Dag 3, Nakamtenga, Burkina Faso, 29 mars

Idag vaknade jag när det fortfarande var mörkt. Jag gjorde det jag snackat om – klev upp och klädde på mig springkläderna och drog ut och sprang. En fantastisk tur ut med vägen. På den rostbruna jorden vid sidan av som är så hård så hård. Det är bara lite lös sand på ovansidan annars är det som att springa på asfalten nästan. Jätteskönt. Jag kände mig lätt. Sprang ganska fort för att vara mig. Sprang faktiskt om och förbi en gammal man som cyklade förvisso långsamt, men ändå. När jag vände så dröjde det säkert 500 meter innan jag mötte honom. Han knöt näven till en uppmuntrande hälsning för att han tyckte att jag var stark. Jag var ute i cirka 50 minuter ungefär och borde sprungit i ungefär nio kilometer.

Idag fyller Lennart Karlsson 70 år. Jag tog med Åke Sjögrens ballonger i morse så vi kunde smycka såväl frukostbordet som tiofikat. Stora delar av personalen och patriarken var här och sjöng och firade. Lennart såg generad ut även om jag fick honom att erkänna att trots att ålder inte är något att yvas över så är det trevligt att bli uppmärksammad.

Idag var det den första organiserade innebandyturneringen i Burkina Faso. Vi for med vårt lag ner till Ougadougou. Där hade en svensk ordnat med Internationella skolan att vi fick komma och spela mot fem lag från huvudstaden. Vi var inte bra. Vi kom fyra. Gör få mål. Spelar sockerbit och upp-och-ner-bandy. Precis som Hässelby SK P95BC gjorde. Jag hoppas jag kan lyckas bättre med att utveckla spelförståelse hos dessa unga kvinnor och män. De är iaf äldre än vad Hässelbylaget var och borde därför ha lättare att ta till sig förklaringar. Jag kan ju fortfarande inte visa hur man gör. Det har med andra ord utkristalliserats att det jag kan göra här är att träna innebandylaget. Varje dag mellan 17:00 och 18:30.

Jag håller också på att samla någon sorts mod att ta mig för att komma runt i byn och inte bara hänga här i bycentret. Detta för att se hur de har det och om det är solceller eller om det är bevattningsanläggningar eller något helt annat vi kan bidra med. Men det är inte lätt att ta sig för något över huvud taget mellan 11:00 och 16:00.

Dag 2, Nakamtenga, Burkina Faso, 28 mars

I morse var det inte så varmt. Men jag låg ändå ganska utslagen på sängen. Jag sov bra. Frukost, kl 0700 var ok. Mycket gott kaffe. Lyxigt att bli serverad.

Sedan promenerade jag och Lennart Karlsson, lokal koordinator för Yennenga Progress och pappa till Stina Berge, ett varv runt bycentret och kolla till de olika verksamheterna. Han har ju varit i Sverige en vecka. Människorna är glada, tillmötesgående och de jobbar på rätt bra tycker jag. De rör sig så fort man kan i värmen. I sömnadsverkstaden var det redan full rulle. Full med kvinnor som höll på med olika plagg och projekt. Men allt hinner bli jordrostdammigt innan de är klara.

I metallverkstaden höll de på att svetsa bord och hyllor av fyrkantsprofiler. Bra val av material. Termiterna gillar inte metall och eftersom det just nu inte är det minsta fuktigt lär ju inte metallen rosta. Det märks för övrigt på bilar och cyklar och allt av metall. Det verkar inte rosta alls. Lennart var dock besviken på att de inte hunnit längre med bordprojektet under tiden han varit borta.

Vid vägen håller man på att bygga en bensinmack. Bra projekt. Inga bensinmackar sedan staden Ziniaré en bit bort. Smörjgrop och grop för cisternerna har för hand grävts ur rakt ner i sandstenen som ju är ett lättarbetat material.

Vi for till Ziniaré för att göra ärenden. Bl a hitta ett lokalt SIM-kort till min Iphone 6 men det finns bara till Iphone 5. Jag köpte inget mne när vi kom hem visar det sig att Erika hallsten klippt till sitt så att det fick plats och fungerar iaf för internet men inte för att ringa med. Jag fick istället en dong av Lennart som han laddat surfmängd på men jag får den nu inte att lira med min dator. Irriterande.

