Centerpartiets historia

En klok kollega jag har skrev följande till mig.
"...den historiska tillbakablicken [i idéprogrammet] är förrädisk då den ger en känsla av att bondeförbundet bildades 1910 som frihetsgarant mot högern och vänstern. Vänstern var vid denna tid folkpartiet och sossarna. Det som bildades var ett bondekonservativt parti för militär upprustning (bondetåget1914) och mot kvinnlig rösträtt och mot avskaffandet av den 40-gradiga rösträttsskalan i kommunvalen (googla bondeförbundet valmanifest 1917) Det andra är när programmet säger att arbetarna grep (sic!) den politiska makten så genomfördes socialpolititiska reformer. Sossarna kom till makten med bondeförbundets stöd 1932/33 genom kohandel. Sossarna behöll makten under 1950-talet i koalition med G Hedlund. Det samma hände senare med stöd av Olof Johansson. Centern var det viktigaste stödpartiet för sossarna. Varför? Jo det gamla centern och bonderörelsen knäckte de privata slakterierna och mejerierna (och skogen osv). Det som blev kvar blev centraliserade bondeägda industrier. Regleringen av jordbruket/industrier gick hand i hand med regleringen av arbetsmarknaden. Googla Forskning och framsteg 3/2006 artikel om den svenska mjölkpropagandan.
Svårt att få ihop att det skulle finnas ett stöd i bondeförbundet/centerns historia för de liberala tankar som formuleras i idéprogrammet."

Min kloke kollega har rätt i det jag har kollat. Men hans utgångspunkt är att vilja beslå Centerpartiet med ett icke liberalt förflutet. Det är nog lätt att hitta inkonsekvenser med dagens partiers historia. Det är självklart viktigt att hålla koll på historieförfalskarna men jag uppfattar att det också går att finna stöd för idéprogramgruppens historieskrivning.

Centerpartiet grundades 1910 till följd av ett upprop för landsbygdsbefolkningens livsvillkor. Trots att en majoritet av landets befolkning utförde sitt arbete i relativ frihet på landsbygden var man avskuren från den politiska makten. Centerpartiet bildades som en reaktion på att såväl högern som vänstern främst intresserade sig för industrin och utvecklingen i städerna. Centerpartiet är en rörelse som präglas av en djup kritik mot centralisering och likriktning, och som ser att alla delar av samhället måste få chansen att utvecklas.

Ur denna misstro mot centralstyre och systemtänkande har tanken om decentralisering vuxit fram. Det är en tanke om ett samhälle som tar hänsyn till att människor är olika. Decentralisering handlar om att se till så att varje människa har så stort inflytande över sitt eget liv som möjligt, och att de politiska besluten ska fattas i en demokrati där makten finns så nära människor som möjligt. Centerpartiets kritik mot det ensidiga industrisamhället och dess miljöpåverkan ledde till den första miljömotionen i Sveriges riksdag. Centerpartiets rötter som bonderörelse har direkta kopplingar till ett djupt engagemang i frågor som rör miljö och entreprenörskap, men också i frågor som rör ekonomi och välfärd. Vi har bildats av människor som levt av naturen, därför vet vi att mänskligheten inte överlever utan att ta hänsyn till naturens villkor.

Sammanfattningsvis tänker jag att det är därför är riskabelt att hänvisa till historiska rötter när man vill stöpa om ett program. För mig blir det viktigt att förhålla mig till de idéer som nu förs fram. En kärnmening som jag verkligen gillar i inledningen och som sammanfaller med min syn på individen i relation till kollektivet.
 

Samhället är en gemenskap där alla behövs. Människors ansvarskänsla måste ges utrymme. Ett starkt civilsamhälle är grunden för demokrati och välfärd. Grundläggande vård, omsorg och utbildning är en rättighet och ett gemensamt ansvar.

