Noteringar från Kuhmo fredagen den 16 juli 2010
” Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.” ur Sången om Karelen, Aniara, Harry Martinson
Citatet kommer sig av att när vi besökte Kalevalamuseet här i Kuhmo för att se en fantastisk konstutställning, mötte vi samma underbart charmiga Natalia från S:t Petersburg som pryade här förra sommaren också. Hon kände genast igen oss som de otroligt kalevala-intresserade svenskarna och vi kände igen hennes bedårande leende och stora ögon. Den litterärt och kulturellt bevandrade Börje kände igen flera av fotona ur Kalevala och det gjorde Natalia glad. Börje refererade till ovanstående citat.
Vi hörde också fyra koncerter. Lite mycket faktiskt men det var i huvudsak bra koncerter och ett glädjande professionellt och musikaliskt framförande. Det började med öron och ögonfägring när Ardeo-kvartetten, förstärkta av Riebl, framförde Mozarts stråkkvintett i B (K. 174). Därefter framfördes samma kompositörs stråkkvintett i G-moll (K.516) av Danel-kvartetten, förstärkta av Gotlibovich. Båda framförandena var bra. Själv tyckte jag att de vann var sinn skönhetstävling.
Sedan kom veckans bottennapp. Dan Zhu spelade, eller snarare, försökte spela Nicolò Paganinis Sonata Napoleone men spelade så otroligt falskt att det skar sig i mina öron och vände sig i min mage. Jag är inte säker på att han spelade alla tre satserna eller om han och Matilda Kärkkäinien som hade det tveksamma nöjet att ackompanjera honom helt enkelt nöjde sig med den första.
Därefter fick vi höra en Beethovens Eroicasymfoni transkriberad för pianokvartett. Det blir långt men musiken är härlig och Beethoven som kompositör kommer jag inte förbi. Dessutom, mycket ljud för bara fyra musiker.
Brahms, som själv ansåg sig vara den sista kompositören i Wien, var tema för Börjes och min tredje koncert för dagen. Den började med att festivalens konstnärlige ledare delgav oss en historia om när Brahms mötte de Bois. Brahms frågade de Bois vem han var och han svarade att han är en fransk tonsättare. ”Det finns inga franska tonsättare” lär Brahms ha utbrustit. Irriterad hade då de Bois kontrat med att fråga ”Och vem är då ni?” och fått till svar ”Jag är den siste kompositören från Wien.”
Sedan framfördes Brahms violinsonat nr 3 av Shaham och Lagerspetz. Shaham var en besvikelse. Jag tror han var nervös för också han började med att spela falskt. Stråkkvartett nr 2 framfördes av dagens bästa kvartett, Meta4.
Dagen avslutades och han komma halvannan timme in på nästa dag när vi fick vara med om en fantastisk Schubertiad. Meta4 började med stråkkvartett no 15. Bästa framförande i veckan tror jag. Jag blev helt hänförd.
Därefter följde en trio som bäst faller i allas glömska och ett adagio och allegro vivace för pianokvartett som inte var något av Elina Vähäläs bästa för veckan men jag förundras över hur rent och klart hon spelar på sin fiol.
Kvällens moderna var en pianokvartett skriven 1988 av John Harbison på fragment av Schuberts sista arbete tre veckor före sin död. Intressant och avvikande uppfräschande.
Den stora avslutningen var sedan Franz Schuberts STORA stråkkvartett i C (D 956). Meta4 och Martti Rousi på Cello gjorde oss lyckliga. Veckans första stående ovation. För min del ställde jag mig dock upp lika mycket för deras framförande av G-dur kvartetten vid öppningen av samma koncert. Men detta stycke som avslutade dagen igår är ju helt underbart skrivet.
lördag, juli 17, 2010
Noteringar från Kuhmo tisdagen 13 juli 2010
Ännu varmare idag. Vi hade från början bara biljetter till en koncert men köpte till ytterligare en. Tyvärr har vi ännu ej hört någon av koncerterna i Kuhmos konserthus. Trist eftersom komforten i skolan och kyrkan är mycket sämre, eller till och med dålig. Att temat för dagens koncerter var sommar eller som det heter i programmet Variations or the tree of contiuity. Lite lustig rubriksättning eftersom jag hela tiden sökte och hörde sommartema.