Avslutningsvis så har jag introducerats och gjort mina första insatser som tränare för floor ball laget (innebandy). De har tyvärr lärt sig spela med skolbandyklubbor. De är otroligt mjuka och korta så de kan varken hålla den med två händer eller dribbla. Det påverkar ju spelet. Men det finns potential. Det är en del sockerbit men de fattar mina instruktioner. Vi får se om de kan få loss lite utrustning från ett lag i Ougadougou som vi ska möta imorgon och som lär ha fått en hel container med utrustning.

Dag 1, Nakamtenga, Burkina Faso, 27 mars

Resan var inte särskilt påfrestande, eller hade iaf inte varit det om det inte var för att jag åt en frukost på Bryssels flygplats. Den matförgiftade mig som det så dramatiskt heter.

Jag sov inte så mycket natten mot måndag heller, så som jag inte gjort de senaste veckorna. Det har varit spänning inför detta äventyr än vad som är rimligt. Jag ska bara vara borta från Sverige knappa sex veckor och i Burkina Faso drygt fem. Det är ju inte eoner av tid.

Flygresan var fin. Från Stockholm var det ju naturligtvis byst eftersom vi skulle byta i Bryssel. Och självklart var en kollega med ombord, Berivan Öngurur reste ner för en vecka med Europeiska Sociala Kommittén. Tyvärr sågs vi inte förrän vi kom ur flygplanet men kul ändå att ses.

När vi klev ur flygplanet på blanka eftermiddagen i Ouagadougou var det 43 grader. Eftersom jag redan innan svettades pga magontet så blev det rätt mäktigt att mötas av den torra bastuvärmen. Nåväl, svetten försvann från huden i alla fall. Det var tur att det fanns en toalett vid tullen men immigrationen gick smidigt i övrigt.

Vi möttes av chaufför och jag låg i baksätet och stod ut. Vägstandarden mot och förbi en ny flygplats som håller på att byggas på den här sidan om Ouagadougou skulle väcka en del uppståndelse i Sverige. Det var många gupp men också sträckor av bra asfalt. Där vägen är bra är den också ofta trafikseparerad med en rejäl avgränsning mot cykel- och mopedfil i båda körriktningar. Bra prio.

Väl framme tog jag en snabb dusch och lade mig på sängen. Släpade mig upp till middagen och drack vatten och åt en halv papaya. Sedan tillbaka till det luftkonditionerade rummet och jag sov till klockan 0700 i morse. Otroligt skönt.

Läsupplevelse eller objektet bok

Det finns anledning att bekymra sig över larmrapporterna över att läsandet går ner. Det gäller naturligtvis framförallt barn och ungdomar. I den diskussionen finns en idiotisk sammanblandning mellan läsupplevelsen och objetet bok. Det är en av mina käpphästar att det är läsupplevelsen och färdigheten att inhämta kunskap via text som är det viktiga. Objektet bok är bara en bärare av informationen som förvisso kan vara vacker att se på och skön att hålla i handen men som blivit hopplöst omodern för att förmedla kunskap på ett effektiv sätt och som är onödigt otymplig i sitt påtagliga format i en tid då all sorts information kan leveraras på alla möjliga sätt.

På grund av min ryggmärg blir jag därför irriterad när jag ser DN-debatt idag, söndag den 29 september 2013, där fyra miljöpartister ställer krav på bemannade skolbibliotek till alla barn. Det är inte biblioteket som är viktigt tänker jag. och så tänker jag att jag ska twittra om det. Som tur är tar jag mig dock tid att läsa debattartikeln innan jag skriker ut min irritation. Och se, som vanligt, det är rubriksättningen som triggar mig. De fyra första av deras fem förslag de lägger är rätt kloka och utgår faktistk från en teknik som är relevant i vår samtid.

Det är läsupplevelsen som är viktig att förmedla. Men sätten att få till sig en berättelse är så många idag och alternativen allt bättre. De är interaktiva, man skapar dem själv och tillsammans med andra och de innehåller rörliga bilder och tal och sätter inga gränser för fantasin eller kreativiteten. Att inse att t ex on-linespel ger en mycket mer kreativ förhållande till berättelser än vad boken gör är också att inse att utmaningen att utveckla texten som bärare av berättelser är oerhörd. Så min uppmaning till alla som hänger sig kvar vid dyra investeringar i bibliotek och älskar att samla böcker på väggarna som intellektuella medaljer bör ta sig en sväng i ungdomarnas berättelsers värld.