 

 

Feg debatt om debatten

Centerpartiets förslag till idéprogram debatteras inte lika mycket som debatten om centerpartiets idéprogram. Var föregår debatten om idéerna? Tidningar, radio och TV diskuterar hur kom det sig att förslagen kom in i programmet? Vilka har varit med och skrivit och bidragit? Är inte programmet skrivet av Timbro? Har Alexander Bard haft ett inflytande?

Jag tycker det är ett utslag intellektuellt lättja och politisk feghet hos alla som helst sitter på läktaren och kommenterar. Min ambition är att idag skriva ytterligare inlägg om idéerna. Men först ska jag lyssna igenom P1:s Lördagsintervju med Per Ankerjö från igår.

En hållbar framtid? Tankar om Centerpartiets förslag till idéprogram.

Till att börja med vill jag slå fast att jag tycker att förslaget är väl balanserat och i avvägningen mellan fördjupning och  en text som många orkar läsa igenom har man trots allt funnit en rimlig avvägning. Men vi nördar vill veta mer om hur detta ska verkställas. Vi får nog ge oss till tåls till valplattformarna inför 2014 års EP och tre svenska val.

Idéerna i idéprogrammet kan och bör diskuteras. En generell invändning jag har mot idéprogrammet och egentligen mycket av "politiken" är att den utgår från det nationella perspektivet. Det finns skäl och förklaringar till detta som är konstitutionella och historiska. Men utmaningarna och lösningarna finns i allt mindre utsträckning i det nationella parlamentet. Därför känns det inte så visionärt att tala om Sveriges möjligheter eller Sveriges roll i världen i ett liberalt idéprogram. Det äger mer sin plats i en valplattform där man strävar efter politiskt mandat i det nationella parlamentet.

Det sämsta i hela idéprogrammet är att man underblåser fördomen att EU "...har i dag en byråkrati som överskuggar demokratin." Det är inte sant. Det är klart att mycket är komplicerat i EU. Det är 27 medlemsländer som ska kalibrera sina lagstiftningar. Det är färre tjänstemän anställda i EU än i den svenska statliga byråkratin. Kommissionen har cirka 38.000 anställda. I Europaparlamentet jobbar 7.652 anställda i generalsekretariatet och de politiska grupperna. Sedan tillkommer EU-parlamentarikerna och deras personal. Europeiska unionens råd har cirka 3.500 anställda i generalsekretariatet. Härutöver kan man räkna in de institutioner som finns i de flesta EU-länder, som Europeiska smittskyddsinstitutet (ECDC) och för vilka jag nu inte letat reda på någon siffra över antalet anställda. Enligt de offentliganställdas förhandlingsråd arbetar drygt 240.000 för svenska staten. Ett skäl till att det behövs tjänstemän I EU är bland annat kravet på regionalstöd och andra utjämnande stöd. Så fort man delar ut stöd måste man ha regler, kontroll och uppföljning. Dessa stöd kan däremot ifrågasättas ur ett liberalt perspektiv.

Däremot står jag till fullo bakom förslaget till konstitutionell reformering av EU. Före detta statsminister Göran Persson sa att EU är inte och ska aldrig bli något annat än ett mellanstatligt samarbete. Att det är så är ett grundläggande problem med EU. Det finns inget politiskt system i EU som har politiskt mandat från EUROPAS MEDBORGARE utan alla representerar det nationella perspektivet inom EU. Minsterrådet är de nationella regeringarna. EU-kommissionen utses formellt av Kommissionens ordförande, vilken godkänns av såväl rådet som Europaparlamentet, men på förslag från det nationellt sammansatta ministerrådet och alla länder ska ha "sin" kommissionär. Till EU-Parlamentet röstar vi på nationella partivalsedlar. Det är först när de samlas i parlamentet som de grupperar om sig i pan-europeiska partigrupperingar. Varje gång Europaparlamentarikerna pressas av väljarna och hemma opinionen att företräda det nationella särintresset istället för det pan-europeiska faller de till föga.