Vi hörde koncerten The Secret Garden of Bartók och åter igen Daniel Rowland på violin spela på och inte bry sig så mycket om de andra musikerna följde honom eller inte. Inte så känsligt eller allt för kaxigt för min smak. Men Brahms öppningsstycke avslutades med ett Rondo alla Zigarese som också blev tema för resten av koncerten. Riktigt bra både skriven och tolkad musik.
Sedan kom ett par tomtar in på scen. Duo Pantir-Rakkonen spelade klassiska zigenarstycken. De som vi till min oförställda irritation hör i Stockholms tunnelbana när vi, trötta, är på väg till eller ifrån jobbet. Här framförda med högsta musikaliska och tekniska kvalitet. Jag tänkte också att zigenarnas kultur är en gemensam kultur för också norden. De står för en gemensam yttring som vi aldrig uppmärksammar i Sverige i alla fall och under mina år i nordiskt arbete talade vi aldrig om den finska zigenska kulturen som en gemensam erfarenhet. Konstigt och trist. Om dessa två herrar hade lite större scennärvaro skulle de vara ett givet kulturinslag på en NFU konferens.
Sedan ledde min favorit, Elina Vähälä, en pianokvartett skriven av Richard Strauss (Op.13). Musiken är tråkig men den klarhet och exakthet med närvaro som Vähälä visar upp gör mig glad. Hon är hittills bäst, inte bara vackrast.
Sedan följde pianokvintett av Bartók och i kyrkan två stråkkvartetter av Shostakovich framförda av Danelkvartetten. Det blir för mycket på raken. Särskilt i dessa två lokaler. Skolan och kyrkan. Jag har svårt att hålla mig vaken. Särskilt i kyrkan där man inte ser och där jag satt så fungerade lokalen som en basreflexhögtalare så att cellons djupare toner var de som gick fram allra bäst, tyvärr på bekostnad av helheten.
Däremot framfördes en duett av två violiner i kyrkan. Den ene stod i koret och den andra på körläktaren. Prelude in Memoriam Dmitry Shostakovich for two Viloins av Alfred Schnittke var kanske dagens mest spännande musik. Tack för det.
I övrigt kan sägas att jag var trött på kvällen. Vi åt inte så mycket på dagen och eftersom jag var ute och sprang halvannan timme på morgonen (vilse i björn och vargskogen) så var det lite slut på energi framemot kvällen. Det var inget bra upplägg.
Vi hörde koncerten The Secret Garden of Bartók och åter igen Daniel Rowland på violin spela på och inte bry sig så mycket om de andra musikerna följde honom eller inte. Inte så känsligt eller allt för kaxigt för min smak. Men Brahms öppningsstycke avslutades med ett Rondo alla Zigarese som också blev tema för resten av koncerten. Riktigt bra både skriven och tolkad musik.
Sedan kom ett par tomtar in på scen. Duo Pantir-Rakkonen spelade klassiska zigenarstycken. De som vi till min oförställda irritation hör i Stockholms tunnelbana när vi, trötta, är på väg till eller ifrån jobbet. Här framförda med högsta musikaliska och tekniska kvalitet. Jag tänkte också att zigenarnas kultur är en gemensam kultur för också norden. De står för en gemensam yttring som vi aldrig uppmärksammar i Sverige i alla fall och under mina år i nordiskt arbete talade vi aldrig om den finska zigenska kulturen som en gemensam erfarenhet. Konstigt och trist. Om dessa två herrar hade lite större scennärvaro skulle de vara ett givet kulturinslag på en NFU konferens.
Sedan ledde min favorit, Elina Vähälä, en pianokvartett skriven av Richard Strauss (Op.13). Musiken är tråkig men den klarhet och exakthet med närvaro som Vähälä visar upp gör mig glad. Hon är hittills bäst, inte bara vackrast.
Sedan följde pianokvintett av Bartók och i kyrkan två stråkkvartetter av Shostakovich framförda av Danelkvartetten. Det blir för mycket på raken. Särskilt i dessa två lokaler. Skolan och kyrkan. Jag har svårt att hålla mig vaken. Särskilt i kyrkan där man inte ser och där jag satt så fungerade lokalen som en basreflexhögtalare så att cellons djupare toner var de som gick fram allra bäst, tyvärr på bekostnad av helheten.