Centerpartiets historia

En klok kollega jag har skrev följande till mig.
"...den historiska tillbakablicken [i idéprogrammet] är förrädisk då den ger en känsla av att bondeförbundet bildades 1910 som frihetsgarant mot högern och vänstern. Vänstern var vid denna tid folkpartiet och sossarna. Det som bildades var ett bondekonservativt parti för militär upprustning (bondetåget1914) och mot kvinnlig rösträtt och mot avskaffandet av den 40-gradiga rösträttsskalan i kommunvalen (googla bondeförbundet valmanifest 1917) Det andra är när programmet säger att arbetarna grep (sic!) den politiska makten så genomfördes socialpolititiska reformer. Sossarna kom till makten med bondeförbundets stöd 1932/33 genom kohandel. Sossarna behöll makten under 1950-talet i koalition med G Hedlund. Det samma hände senare med stöd av Olof Johansson. Centern var det viktigaste stödpartiet för sossarna. Varför? Jo det gamla centern och bonderörelsen knäckte de privata slakterierna och mejerierna (och skogen osv). Det som blev kvar blev centraliserade bondeägda industrier. Regleringen av jordbruket/industrier gick hand i hand med regleringen av arbetsmarknaden. Googla Forskning och framsteg 3/2006 artikel om den svenska mjölkpropagandan.
Svårt att få ihop att det skulle finnas ett stöd i bondeförbundet/centerns historia för de liberala tankar som formuleras i idéprogrammet."

Min kloke kollega har rätt i det jag har kollat. Men hans utgångspunkt är att vilja beslå Centerpartiet med ett icke liberalt förflutet. Det är nog lätt att hitta inkonsekvenser med dagens partiers historia. Det är självklart viktigt att hålla koll på historieförfalskarna men jag uppfattar att det också går att finna stöd för idéprogramgruppens historieskrivning.

Centerpartiet grundades 1910 till följd av ett upprop för landsbygdsbefolkningens livsvillkor. Trots att en majoritet av landets befolkning utförde sitt arbete i relativ frihet på landsbygden var man avskuren från den politiska makten. Centerpartiet bildades som en reaktion på att såväl högern som vänstern främst intresserade sig för industrin och utvecklingen i städerna. Centerpartiet är en rörelse som präglas av en djup kritik mot centralisering och likriktning, och som ser att alla delar av samhället måste få chansen att utvecklas.

Ur denna misstro mot centralstyre och systemtänkande har tanken om decentralisering vuxit fram. Det är en tanke om ett samhälle som tar hänsyn till att människor är olika. Decentralisering handlar om att se till så att varje människa har så stort inflytande över sitt eget liv som möjligt, och att de politiska besluten ska fattas i en demokrati där makten finns så nära människor som möjligt. Centerpartiets kritik mot det ensidiga industrisamhället och dess miljöpåverkan ledde till den första miljömotionen i Sveriges riksdag. Centerpartiets rötter som bonderörelse har direkta kopplingar till ett djupt engagemang i frågor som rör miljö och entreprenörskap, men också i frågor som rör ekonomi och välfärd. Vi har bildats av människor som levt av naturen, därför vet vi att mänskligheten inte överlever utan att ta hänsyn till naturens villkor.

Sammanfattningsvis tänker jag att det är därför är riskabelt att hänvisa till historiska rötter när man vill stöpa om ett program. För mig blir det viktigt att förhålla mig till de idéer som nu förs fram. En kärnmening som jag verkligen gillar i inledningen och som sammanfaller med min syn på individen i relation till kollektivet.
 

Samhället är en gemenskap där alla behövs. Människors ansvarskänsla måste ges utrymme. Ett starkt civilsamhälle är grunden för demokrati och välfärd. Grundläggande vård, omsorg och utbildning är en rättighet och ett gemensamt ansvar.