Jag vill se ett tvåkammarsystem där kommissionens ordförande väljs av EU-medborgarna och som sätter samman en kommission under sig. Jag vill se en kammare som vi medborgare kan rösta fram på transnationella partivalsedlar och en annan kammare som sätts samman av medlemsstaternas regeringar. Dessa båda kamrar bör balansera varandra och till det finns många förebilder i världen. Det är den nationella demokratiska nivån som är obsolet. Det är inte EU som är onödigt.

Annat jag lyfta fram i idéprogrammet är den inte helt genomtänkta synen på relationen mellan äganderätt och det gemensamma ansvaret för de ändliga naturresurserna. Under djur och natur står det "Djurens rätt är underordnad människans men ändå viktig att skydda. Centerpartiet anser att ansvarstagande och respekt för djur och natur kan och ska kombineras med en stark äganderätt. På så vis tydliggörs människans ansvar för sina tillgångar." Det är nog sant men till exempel, Nobel- och Skytteanumpristagaren, Ellinor Ostrom säger att den äganderätten måste kompletteras med system som garanterar gemensamt ansvarstagande för naturresurser som är känsliga för överutnyttjade. Enbart äganderätt är inte tillräckligt.

Själv är jag mycket kritisk till den argsinta antifackliga attityd som finns hos en del centerpartister Stockholm. Men i idéprogrammets formulering "Centerpartiet eftersträvar en modell där spelreglerna för arbetsmarknaden fastställs av arbetsmarknadens parter i stället för genom lagstiftning. Detta skapar en mer flexibel och långsiktigt hållbar arbetsmarknad. Det innebär också att delar av den lagstiftning som omgärdar arbetsmarknaden behöver avvecklas" innebär en rörelse mot den danska modellen. Det är den partsmodell som tydligast överlämnar till arbetsmarknadens parter att göra upp som spelreglerna. När det är stadfäst i en huvudöverenskommelse så fungerar de allmängiltiggörade för hela arbetsmarknaden. Jag gillar den idén.

Men om idéprogrammets text innehåller en tolkning kring flexibilitet som leder till att arbetskraften ska börja lönekonkurrera neråt är jag inte med längre. Hade tekoindustrin mött lönsamhetsproblemen med sänkta löner hade Norrköpings och Borås kvinnor idag lönekonkurrerat med tekoarbetare i Bangladesh. Företag som inte har råd att betala bra löner eller ge bra avkastning till ägarna ska slås ut för att frigöra produktionsfaktorer till mer produktiva företag som därmed kommer över såväl kapital som arbetskraft till ett lägre pris.

Med den upprörda debatt som varit om idéprogrammets idéer om fri invandring blir jag lite besviken på hur tunt det är beskrivet i programmet. Jag tycker programmet blandar begreppen generös flyktingpolitik med fri invandring. Det är en bra idé med en generös flyktingpolitik, inte minst utifrån liberala grunder. Det kan tyckas vara så också vad det gäller fri invandring. Men här tror jag det är klokt att vara tråkigt pragmatisk. Det samhällskontrakt som idéprogrammet talar om ger medborgerliga rättigheter som inte är gratis. "...ett grundläggande socialt och ekonomiskt skyddsnät är viktiga delar av ett tydligt samhällskontrakt." Det finns inga fria luncher. Med de svaga sysselsättningstalen i Europa är det nog inte så klokt att först erbjuda ännu fler att bo här. Det är viktigare och riktigare att börja i frågan om ekonomisk tillväxt för att skapa starkare efterfrågan på arbetskraft. Då kommer också all arbetskraft att välkomna.

