Dag 4 - Nakamtenga, Burkina Faso, 30 mars

Idag har jag fascinerats av vatten.

Jag dricker ännu mer än hemma men det är många färre toalettbesök än hemma. Det bara försvinner typ.

Vi var ute och cyklade lite efter frukost. (Cyklarna var en bedrövelse. Om det är någon som har förbarmande och sänder ett gäng ”Kronans” hit skulle det göra skillnad.) Men vi gjorde detta direkt efter frukost – Innan det hunnit bli så varmt!

Små virvelvinder uppstår redan då ute på sanden. Det är hett så in i bomben. Det är inte vindstilla men det ger ingen som helst svalka.

På marken ligger stenar som jag gissa består av stora delar järnoxid dvs rost. Vi var uppe på en liten kulle, en av flera så långt ögat når, som skulle kunna vara rena Kirunavaaraa. Stenarna är samlade i små högar. Emellan dem är det sopat. En kvinna gick och sopade sanden och gruset i högar. Har man inget annat att tjäna pengar på kan man sopa sand och sälja…

Vi cyklade förbi ”gårdar” som knapp hålls upprätt. Där det enda taket som ser helt ut är på en traditionell hydda. Taken på de stenhus som finns har fallit in. Vi cyklade också förbi gårdar som såg väldigt välmående ut. Snygga raka nya stenhus, städade gårdar och rena barn. Men de har inga solceller och ingen annan el heller vad jag kunde se. Jag är för blyg, artig eller hänsynsfull, eller ännu inte tillräckligt fräck för att ta mig in för att se hur det verkligen ser ut.

Idag har jag och Erika (en kvinna som också är här) fått ett uppdrag av Lennart. Han har fått många lådor med medicinutrustning. Den behöver inventeras. Den finns instuvad i konferensrummet. Där är massor. Men också ett lager av damm över alltihop. Det har väl legat därinne en månad eller så. Det är något sjukhus i Sverige som donerat out dated operationsutrustning. Den är en fin utrustning men om den var för gammal i Sverige måste den snart komma till användning här. Plast och gummi går sällan bra med så mycket värme. Vi kom en bit på väg i alla fall.

Idag har jag också haft min första träning med innebandylaget. Åh, nu gick strömmen igen. Den har varit mycket stokastisk det senaste dygnet. Att luftkonditioneringen lägger av är obekvämt men att vattenförsörjningen avstannat känns oroande. 

Betraktelse 1, Damm

Överallt damm. Det smakar damm. Det ser dammigt ut. Det finns damm på alla ytor, alla växter, alla skrovliga utskjutningar så också väggarna och andra till synes vertikala ytor blir dammiga. Detta rostbruna sanddamm svävar om kring i luften. Ständigt. Man ser det väldigt tydligt i ljuskäglan från pannlampan i mörker. Det är som att gå ute en plötsligt kall natt då frosten fryser ur luften och svävar fram som knappt synliga iskristaller.

Jag känner ångest som om jag vore en småbarnsförälder som går med barnvagn på Hornsgatan. Det kan inte vara bra med detta ständiga damm. Jag utgår från att det man ser i luften är för stort för att vara farligt. Men det lär ju finnas mindre dammkorn i luften också. Alla är väl inte i samma storlek?

Det är inte like intensivt, om det inte blåser, som det är när björk och tall pollen finns överallt hemma i Mälardalen, men det känns mer påträngande och det känns lite frätande i näsan.

Men lika lite som man kan göra något åt pollenattackerna i Sverige kan man göra något åt att det är så otroligt torrt här. Det är bara att stå ut, skydda utrustningen (t ex alltid stoppa in denna dator i fodralet när jag är klar med den), ställa in bilens ventilation på kupéluftcirkulation när man kör bakom lastbilar och, som många motorcyklister gör, bära munskydd. Kloka människor. Munskydd är nog viktigare än hjälm – som ju ändå lär vara för varmt om man skulle få för sig att bära en.

Dag 3, Nakamtenga, Burkina Faso, 29 mars

Idag vaknade jag när det fortfarande var mörkt. Jag gjorde det jag snackat om – klev upp och klädde på mig springkläderna och drog ut och sprang. En fantastisk tur ut med vägen. På den rostbruna jorden vid sidan av som är så hård så hård. Det är bara lite lös sand på ovansidan annars är det som att springa på asfalten nästan. Jätteskönt. Jag kände mig lätt. Sprang ganska fort för att vara mig. Sprang faktiskt om och förbi en gammal man som cyklade förvisso långsamt, men ändå. När jag vände så dröjde det säkert 500 meter innan jag mötte honom. Han knöt näven till en uppmuntrande hälsning för att han tyckte att jag var stark. Jag var ute i cirka 50 minuter ungefär och borde sprungit i ungefär nio kilometer.

Idag fyller Lennart Karlsson 70 år. Jag tog med Åke Sjögrens ballonger i morse så vi kunde smycka såväl frukostbordet som tiofikat. Stora delar av personalen och patriarken var här och sjöng och firade. Lennart såg generad ut även om jag fick honom att erkänna att trots att ålder inte är något att yvas över så är det trevligt att bli uppmärksammad.