Däremot framfördes en duett av två violiner i kyrkan. Den ene stod i koret och den andra på körläktaren. Prelude in Memoriam Dmitry Shostakovich for two Viloins av Alfred Schnittke var kanske dagens mest spännande musik. Tack för det.
I övrigt kan sägas att jag var trött på kvällen. Vi åt inte så mycket på dagen och eftersom jag var ute och sprang halvannan timme på morgonen (vilse i björn och vargskogen) så var det lite slut på energi framemot kvällen. Det var inget bra upplägg.
Noteringar från Kuhmo torsdagen den 15 juli 2010
Vi hade bara två biljetter var när denna dag började. Vi hade tittat i programmet och inte tyckt att det andra lockade. Så fel man kan ha och så typiskt Kuhmo Chamber Music Festival. Eller så typiskt alla sådana här omfattande festivaler. Man kan här utsätta sig för överraskningar och få höra saker man inte visste om att man tycker om. Dessutom förgylldes dagen av att vi umgicks allt mer med Aija och Pirjo. Mor och dotter från Joensuu som vi suttit när vid flera koncerter och som vi därför fick kontakt med. Det är en annan positiv effekt av dessa festivaler – att man lär känna människor med samma nördiga intresse. I alla fall gör man det om man törs tala med andra människor. Jag ser ju också ensamma och par som inte vågar delta. Tråkigt för dem.
Torsdagen började med Ravi Shankar som skrivit en duett för följt och gitarr. Flyhänt och med vackra melodier som följer att lite annorlunda schema än det som skrevs på 17- och 1800-talen i Europa.
Sedan var det sång, Rachmaninov, och det var överraskande bra. Jag har ingen aning om vad de sjöng eftersom det sjöngs på ryska och inga översättningar fanns tillgängliga. Men jag är inte säker på att det hade hjälpt. Men det var bättre än jag förväntade mig.
Sedan fick vi höra vår favorit pianist, Natacha Kudritskaya igen. Denna gång med cellist. De spelade Max Bruch Kol Nidrei, op. 47. Jag är djupt imponerad av hennes spel och skulle gärna se att någon av de stora orkestrarna i Stockholm bjöd in henne att spela pianokoncert för oss. Fantastisk armföring och levande. Hon är ett bra exempel på pianofrökens korrekta påpekande om att hur man håller händer och armar påverkar hur det låter. Natacha låter otroligt känsligt och dynamiskt. Vad jag snabbt kan kolla på nätet har hon inte och är inte planerad att spela i Stockholm. Trist. Tur att Kuhmo Chamber Music Festival finns.
Sedan mer sång. Denna gång Anton Dvoȓák.
Avslutningsvis vid denna den 14e koncerten spelades Staba Mater av Arvo Pärt. Hela salongen är hänförd. Som med i den bön som Pärt leder oss med i. Ordlös, konfessionsfri men tät på andlighet och känslor. Det har avfärdats som minimalism av belgaren som håller föreläsningar om dagens koncerter varje morgon. Det har han rätt i. Det är minimalistiskt. Men det går absolut inte att avfärda. Tvärt om. Det går rakt in i min själ och i mitt hjärta.
Vi tog sedan en koncerts paus och inväntade en specialtillställning med Kaja Saariaho. Hon är composer in recidence här på samma sätt som hon var det vid Båstads kammarmusikfestival för ett par veckor sedan. Hon är ganska intressant människa förstås. Dialogen som hon hade med publiken var också givande men det mest intressanta var hennes klargörande att moderatorn, tillika festivalens konstnärlige ledare, Vladimir Mendelsson, är barn i rakt nedstigande led till Felix Mendelsson. Musiken som framfördes på denna minikonsert imponerade inte på mig. Lite slätstruken tyckte nog jag. Men den hade lite humoristiska kvaliteter som jag uppskattade.