Idéprogrammet föreslår att man ska få bo och leva var man vill. Det är klart att man får. Men om man kombinerar den tanken med det samhällskontrakt som också framhålls i programmet så blir jag mycket tveksam. Det finns inga gratis luncher. Att bo kräver ofta tillgång till många samhällstjänster. Skola, omsorg, vägar, telekommunikation, fysisk kommunikation, etc. Det är lätt att lova ovanstående men inte lätt att leva upp till i praktiken. Emellanåt blir detta tydligt i strider om prissättning för kommunalt vatten och avlopp eller försvaret för den lokala skolan eller väghållningen. Det är klart att man får bo var man vill men i så fall för man själv stå för kostnader och konsekvenser av sina beslut. Till exempel att man inte har tillgång till barnomsorg på gångavstånd eller att barnen får gå på internatskola från tidiga år.

Det finns säkert mer att debattera i detta utmärkta underlag för diskussion. Jag ser fram emot den forsatta diskussionen.

Kuhmo kammarmusikfestival 21 juli dag 5

Idag hörde jag bara en koncert. Bestämde mig redan igår för att det fick räcka och att jag behövde jobba med ett par grejor jag vill tänka igenom innan det drar igång och som jag inte hinner med senare under semestern. Jag har inte heller sprungit. Idag var det över 28 grader i skuggan och 83 % luftfuktighet. Det gick inte att sitta inne och skriva, inte att sitta ute i skuggan och äta och det var mycket varmt i Lammasjärvi dit vi till slut tog oss för att få lite svalka.
När vi väl tog oss på en kvällskoncert så började det regna. 100 % luftfuktighet. Men det var skönt. Koncerten var i övrigt en plåga för mig. Först hela Schuberts förläggares samling av alla postumt upphittade sångerna som samlats i de Schwanegesang. Förton djävla sånger om olika teman som framfördes kompetent och pretentiöst i halvannan timme. Rumpan skrek efter blod när Stephan Loges väl gick i mål. Efter paus spelade Borodin kvartetten ett stående inslag på festivalen, Schuberts stråkkvintett i D. Det är ett fantastiskt stycke men vi hörde den bättre framför förra året och då av Danel-kvartetten, om jag minns rätt.

Kuhmo kammarmusikfestival 20 juli dag 4

Onsdagen började med en sovmorgon och därpå följande löptur. 10 km på 55 minuter är inte riktigt ok men i rätt riktning. Jag sprang på asfalt och vägen böljade upp och ner. Inte plan men flacka backar. Det var väldigt väldigt varmt. Över 26 grader och 80 % luftfuktighet.
Musiken började på skolan i dessa hemska plaststolar. I värmen blir det nästan en pöl i stolen. Vi fick höra en Tchaikovsky kvartett transkriberad till piano och den framfördes så det blev lite tråkigt. Sedan kom min och Börjes favoritcellist David Cohen och spelade ett stycke jag ej hört tidigare av Jules Massenet. Det kommer jag nog inte höra igen heller men Cohen är alltid lite extra bra tycker jag. Ett stycke för oboe och piano av Sait-Saëns var väl bra men det är något med Daniels spel som gör att jag inte riktigt charmas trots att det är just oboe som jag ju faktiskt spelat ett år i den kommunala musikskolan i Söderhamn. Priya Mitchell spelade Ave Maria men inte så jag grät och en hel hoper av stråkar framförde Tchaikovskys Serenade i C. De leddes av den inspirerande och mycket välspelande Daniel Rowland och det är väl det bästa man kan säga om den koncerten.
Kvart över sex var vi tillbaka på platsstolarna i skolan för att höra en av Holbrook tonsatt poem av Edgar Allan Poe för vioila, oboe och piano. I inledningen talades det om att man skulle hör spöken i ögonvrån - men det gjorde inte jag. Sedan kom den lille trumpetaren, Pasi Pirinen, tillbaks. Denna gång brillierandes på en vanlig trumpet i Enescus Légende. Rowland förgyllde med Frank Bridge men, nja, jag minns inte så mycket. Efter paus kom Janne Thomsen och spelade öronen av oss med sin tvärflöjt i ett för sig spännande och modernt men inte så bra stycke av Edgard Varèse. Hon gav i alla fall gärnet. Det gillar jag. Avslutningsvis spelades Charles Ives två obesvarade frågor med Janne Thomsen på tvärflöjt men med ytterligare 9 musiker. Stråkarna var gömda bakom scen och Pasi Pirinens trumpetande hördes ute från foajén. Det var djävligt läckert.
På kvällen/natten hade Börje en högtidsstund. Det spelades Strauss, Strauss och Strauss och Strauss. Dessutom var Daniel Rowland i ledningen av flera framföranden. Men själv gillar jag bara, eller i alla fall mest, Richard Strauss Cellosonat i F. Det är ”Riktig” kammarmusik och inte något man lyssnar på och saknar klirrandet med skedar i kaffekoppar och smaken av gräddbakelser. Anna Gebert dyker dock upp igen och jag blir lite imponerad av hennes lätthet. Inte lätthet på handen bara utan det ser osedvanligt obesvärligt ut när hon spelar. Så skönt att titta på. Med ett leende tar hon sig igenom riktigt svåra passager. Härligt.

