Gunnar hade några avgränsade hektar som fälldes av stormen Gudrun. Gunnar såg möjligheten och planterade ädellövskog. För att den skulle få stå i fred så behövde hela planteringen inhägnas med ett mycket högt stängsel för att älgar och rådjur inte skulle få käka sig mätta på bok, ek och ask. Det stängslet är tre gånger så högt som det som inhägnar trädgården här. På Tabor Gård har jag själv sett rådjur inne i hägnet i alla fall. Här verkar inte de betande husdjuren försöka sig på ett skutt. Det finns väl, trots torkan, tillräckligt för dem att äta för att de ska våga sig på den utmaningen.

Igår var det åter fuktigt och varmt. Inte som efter mangoregnet men ändå. Jag tyckte inte det kändes så farligt när jag vaknade. Inspirerad av den rena luften drog jag iväg på en morgonlöptur. Det är verkligen skönt på morgonen. Det är ljust men ingen direkt sol. Det är därför heller inga eller vaga skuggor. Djuren gillar ju det också och är därför ute och är mer aktiva än annars. Jag sprang in i en stor flock pärlhöns. Jag tror de heter så. När vi var i Uganda blev Ylva helt exalterad varje gång vi såg en flock. Här gick de runt som höns. De hålls tydligen också som boskap här. Hoppas jag får chansen att provsmaka äggen medan jag är här.

Jag var fräck nog att inte alltid springa runt gårdar och byar jag passerade. Jag känner mig ju lite obekväm när jag springer förbi deras morgonbestyr men det verkar inte särskilt irriterade. Mest förundrade. Gårdarna är ofta skräpiga. Marken är smutsig av husdjursträck, sot och aska. Husen ser ofta fina ut på utsidan. Plåttak på de flesta. Det lär de gamla inte uppskatta. Det blir sämre luftväxling under dem och regnen låter mycket högre. Men så mycket naturmaterial (gräs?) att bygga med finns inte såhär års. Trots detta så är barnen hela och rena när de går i små grupper mot skolan. Det också mätta ut. Jag fattar inte hur de kan hålla sig så rena under dessa förutsättningar. Själv blir jag dammig om benen bara jag går ut.

Nakamtenga, Burkina Faso, 3 april

Stilla dag, hemma på Nakamtenga hela dagen. Skönt att inte hetsa runt och resa hela tiden. Även om det finns mycket at se på andra ställen så är det också skönt att lära känna Nakamtenga. Men det är inte lätt att gå runt själv och komma in. Framförallt är jag väldigt främmande och känner mig verkligen som en turist som kommer till lokalbefolkningen och fascineras av hur de lever. Känns oförskämt och påträngande. Det är en obehaglig känsla, för den är sann. Jag förundras över hur människor kan ha det och ändå leva ett gott liv i meningen att de är mätta, hela och rena. Men mer om det i en senare blogg då jag har mer att berätta.

Innebandyträningen var ovanligt bra igår. Vi körde mer fartintensiva övningar. Vilket i och för sig möjliggjordes av att det var färre spelare där. Det kanske beror på att de flesta börjat om i skolan och hade väl många läxor att läsa. Jag får absolut känslan av att skolgång och utbildning är mycket högt värderat här i Nakamtenga. Lennart berättar om hur ambitiösa personalen är att läsa fortbildningskurser och både fördjupa och bredda sina kunskaper. Han berättar också att de har ambitionen att dela med sig av sina kunskaper.

Bilder från innebandyplan får beskriva denna dag. 

Fotogragen var Bibbi.

Nakamtenga, Burkina Faso, 2 april

Fuktigt. Plötsligt kändes luften fuktig. Känns som om den är klibbig. Det blåste också mycket igår. När jag påpekar detta för Lennart så lyfter han lystet huvudet och konstaterar ja, de blåser från söder. – Då kommer det nog att regna.

Men det blir väldigt mycket mer pressande med denna fuktiga värme. Gradantalet är något lägre men det känns mer pressande. Ingen löpning på morgonen. Orkade typ inte ur sängen, förrän strömmen slutat hålla rummet luftkonditionerat. Och då var det ju typ för sent.

Dessutom hade jag i ett svagt ögonblick där nyfikenheten tog över att följa med till Paulines kyrka på söndagsgudstjänst. Lennart skrattade åt mig när jag berättade att jag skulle dit. Nu var det inte alls så pingstkyrkligt som han skrämdes men visst var det speciellt. Efter halvannan timme kom Lennart från den katolska mässa han och Andrea och Erica varit på, och frågade om jag ville åka med dem hem. Pingstförsamlingens medlemmar hade, som alla andra församlingar, olika innerlighet. Några knäböjde och bad mot sin plaststolsits i detta enkla skjul för kanske 200 troende på grund av innerlighet och några gjorde det nog för att det var varmt och dagen efter natten före. Körer sjöng och den afrikanska levande musiken och rytmerna framförde hyllningar som påminner väldigt mycket om minimalistisk musik. House, dance, trance, Philip Glass och denna kyrkas musik har klara likheter. Syftar mot trans i upprepningen. En församlingsledamot var dyngsvettig redan efter 5 minuter. När Lennart erbjöd ett alternativ till att stanna ytterligare halvannan timme så accepterade jag. Jag var lagom svettig av att ha stått upp mesta tiden och dansat och klappat i händerna och lyssnat på simultant växlande predikningar på Franska och Moori. Men det kändes lite illojalt att lämna sällskapet i halvtid och inte åka hem och svalkas av fartvinden bak på en moped.