Däremot i efterföljande koncert i Kuhmo Koncert Hall där det framfördes som avslutande nummer ett verk för stråkkvartett med live electronics. Det var bra tyckte jag. Lagom mycket electronics utan att det tog över det klassiska stråkkvartett ljudet. I övrigt gavs vid denna den 17e konserten ”Famme Fatales” Strauss II:es, Fata Morgana. Musikerna hade det smittande roligt på scen och jag imponeras igen av Elina Vähäläs otroligt klockrena spela. Otroligt bra. Franz Liszts Die Loreley framfördes vackert känsligt och musikaliskt av Verlia Resjan. Någon Milone (?) har gjort en transkription av Bizets Carmen. Jag noterade i programmet att jag nu har förlåtit Daniel Rowland för hans slarviga attityd tidigare i veckan. Detta verk och kanske genre fullföljer han med lust och koncentration. Det blir mycket bra. De resterande två verken denna koncert, R. Strauss och M. Ravel var lite tråkiga.
Sist på kvällen hade vi inte biljetter. Det var stor hausse över att få tag på dem. Det var tvärslut och de vi talar med i pauserna beklagade oss. De gav Astor Piazzollas Maria de Buenos Aries. Det är en annan del av Finsk kultur som sällan tränger över östersjön. Kopplingen mellan finsk tango och Argentinsk. Detta verk är ju en lite opera med en bandoneon i centrum. Den spelades av autodidakten Henrik Sandås. Han ser ut som en försäkringstjänsteman men blir en fullfjädrad tangokavaljer när han får den lilla bälgen på knäet. Inlevelse och starka känslor. Det var det också från sångarna. Berättaren med stor inlevelse, sopranen ”Maria” hade så stark inlevelse att jag kunde följa historien (som framfördes på spanska men hade supratext på scenens bakvägg på finska) trots att jag inte förstod så många ord. Starkt. Tack Pirjo och Aija för att de fixade fram biljetter till oss till denna upplevelse. Vi cyklade hem lyckliga och glada mitt i den ljusa vackra natten.
Torsdagen började med Ravi Shankar som skrivit en duett för följt och gitarr. Flyhänt och med vackra melodier som följer att lite annorlunda schema än det som skrevs på 17- och 1800-talen i Europa.
Sedan var det sång, Rachmaninov, och det var överraskande bra. Jag har ingen aning om vad de sjöng eftersom det sjöngs på ryska och inga översättningar fanns tillgängliga. Men jag är inte säker på att det hade hjälpt. Men det var bättre än jag förväntade mig.
Sedan fick vi höra vår favorit pianist, Natacha Kudritskaya igen. Denna gång med cellist. De spelade Max Bruch Kol Nidrei, op. 47. Jag är djupt imponerad av hennes spel och skulle gärna se att någon av de stora orkestrarna i Stockholm bjöd in henne att spela pianokoncert för oss. Fantastisk armföring och levande. Hon är ett bra exempel på pianofrökens korrekta påpekande om att hur man håller händer och armar påverkar hur det låter. Natacha låter otroligt känsligt och dynamiskt. Vad jag snabbt kan kolla på nätet har hon inte och är inte planerad att spela i Stockholm. Trist. Tur att Kuhmo Chamber Music Festival finns.
Sedan mer sång. Denna gång Anton Dvoȓák.
Avslutningsvis vid denna den 14e koncerten spelades Staba Mater av Arvo Pärt. Hela salongen är hänförd. Som med i den bön som Pärt leder oss med i. Ordlös, konfessionsfri men tät på andlighet och känslor. Det har avfärdats som minimalism av belgaren som håller föreläsningar om dagens koncerter varje morgon. Det har han rätt i. Det är minimalistiskt. Men det går absolut inte att avfärda. Tvärt om. Det går rakt in i min själ och i mitt hjärta.
Vi tog sedan en koncerts paus och inväntade en specialtillställning med Kaja Saariaho. Hon är composer in recidence här på samma sätt som hon var det vid Båstads kammarmusikfestival för ett par veckor sedan. Hon är ganska intressant människa förstås. Dialogen som hon hade med publiken var också givande men det mest intressanta var hennes klargörande att moderatorn, tillika festivalens konstnärlige ledare, Vladimir Mendelsson, är barn i rakt nedstigande led till Felix Mendelsson. Musiken som framfördes på denna minikonsert imponerade inte på mig. Lite slätstruken tyckte nog jag. Men den hade lite humoristiska kvaliteter som jag uppskattade.