Kuhmo kammarmusikfestival 19 juli dag 3
Det är bra att komma hit och utsättas för teman eftersom jag själv skulle valt bort den dagen av just dagens tema som var Latin. Eller snarare för att jag är fördomsfull kring sydeuropa. Men det handlar ju verkligen inte om den musik som skrivits och framför allt inte skrivits utan om dagsaktuell politik. Fånigt!
Vi har lyssnat på fyra koncerter idag. Det sista verket var bäst, Vivaldis årstider. Mer om det senare. Det började, som vanligt, i kyrkan. Idag en otroligt tekniskt brilliant trumpetist som framförde Giuseppe Tartinis Concerto i D-dur. Den är skriven i 18e århundradet och inte i det 16e som det stod i programmet. Men ändå, ganska gammal musik. Det lät mycket svårspelat för trumpet. Pasi Pirinen som framförde det spelade på en trumpet som varken Börje eller jag sett tidigare. Den verkade ha fem ventiler. Det behövdes. Imponerad och förundrad blir jag dock när jag inser att musiken är skriven för en trumpet utan ventiler. Wow!
Cimarosas concert i G från 1793 framfördes väldigt musikaliskt. Särskilt i relation till det föregående väldigt tekniskt färgade framförandet. Jag gillade Largot bäst. På harpa spelades sedan roligt och lätt två verk av Gioachino Rossini.
Avslutningsvist spelades en oboekoncert av Vincenzo Bellini. Jag sa att temat var Latin, eller hur? Även detta verk spelas med ett leende. Särskilt av solisten Nicholas Daniel. Oboe är ett speciellt instrument. Det låter som en nasal eller förkyld klarinett men ändå blir ljudet så mycket mer själfullt än i de flesta andra blåsinstrument. Jag tror, eller formulerar nu en egen teori om varför. Det är så tungt att spela oboe. Man måste ta i med hela diafragman och alla hals och ansiktsmuskler. Därför blir det också hela instrumentalistens hela jag som kommer med i ljudet. I andra blåsinstrument, t ex trumpet, så måste koncentrationen gå åt för att hålla igen volymen och därför blir det ofta och gärna lite blekt. Det kanske är en bättre strategi för trumpetister, att hålla handen i tratten som hornspelare gör (eller använda sordin), för att få ut mer känsla utan att spela för fulla muggar. Men ja, jag vet, jag har ingen aning.
Vi köpte också ytterligare en koncert i kyrkan, denna stjärtplågare. Modern musik har jag ju svårt att motstå. De började med Osvaldo Golijov och det var väl ok med mycket greppbrädasmällar. Men det blev känsligare och vackrare mot slutet. Mauricio Kagel var trist. I och för sig modernt men kanske jag var för trött för att göra musiken rättvisa. Men det är inte bara mitt fel om jag inte kan koncentrera mig. Det visare sig att tråkig musik gör mig trött. Avslutningsvis spelade de ännu en tangohjälte. Piazzolas årstider är ju läcker och tangosk. Någon sa, nu på kvällen, att