 

 

Feg debatt om debatten

Centerpartiets förslag till idéprogram debatteras inte lika mycket som debatten om centerpartiets idéprogram. Var föregår debatten om idéerna? Tidningar, radio och TV diskuterar hur kom det sig att förslagen kom in i programmet? Vilka har varit med och skrivit och bidragit? Är inte programmet skrivet av Timbro? Har Alexander Bard haft ett inflytande?

Jag tycker det är ett utslag intellektuellt lättja och politisk feghet hos alla som helst sitter på läktaren och kommenterar. Min ambition är att idag skriva ytterligare inlägg om idéerna. Men först ska jag lyssna igenom P1:s Lördagsintervju med Per Ankerjö från igår.

En hållbar framtid? Tankar om Centerpartiets förslag till idéprogram.

Till att börja med vill jag slå fast att jag tycker att förslaget är väl balanserat och i avvägningen mellan fördjupning och  en text som många orkar läsa igenom har man trots allt funnit en rimlig avvägning. Men vi nördar vill veta mer om hur detta ska verkställas. Vi får nog ge oss till tåls till valplattformarna inför 2014 års EP och tre svenska val.

Idéerna i idéprogrammet kan och bör diskuteras. En generell invändning jag har mot idéprogrammet och egentligen mycket av "politiken" är att den utgår från det nationella perspektivet. Det finns skäl och förklaringar till detta som är konstitutionella och historiska. Men utmaningarna och lösningarna finns i allt mindre utsträckning i det nationella parlamentet. Därför känns det inte så visionärt att tala om Sveriges möjligheter eller Sveriges roll i världen i ett liberalt idéprogram. Det äger mer sin plats i en valplattform där man strävar efter politiskt mandat i det nationella parlamentet.

Det sämsta i hela idéprogrammet är att man underblåser fördomen att EU "...har i dag en byråkrati som överskuggar demokratin." Det är inte sant. Det är klart att mycket är komplicerat i EU. Det är 27 medlemsländer som ska kalibrera sina lagstiftningar. Det är färre tjänstemän anställda i EU än i den svenska statliga byråkratin. Kommissionen har cirka 38.000 anställda. I Europaparlamentet jobbar 7.652 anställda i generalsekretariatet och de politiska grupperna. Sedan tillkommer EU-parlamentarikerna och deras personal. Europeiska unionens råd har cirka 3.500 anställda i generalsekretariatet. Härutöver kan man räkna in de institutioner som finns i de flesta EU-länder, som Europeiska smittskyddsinstitutet (ECDC) och för vilka jag nu inte letat reda på någon siffra över antalet anställda. Enligt de offentliganställdas förhandlingsråd arbetar drygt 240.000 för svenska staten. Ett skäl till att det behövs tjänstemän I EU är bland annat kravet på regionalstöd och andra utjämnande stöd. Så fort man delar ut stöd måste man ha regler, kontroll och uppföljning. Dessa stöd kan däremot ifrågasättas ur ett liberalt perspektiv.

Däremot står jag till fullo bakom förslaget till konstitutionell reformering av EU. Före detta statsminister Göran Persson sa att EU är inte och ska aldrig bli något annat än ett mellanstatligt samarbete. Att det är så är ett grundläggande problem med EU. Det finns inget politiskt system i EU som har politiskt mandat från EUROPAS MEDBORGARE utan alla representerar det nationella perspektivet inom EU. Minsterrådet är de nationella regeringarna. EU-kommissionen utses formellt av Kommissionens ordförande, vilken godkänns av såväl rådet som Europaparlamentet, men på förslag från det nationellt sammansatta ministerrådet och alla länder ska ha "sin" kommissionär. Till EU-Parlamentet röstar vi på nationella partivalsedlar. Det är först när de samlas i parlamentet som de grupperar om sig i pan-europeiska partigrupperingar. Varje gång Europaparlamentarikerna pressas av väljarna och hemma opinionen att företräda det nationella särintresset istället för det pan-europeiska faller de till föga.

Jag vill se ett tvåkammarsystem där kommissionens ordförande väljs av EU-medborgarna och som sätter samman en kommission under sig. Jag vill se en kammare som vi medborgare kan rösta fram på transnationella partivalsedlar och en annan kammare som sätts samman av medlemsstaternas regeringar. Dessa båda kamrar bör balansera varandra och till det finns många förebilder i världen. Det är den nationella demokratiska nivån som är obsolet. Det är inte EU som är onödigt.