Däremot i efterföljande koncert i Kuhmo Koncert Hall där det framfördes som avslutande nummer ett verk för stråkkvartett med live electronics. Det var bra tyckte jag. Lagom mycket electronics utan att det tog över det klassiska stråkkvartett ljudet. I övrigt gavs vid denna den 17e konserten ”Famme Fatales” Strauss II:es, Fata Morgana. Musikerna hade det smittande roligt på scen och jag imponeras igen av Elina Vähäläs otroligt klockrena spela. Otroligt bra. Franz Liszts Die Loreley framfördes vackert känsligt och musikaliskt av Verlia Resjan. Någon Milone (?) har gjort en transkription av Bizets Carmen. Jag noterade i programmet att jag nu har förlåtit Daniel Rowland för hans slarviga attityd tidigare i veckan. Detta verk och kanske genre fullföljer han med lust och koncentration. Det blir mycket bra. De resterande två verken denna koncert, R. Strauss och M. Ravel var lite tråkiga.
Sist på kvällen hade vi inte biljetter. Det var stor hausse över att få tag på dem. Det var tvärslut och de vi talar med i pauserna beklagade oss. De gav Astor Piazzollas Maria de Buenos Aries. Det är en annan del av Finsk kultur som sällan tränger över östersjön. Kopplingen mellan finsk tango och Argentinsk. Detta verk är ju en lite opera med en bandoneon i centrum. Den spelades av autodidakten Henrik Sandås. Han ser ut som en försäkringstjänsteman men blir en fullfjädrad tangokavaljer när han får den lilla bälgen på knäet. Inlevelse och starka känslor. Det var det också från sångarna. Berättaren med stor inlevelse, sopranen ”Maria” hade så stark inlevelse att jag kunde följa historien (som framfördes på spanska men hade supratext på scenens bakvägg på finska) trots att jag inte förstod så många ord. Starkt. Tack Pirjo och Aija för att de fixade fram biljetter till oss till denna upplevelse. Vi cyklade hem lyckliga och glada mitt i den ljusa vackra natten.
Noteringar från Kuhmo onsdagen den 14 juli 2010
Dagens tema var Dynastierna. Det började med Bach., Johann Chirstoph Bach som var ”Uncle” till Johann Sebastian. Salomé Heller, sopran och hela ensemblen sjön väl svalt i hetta i Kyrkan.
Det fortsatte sedan med Wilhelm Friedmann Bach som i programmet beskrivs som den ”gudabegåvade” slarvern som söp bort sin talang. Men orgelmusik är svårt att ta till sig och dessutom fick jag en känsla av att det inte var bra framfört.
Sedan en av Johann Sebastians cellosviter, nr 1. Fantastisk musik. Själv tyckte jag att Jens-Peter Mainz framförde den väl lätt och utan musikaliskt och själsligt djup. Börje uppskattade den lätta stråkföringen. Se så olika det kan vara.
Sedan ännu ett orgelverk, fast denna gång komponerat av en annan av Johann Sebastians söner, Carl Philipp Emanuel. Mycket volym men samma reaktion som tidigare på orgelmusik och musikern.
David Geringas spelade cellosvit nr 2. Han spelade mer klassiskt och bättre med större djup. Men inte felfritt. Det är nog värmen som plågar dem.
Johann Christians Pianosvit har arrangerats av Wolfgang Amadeus Mozart (K.107/1). Och plötsligt framstår Mozart geni igen. Den lätthet, melodiskhet, lättsmälta skönhet som han skapar eller modellerar om till är fantastiskt befriande i relief till det svårmod som Bach-barnen levererat innan. Tack Wolfgang.
Avslutningsvis framfördes ett bus från P.D.Q. Bach. Det är ett påhitt från en amerikansk musikprofessor Peter Schickele och var en Bachfuga på piano med en skadad violinist med bara vänster arm bruten. Istället höll två andra violinister ett löst tagel som de drog över violan. Därav fyrhändig viola som vi i publiken verkligen undrade över vad det skulle bli. Kul men inte mer.