de uppskattade den mer än Vivaldis. Och på ett sätt kan jag ju hålla med. Den är annorlunda. Både i förhållande till Vivaldis men också i förhållande till all annan europeisk kammarmusik. Men det tycker inte jag även om jag uppskattar tangomusiken. Fast den finska publiken blir lite galen när de fått höra tango. Häftig är kärleken från finnar till argentinsk musik. Henrik Sandås på Bandoneon är Blues. Han är så levande men ser ut som en ultratråkig försäkringstjänsteman. Coolt!
Kvart över fyra satt vi på plaststolarna i skolans kombinerade gymnastiksal och aula. Där spelades en stråkkvintett av Luigi Boccherini. Kammarmusikfestivalen konstnärlige ledare och violasten Vladimir Mendelssohn berättade att den spanske kungen beställde en kvintett med en stor och en lite cello ety kungen själv spelade cello. Boccherini som var en surgubbe levererade men under protest. Martti Ruoso, den sympatiske finske cellisten, skulle spela den kungliga cellon och behandlades som sådan på scen efter att av Mendelssohn utnämnts till kung. Han tackade för detta. Han har varit i Kuhmo ett år och nu redan blivit spansk kung. Han fick frågan om hur han har det och han sa att det inte är så dumt att vara kung men att han i alla fall inte går på nattklubb som en kung i ett nära grannland brukar göra. Stora skratt i publiken åt den träffande kommentaren och Karl XVI Gustav. Rätt åt Kungen. Sedan framförs Boccherinis verk med humor men inte så stor equillibirism. David Cohen cellerade folksonger skrivna av Manuel de Falla. Den jag lade på minnet var sovvisan, Nana. Vackert. Också Austuriana skrev jag ++ bakom i programmet men nu kommer jag inte ihåg varför. Det var väl helt enkelt ett bra stycke som framfördes bra. Dan Zhu spelar violin, nästan alltid utan note, och alltid med stor skicklighet och musikalitet. Jag gillar hans spelstil och lätthet. Stycket var lite tjatigt, men den tekniska skickligheten var minst på Paganininivå. Slutligen i denna koncert fick vi ”äntligen” ¨återhöra förra årets stora stjärna, Natacha Kudriskaya på pianot. De spelade Enrique Granados pianokvintett i G-moll. Natacha lyfte hela ensemblen och jag tycker att det var mycket uppfriskande.
Avslutningen med Vivaldis fyra årstider var det bästa framförandet jag hört. såväl live som på skiva. Fantastiskt lätt, engagerat och läckert. De hade förstärkt uppställningen violinister med en femte. De fyra ordinarie Mitchell, Vähälä, Bae, Gringolts med Gebert. Gebert seglar upp som en favvorit. Här får hon inte leda någon av årstiderna som primario, vilket de andra fyra delar på, men hon spelar ändå med mycket gott humör.
Det gör mig glad :-D De övriga framförandena på denna sena kvällskoncert lämnar inga bestående intryck. Det betyder inte att de var dåliga.