Erica och jag gjorde klar inventeringen av sjukvårdsutrustningen. Det känns ju bra att vara till den lilla nytta man kan. När vi lämnade över det jobbet till Lennart visade det sig att han skulle behöva automatisera excel-arket för internredovisning. Rolig uppgift som jag gripit mig an. Det första läget är enkelt – skapa en pivot-tabell. Men att sedan få den att lira direkt med hela kontoplanen kräver lite mer tankeverksamhet. Kul.

På eftermiddagen kom Pauline med hennes sönder och hennes väninna Pascaline till poolen och övade simning igen. Vi var alla mycket mer stillsamma idag på grund av den fuktiga värmen.

Det blev ett missförstånd med starten för innebandy-träningen igår. Pierre, som är ledare för innebandylaget sa till mig kl 19:00. Det var iaf vad jag uppfattade :-/ När jag kom dit fanns inga kvar, om de ens varit där. Kanske menade han 17:00. Jag får väl gå dit klockan fem och försäkra mig att jag inte sviker dem.

När vi satt på Lennarts takterrass och åt kvällssoppan så såg vi ett ganska intensivt blixtrande på himlen långt bort. Men ovan oss så var himlen nästan lika stjärnklar som hittills sedan jag kom för en vecka sedan.

Pauline och hennes man och Pascaline bjöd sedan på hemgrillad kyckling. Det gick till så att vi gick ner till en av barerna vid vägen och beställde ett bord med stolar och dryck. Sedan kom maken så småningom på cykel och hade en nygrillad kyckling i en papperspåse. Vi fick vatten att tvätta händerna med innan vi började äta. I kycklingen var goda gurkor och till fanns ett pepparpulver i ett ihopvirat papper som var väldigt starkt och ändå med mycket smak. Jag hade ju redan ätit men ville absolut smaka. Det var mycket gott. Kycklingen var inte ens särskilt seg. Tvärt om. Jag fick skäll för att jag tände mobilen för att kunna se vad jag tog för bit men de verkar kunna se lika bra som katter i mörker. Märkligt. När jag satt där så försökte jag göra mig medveten om hur exotiskt detta är för mig. Jag är bjuden av nya bekanta på mat ute i svarta natten, under en stjärnklar himmel som emellanåt lystes upp av ett fortsatt intensivt blixtrande – nu lite mindre långt bort. Känner mig fantastiskt priviligierad som får uppleva detta. Det visar sig igen att livet är fantastiskt att leva.

På natten väcktes jag av att det lät som om någon kastade sten på plåttaket. Pang, pang, pang och sedan drog mangoregnet igång som en snabbt accelererande trumvirvel. Dånet var öronbedövande. Mäktigt.

Nakamtenga, Burkina Faso, 1 april

Erica och jag fortsatte med det dammiga och varma inventeringsarbetet till strömmen tog slut vid förmiddagskaffet. Två timmars arbete och vi blev helt slut. Märkligt faktiskt. Men vi är noga.

Inga skämt här, iaf inte som jag märkte – grundlurad? Däremot läste jag centerpartiets i Stockholms stads och skrattade så högt så folk undrade vad jag höll på med och bad mig översätta till franska…,-/

Yennengas Förskoleföreståndarinna Pauline hade igår besök av sin väninna, Pascaline, från den närbelägna staden Ziniaré. Hon hade nog blivit lovad att bada i poolen. För första gången i hennes liv. Rädd för vatten, först. Glad, allt gladare. Vi blev en stor grupp vuxna som hade simskola, skvätte vatten på varandra och lekte med Paulines söta pojkar i bassängen.

[här försökte jag ladda upp en film från fritidsdiscot. Ni ska nog vara glada över att uppkopplingen är så seg.]

På kvällen hade Yennengas chaufför, Wendjam, fixat värsta fritidsdiscot på betongplattan. Rappartister från Ziniaré och lokala förmågor. Extremt dålig ljudanläggning på alldeles för hög volym. Jag följde istället med några till byns lokala pub och drack en öl. Lärde mig tricket att skölja ur glaset med ölen för att minska risken för att få i sig något annat än ölen. Tyvärr höll fritidsdiscot på till sent på natten så jag hade svårt att somna och jag vaknade tidigt idag på söndag, då vi alla ska gå i kyrkan…????

Nakamtenga, Burkina Faso, 31 mars

På fredagen åkte vi till Ougadougou – igen. Denna gång för att Sotissi, Yennengas lokala administrative chef, måste åka till försäkringskassan med några ärenden. Av någon för mig och Andrea och Erika Hallberg outgrundlig anledning fick vi följa med hela vägen in. Besökte gick smidigt och allt blev klart sånär som på att själva registeringen i försäkringskassans datasystem inte kunde slutföras pga strömavbrott. Ständigt dessa strömavbrott. Jag skulle bli tokig om jag var tvungen att ha en verksamhet här som var någorlunda beroende av el. 