Annat jag lyfta fram i idéprogrammet är den inte helt genomtänkta synen på relationen mellan äganderätt och det gemensamma ansvaret för de ändliga naturresurserna. Under djur och natur står det "Djurens rätt är underordnad människans men ändå viktig att skydda. Centerpartiet anser att ansvarstagande och respekt för djur och natur kan och ska kombineras med en stark äganderätt. På så vis tydliggörs människans ansvar för sina tillgångar." Det är nog sant men till exempel, Nobel- och Skytteanumpristagaren, Ellinor Ostrom säger att den äganderätten måste kompletteras med system som garanterar gemensamt ansvarstagande för naturresurser som är känsliga för överutnyttjade. Enbart äganderätt är inte tillräckligt.

Själv är jag mycket kritisk till den argsinta antifackliga attityd som finns hos en del centerpartister Stockholm. Men i idéprogrammets formulering "Centerpartiet eftersträvar en modell där spelreglerna för arbetsmarknaden fastställs av arbetsmarknadens parter i stället för genom lagstiftning. Detta skapar en mer flexibel och långsiktigt hållbar arbetsmarknad. Det innebär också att delar av den lagstiftning som omgärdar arbetsmarknaden behöver avvecklas" innebär en rörelse mot den danska modellen. Det är den partsmodell som tydligast överlämnar till arbetsmarknadens parter att göra upp som spelreglerna. När det är stadfäst i en huvudöverenskommelse så fungerar de allmängiltiggörade för hela arbetsmarknaden. Jag gillar den idén.

Men om idéprogrammets text innehåller en tolkning kring flexibilitet som leder till att arbetskraften ska börja lönekonkurrera neråt är jag inte med längre. Hade tekoindustrin mött lönsamhetsproblemen med sänkta löner hade Norrköpings och Borås kvinnor idag lönekonkurrerat med tekoarbetare i Bangladesh. Företag som inte har råd att betala bra löner eller ge bra avkastning till ägarna ska slås ut för att frigöra produktionsfaktorer till mer produktiva företag som därmed kommer över såväl kapital som arbetskraft till ett lägre pris.

Med den upprörda debatt som varit om idéprogrammets idéer om fri invandring blir jag lite besviken på hur tunt det är beskrivet i programmet. Jag tycker programmet blandar begreppen generös flyktingpolitik med fri invandring. Det är en bra idé med en generös flyktingpolitik, inte minst utifrån liberala grunder. Det kan tyckas vara så också vad det gäller fri invandring. Men här tror jag det är klokt att vara tråkigt pragmatisk. Det samhällskontrakt som idéprogrammet talar om ger medborgerliga rättigheter som inte är gratis. "...ett grundläggande socialt och ekonomiskt skyddsnät är viktiga delar av ett tydligt samhällskontrakt." Det finns inga fria luncher. Med de svaga sysselsättningstalen i Europa är det nog inte så klokt att först erbjuda ännu fler att bo här. Det är viktigare och riktigare att börja i frågan om ekonomisk tillväxt för att skapa starkare efterfrågan på arbetskraft. Då kommer också all arbetskraft att välkomna.

Idéprogrammet föreslår att man ska få bo och leva var man vill. Det är klart att man får. Men om man kombinerar den tanken med det samhällskontrakt som också framhålls i programmet så blir jag mycket tveksam. Det finns inga gratis luncher. Att bo kräver ofta tillgång till många samhällstjänster. Skola, omsorg, vägar, telekommunikation, fysisk kommunikation, etc. Det är lätt att lova ovanstående men inte lätt att leva upp till i praktiken. Emellanåt blir detta tydligt i strider om prissättning för kommunalt vatten och avlopp eller försvaret för den lokala skolan eller väghållningen. Det är klart att man får bo var man vill men i så fall för man själv stå för kostnader och konsekvenser av sina beslut. Till exempel att man inte har tillgång till barnomsorg på gångavstånd eller att barnen får gå på internatskola från tidiga år.

Det finns säkert mer att debattera i detta utmärkta underlag för diskussion. Jag ser fram emot den forsatta diskussionen.