Haydens dynasti är tråkigare. Men här visades instrumentet Baryton upp. Det är väl en blandning mellan cello och luta, eller snarare, luta och da gamba, som ju är en cello med fem strängar. Baryton har också medsvängande strängar som sitter både bredvid halsen och under och liksom bakom, nästan i, halsen. Totalt 18 strängar. Jobbigt att stämma sa David Geringas. Men, det blev inte så bra eller vacker musik. Lite tråkigt faktiskt. Under denna koncert släpade man fram en lite liten koncertorgel och det bevisas återigen att det är ett instrument som inte går att göra levande. Bristen på koppling, fysisk kontant, mellan musikern och dennes anbringande av tonen gör att orgelmusik blir död. Som en synt från 50- och 60-talet. Men de har ju utvecklats, men det har inte orglar gjort. Det spelar ingen roll hur hårt eller lätt man trycker ner en pedal så kommer samma luftström fram i a f till pipan. Trist.
Tur då att Natacha Kudritskayas pianospel i den avslutande pianotrion var ännu bättre än vi uppfattade henne förra året. Hon har en armföring som gör att hon lever med pianot hela hon. Hon ser arg ut när man ser henne på byn, hon ser grym ut för och efter framförandet, men vid klaviaturet är hon leende och medspelande och bland det bästa jag någonsin hört.
Mendelssons dynasti var den sista Börje och jag fått biljetter till. Felix Mendelsson är bra och Liede ohne Worte i D, op. 109, var verkligen en sång som framfördes med stor sånglig musikalitet på cellon av Martti Ruosi.
Laura Mikkolas framförande av fem månader ur Felix storasyster Fannys Året var fantastiskt. Hon spelade engagerat och hjälpte mig in i musiken.
Från hela denna koncert så minns jag nog helst Felix Mendelssons stråkoktett. Meta 4 förstärkt med fyra andra musiker. Det blir en hel orkester, i a f till känslan. Kanske det beror på att en oktett här i Kuhmo är relativt stor. Jag uppskattade framförandet mycket och det var jag inte ensam om.
I övrigt är det värt att nämna att vi lär känna folk och att de naturligtvis är mycket trevliga. Dessutom så har vi återfunnit bekanta från förra året. Kuhmo är speciellt och jag gillar det.
Det fortsatte sedan med Wilhelm Friedmann Bach som i programmet beskrivs som den ”gudabegåvade” slarvern som söp bort sin talang. Men orgelmusik är svårt att ta till sig och dessutom fick jag en känsla av att det inte var bra framfört.
Sedan en av Johann Sebastians cellosviter, nr 1. Fantastisk musik. Själv tyckte jag att Jens-Peter Mainz framförde den väl lätt och utan musikaliskt och själsligt djup. Börje uppskattade den lätta stråkföringen. Se så olika det kan vara.
Sedan ännu ett orgelverk, fast denna gång komponerat av en annan av Johann Sebastians söner, Carl Philipp Emanuel. Mycket volym men samma reaktion som tidigare på orgelmusik och musikern.
David Geringas spelade cellosvit nr 2. Han spelade mer klassiskt och bättre med större djup. Men inte felfritt. Det är nog värmen som plågar dem.
Johann Christians Pianosvit har arrangerats av Wolfgang Amadeus Mozart (K.107/1). Och plötsligt framstår Mozart geni igen. Den lätthet, melodiskhet, lättsmälta skönhet som han skapar eller modellerar om till är fantastiskt befriande i relief till det svårmod som Bach-barnen levererat innan. Tack Wolfgang.
Avslutningsvis framfördes ett bus från P.D.Q. Bach. Det är ett påhitt från en amerikansk musikprofessor Peter Schickele och var en Bachfuga på piano med en skadad violinist med bara vänster arm bruten. Istället höll två andra violinister ett löst tagel som de drog över violan. Därav fyrhändig viola som vi i publiken verkligen undrade över vad det skulle bli. Kul men inte mer.
Haydens dynasti är tråkigare. Men här visades instrumentet Baryton upp. Det är väl en blandning mellan cello och luta, eller snarare, luta och da gamba, som ju är en cello med fem strängar. Baryton har också medsvängande strängar som sitter både bredvid halsen och under och liksom bakom, nästan i, halsen. Totalt 18 strängar. Jobbigt att stämma sa David Geringas. Men, det blev inte så bra eller vacker musik. Lite tråkigt faktiskt. Under denna koncert släpade man fram en lite liten koncertorgel och det bevisas återigen att det är ett instrument som inte går att göra levande. Bristen på koppling, fysisk kontant, mellan musikern och dennes anbringande av tonen gör att orgelmusik blir död. Som en synt från 50- och 60-talet. Men de har ju utvecklats, men det har inte orglar gjort. Det spelar ingen roll hur hårt eller lätt man trycker ner en pedal så kommer samma luftström fram i a f till pipan. Trist.