Sedan bar det av till skoaffärsgatan. Både Andrea och Sotissi behövde skor. Det fungerade som på alla andra ställen i världen. Ett konglomerat. Det är rationellt att alla konkurrenter är på samma ställe. Man vet var man ska om man ska ha, t ex skor. Utbudet var väl nästan lika lite varierat som vilket svenskt köpcenter som helt. Priserna lägre men det finns absolut lika hög kvalitet som hemma, minst, beroende på vilken europeisk skokedja man jämför med. 

Vi också i en hantverksby. Lite konstnärskollektiv och mässa för konsthantverk. Fina saker och fula saker men mest välgjorda saker. Tyvärr är det ju mest saker jag inte behöver. Jag köpte en vacker livrem i anakondaskinn och en tvål.

Men det blev en lång het dag i en bil på en långsam väg med många gupp.

Dag 4 - Nakamtenga, Burkina Faso, 30 mars

Idag har jag fascinerats av vatten.

Jag dricker ännu mer än hemma men det är många färre toalettbesök än hemma. Det bara försvinner typ.

Vi var ute och cyklade lite efter frukost. (Cyklarna var en bedrövelse. Om det är någon som har förbarmande och sänder ett gäng ”Kronans” hit skulle det göra skillnad.) Men vi gjorde detta direkt efter frukost – Innan det hunnit bli så varmt!

Små virvelvinder uppstår redan då ute på sanden. Det är hett så in i bomben. Det är inte vindstilla men det ger ingen som helst svalka.

På marken ligger stenar som jag gissa består av stora delar järnoxid dvs rost. Vi var uppe på en liten kulle, en av flera så långt ögat når, som skulle kunna vara rena Kirunavaaraa. Stenarna är samlade i små högar. Emellan dem är det sopat. En kvinna gick och sopade sanden och gruset i högar. Har man inget annat att tjäna pengar på kan man sopa sand och sälja…

Vi cyklade förbi ”gårdar” som knapp hålls upprätt. Där det enda taket som ser helt ut är på en traditionell hydda. Taken på de stenhus som finns har fallit in. Vi cyklade också förbi gårdar som såg väldigt välmående ut. Snygga raka nya stenhus, städade gårdar och rena barn. Men de har inga solceller och ingen annan el heller vad jag kunde se. Jag är för blyg, artig eller hänsynsfull, eller ännu inte tillräckligt fräck för att ta mig in för att se hur det verkligen ser ut.

Idag har jag och Erika (en kvinna som också är här) fått ett uppdrag av Lennart. Han har fått många lådor med medicinutrustning. Den behöver inventeras. Den finns instuvad i konferensrummet. Där är massor. Men också ett lager av damm över alltihop. Det har väl legat därinne en månad eller så. Det är något sjukhus i Sverige som donerat out dated operationsutrustning. Den är en fin utrustning men om den var för gammal i Sverige måste den snart komma till användning här. Plast och gummi går sällan bra med så mycket värme. Vi kom en bit på väg i alla fall.

Idag har jag också haft min första träning med innebandylaget. Åh, nu gick strömmen igen. Den har varit mycket stokastisk det senaste dygnet. Att luftkonditioneringen lägger av är obekvämt men att vattenförsörjningen avstannat känns oroande. 

Betraktelse 1, Damm

Överallt damm. Det smakar damm. Det ser dammigt ut. Det finns damm på alla ytor, alla växter, alla skrovliga utskjutningar så också väggarna och andra till synes vertikala ytor blir dammiga. Detta rostbruna sanddamm svävar om kring i luften. Ständigt. Man ser det väldigt tydligt i ljuskäglan från pannlampan i mörker. Det är som att gå ute en plötsligt kall natt då frosten fryser ur luften och svävar fram som knappt synliga iskristaller.

Jag känner ångest som om jag vore en småbarnsförälder som går med barnvagn på Hornsgatan. Det kan inte vara bra med detta ständiga damm. Jag utgår från att det man ser i luften är för stort för att vara farligt. Men det lär ju finnas mindre dammkorn i luften också. Alla är väl inte i samma storlek?

Det är inte like intensivt, om det inte blåser, som det är när björk och tall pollen finns överallt hemma i Mälardalen, men det känns mer påträngande och det känns lite frätande i näsan.

Men lika lite som man kan göra något åt pollenattackerna i Sverige kan man göra något åt att det är så otroligt torrt här. Det är bara att stå ut, skydda utrustningen (t ex alltid stoppa in denna dator i fodralet när jag är klar med den), ställa in bilens ventilation på kupéluftcirkulation när man kör bakom lastbilar och, som många motorcyklister gör, bära munskydd. Kloka människor. Munskydd är nog viktigare än hjälm – som ju ändå lär vara för varmt om man skulle få för sig att bära en.