Kuhmo kammarmusikfestival 18 juli dag 2

Jag sov till kl 09. Skönt att slumra och somna om. Det är allt för sällan det händer.
Dagens festival började med Meta4 och Beethovens första och sista stråkkvartetter. Jag måste säga att när festivalen utsett Meta4 till artists in residence har det gjort ett utmärkt val. De är fantastiska. Framför allt i sitt spel men också i sin scennärvaro och utstrålning på scen och vid sidan av. Beethovens 1a stråkkvartett spelade de inte bara otroligt samspelt utan de spelade också samman med kyrkans efterklang. De lyssnade verkligen efter hur tonerna studsade i väggarna och väntade ut efterklangen innan de tog ny sats i stroferna. Härligt. Med mycket lätta stråkar får de fram det ”kärleksfulla” i affettuososatsen och inte bara det som jag skulle tänkt, det affekterade. Istället för intensivt så spelade de kärleksfullt, känslosamt och innerligt. Tyvärr studsar ljudet emot dem när de kommer till de snabbare satserna. Det går inte att vänta in efterklangens utdöende när man spelar scherzo eller ens allegro. Och bänkarna i kyrkan är kyrkbänkar. Jag behöver nog inte säga mer.
Beethovens sista stråkkvartett (16:e) är vacker och ödesmättad. Den tredje satsen ”Lento assai e cantate tranquillo” spelar Meta4 verkligen sångbart. Det blir vackert. När de sedan kommer till den avslutande ”Der schwer gefasste Entschluss” så är det mer än vackert. Det är också mörkt, fast lätt framfört. Grym tolkning helt enkelt. Gråten ligger liksom på lur. De lär komma till Stockholm den 18 februari. Det är noterat i kalendern.
Nästa koncert vi hörde var den som namngivits till ”Colleagues Sphor”. Det är en vits som syftar på kollegialitet med violinvirtuosen Paganini. Paganinis egen första stråkkvartett framförs tekniskt bra men jag tappat intresset och koncentrationen efter ett tag. Det är inte musikernas fel utan snarare trots. Trots att Dan Zhu spelar primario. Det samma händer senare när man framför Fritz Kreislers stråkkvartett i A-moll. Det är som Monica Granberg-Hammar säger i pausen:
¬- Det finns ett skäl till varför visa verk spelas sällan. Detsamma händer när en spännande orkestrering av Louis Spohrs ”Grans Nonet” i F-dur framförs av två violiner, cello och kontrabas, tillsammans med ett valthorn, en oboe, en klarinett och en flöjt. Dessutom är musiken skriven med ett slags härmande av kort strofer som rinner igenom oktetten. Effekt och lekfullt till att börja med men jag tröttnar också här. Det blir lite tjatigt när det inte händer något mer. Det hade räckt till en sats. Inte tre eller till och med fyra i det här fallet.
Innan den utsålda kvälllskoncerten satt vi och åt lite Moikut och drack öl i kvällssolen som fortfarande värmde trots att klockan höll på att närma sig nio. Underbart. Jag fick köpa Monika Granberg-Hammars biljett och fick därmed höra denna veckas bästa (?) koncert. Nordic Paganinis spelades med lust och glädje. Ole Bull kunde vi varit utan men Karlo Szymanowski var trollskt och paganiniskt. Stycket börjar och slutar i piano pianissimo. Vackert! Jean Sibelius inte så roligt. Bogino spelar för hårt på pianot men Tuomas Lehto spelar cello som en gud, han också. Kanske projicerar jag min egen aversion mot Bononinis ackompanjemang men jag tycker mig ana en del irritation från Lehtos sida under applåderna.

Edward Grieg var bra. Flera av Meta4s musiker var i elden under koncerten men var och en för sig. Man spelade också Jaakko Kuusisto och det var grymt bra. Arvo Pärts Fratres gör mig lite religiös även om en av festivalens största stjärnor, Daniel Rowland (priamrio i en av världens kändaste stråkkvartetter Brodskykvartetten), inte riktigt levererade de inledande stråkrullningarna. Och den avslutande tangon av Unto Mononen är härlig. Den finska publiken klappade in Minna Pensola med flera att spela ett da capo och då uppmanade hon publiken att sjunga med. Vilket den också gjorde - med full hals. Härlig erfarenhet. Hade jag nu inte varit så trött hade jag skrivit mycket mer om denna koncert. Om de pratglada och trevliga spanjorskorna jag satt bredvid, om musikerna och deras framförande och appearance och mycket mer. Kort sagt - jag blev uppfylld. Vi satt sedan på Salakammari och åt makkara och drack ett par öl tillsammans med en full finska som nöp mig i baken så fort hon kom åt. Fulla människor är odrägliga.