Idag var det den första organiserade innebandyturneringen i Burkina Faso. Vi for med vårt lag ner till Ougadougou. Där hade en svensk ordnat med Internationella skolan att vi fick komma och spela mot fem lag från huvudstaden. Vi var inte bra. Vi kom fyra. Gör få mål. Spelar sockerbit och upp-och-ner-bandy. Precis som Hässelby SK P95BC gjorde. Jag hoppas jag kan lyckas bättre med att utveckla spelförståelse hos dessa unga kvinnor och män. De är iaf äldre än vad Hässelbylaget var och borde därför ha lättare att ta till sig förklaringar. Jag kan ju fortfarande inte visa hur man gör. Det har med andra ord utkristalliserats att det jag kan göra här är att träna innebandylaget. Varje dag mellan 17:00 och 18:30.

Jag håller också på att samla någon sorts mod att ta mig för att komma runt i byn och inte bara hänga här i bycentret. Detta för att se hur de har det och om det är solceller eller om det är bevattningsanläggningar eller något helt annat vi kan bidra med. Men det är inte lätt att ta sig för något över huvud taget mellan 11:00 och 16:00.

Dag 2, Nakamtenga, Burkina Faso, 28 mars

I morse var det inte så varmt. Men jag låg ändå ganska utslagen på sängen. Jag sov bra. Frukost, kl 0700 var ok. Mycket gott kaffe. Lyxigt att bli serverad.

Sedan promenerade jag och Lennart Karlsson, lokal koordinator för Yennenga Progress och pappa till Stina Berge, ett varv runt bycentret och kolla till de olika verksamheterna. Han har ju varit i Sverige en vecka. Människorna är glada, tillmötesgående och de jobbar på rätt bra tycker jag. De rör sig så fort man kan i värmen. I sömnadsverkstaden var det redan full rulle. Full med kvinnor som höll på med olika plagg och projekt. Men allt hinner bli jordrostdammigt innan de är klara.

I metallverkstaden höll de på att svetsa bord och hyllor av fyrkantsprofiler. Bra val av material. Termiterna gillar inte metall och eftersom det just nu inte är det minsta fuktigt lär ju inte metallen rosta. Det märks för övrigt på bilar och cyklar och allt av metall. Det verkar inte rosta alls. Lennart var dock besviken på att de inte hunnit längre med bordprojektet under tiden han varit borta.

Vid vägen håller man på att bygga en bensinmack. Bra projekt. Inga bensinmackar sedan staden Ziniaré en bit bort. Smörjgrop och grop för cisternerna har för hand grävts ur rakt ner i sandstenen som ju är ett lättarbetat material.

Vi for till Ziniaré för att göra ärenden. Bl a hitta ett lokalt SIM-kort till min Iphone 6 men det finns bara till Iphone 5. Jag köpte inget mne när vi kom hem visar det sig att Erika hallsten klippt till sitt så att det fick plats och fungerar iaf för internet men inte för att ringa med. Jag fick istället en dong av Lennart som han laddat surfmängd på men jag får den nu inte att lira med min dator. Irriterande.

Avslutningsvis så har jag introducerats och gjort mina första insatser som tränare för floor ball laget (innebandy). De har tyvärr lärt sig spela med skolbandyklubbor. De är otroligt mjuka och korta så de kan varken hålla den med två händer eller dribbla. Det påverkar ju spelet. Men det finns potential. Det är en del sockerbit men de fattar mina instruktioner. Vi får se om de kan få loss lite utrustning från ett lag i Ougadougou som vi ska möta imorgon och som lär ha fått en hel container med utrustning.

Dag 1, Nakamtenga, Burkina Faso, 27 mars

Resan var inte särskilt påfrestande, eller hade iaf inte varit det om det inte var för att jag åt en frukost på Bryssels flygplats. Den matförgiftade mig som det så dramatiskt heter.

Jag sov inte så mycket natten mot måndag heller, så som jag inte gjort de senaste veckorna. Det har varit spänning inför detta äventyr än vad som är rimligt. Jag ska bara vara borta från Sverige knappa sex veckor och i Burkina Faso drygt fem. Det är ju inte eoner av tid.

Flygresan var fin. Från Stockholm var det ju naturligtvis byst eftersom vi skulle byta i Bryssel. Och självklart var en kollega med ombord, Berivan Öngurur reste ner för en vecka med Europeiska Sociala Kommittén. Tyvärr sågs vi inte förrän vi kom ur flygplanet men kul ändå att ses.

När vi klev ur flygplanet på blanka eftermiddagen i Ouagadougou var det 43 grader. Eftersom jag redan innan svettades pga magontet så blev det rätt mäktigt att mötas av den torra bastuvärmen. Nåväl, svetten försvann från huden i alla fall. Det var tur att det fanns en toalett vid tullen men immigrationen gick smidigt i övrigt.

Vi möttes av chaufför och jag låg i baksätet och stod ut. Vägstandarden mot och förbi en ny flygplats som håller på att byggas på den här sidan om Ouagadougou skulle väcka en del uppståndelse i Sverige. Det var många gupp men också sträckor av bra asfalt. Där vägen är bra är den också ofta trafikseparerad med en rejäl avgränsning mot cykel- och mopedfil i båda körriktningar. Bra prio.

Väl framme tog jag en snabb dusch och lade mig på sängen. Släpade mig upp till middagen och drack vatten och åt en halv papaya. Sedan tillbaka till det luftkonditionerade rummet och jag sov till klockan 0700 i morse. Otroligt skönt.