Tur då att Natacha Kudritskayas pianospel i den avslutande pianotrion var ännu bättre än vi uppfattade henne förra året. Hon har en armföring som gör att hon lever med pianot hela hon. Hon ser arg ut när man ser henne på byn, hon ser grym ut för och efter framförandet, men vid klaviaturet är hon leende och medspelande och bland det bästa jag någonsin hört.
Mendelssons dynasti var den sista Börje och jag fått biljetter till. Felix Mendelsson är bra och Liede ohne Worte i D, op. 109, var verkligen en sång som framfördes med stor sånglig musikalitet på cellon av Martti Ruosi.
Laura Mikkolas framförande av fem månader ur Felix storasyster Fannys Året var fantastiskt. Hon spelade engagerat och hjälpte mig in i musiken.
Från hela denna koncert så minns jag nog helst Felix Mendelssons stråkoktett. Meta 4 förstärkt med fyra andra musiker. Det blir en hel orkester, i a f till känslan. Kanske det beror på att en oktett här i Kuhmo är relativt stor. Jag uppskattade framförandet mycket och det var jag inte ensam om.
I övrigt är det värt att nämna att vi lär känna folk och att de naturligtvis är mycket trevliga. Dessutom så har vi återfunnit bekanta från förra året. Kuhmo är speciellt och jag gillar det.
Noteringar från Kuhmo måndag den 12 juli 2010
Vi kom fram efter en lång resa via Värta hamnen och Åbo. Knappt åtta timmar bilresa genom sjöarnas land (my ass – snarare tallarnas) tog mig och Börje hit till Kuhmo Chamber Music Festival 2010. Men ärligt talat är det bitvis mycket högt upplevelsevärde på väg E63. I alla fall mot slutet när det börjar bli lite kuperat. När sjöarna glittrar fram så blänker de som blåsliver genom den gröna slöjan av tallar och björkar. Vi har denna vecka värmebölja över Skandinavien och allt här är otroligt vackert.
Det första vi gjorde var att ta oss till biljettkontoret och det visade sig vara i senaste laget. Vi borde beställt i förväg. Men vi fick biljetter till det mesta, även om de bästa platserna naturligtvis är upptagna. Vi fick tyvärr sätta upp oss på sändlista för de tre bästa koncerterna.
Nåväl, när vi väl installerat oss i vårt lilla radhus, mer om dess innehåll senare, tog vi oss med våra medförda cyklar ner till koncert nr 1 för vår del och koncert nr 5 i programmet denna sommar.
Kurtágs Die menschen sind Blumen var väl lätt och finstämd för att fungera som mitt öppningsstycke. Men instrumenteringen med viola och kontrabas är ju befriande udda.
Pucinini I Crisantemi är rena filmmusiken. Jag antar att jag hört den som sådan också flera ggr. Jag fick bilder av amerikansk romantisk film i Europeisk miljö. Vackert och romantiskt.
Tchaikovskys Juni, Juli och Augusti ur hans svit årstiderna (borde den inte heta månaderna?) framfördes av bl a primairon i Brodski-kvartetten på ett sätt som skar sig i mina öron. Jag tyckte det var vämjeligt. Falskt och dåligt samspelt. Han fick enorma ovationer men det är väl ”brand” som gör sig gällande.
Vi fick oss ett uruppförande och det är ju alltid mycket trevligt. Ett resultat av förra årets kompositionstävling. Matthew Whittalls verk var fullt av flacholetter och var finstämt, dynamiskt och fint.
Johann Strauss (dä/dy?) har ju skrivit valsernas vals, Rosen aus dem Süden, och den har Schönberg bearbetat. Det blev roligt med det som lyfte var den vackra och långbenta Elina Vähälä som gjorde en mycket säker och ledande och tonsäker valstolkning. Snyggt.
Avslutningen med Gershwins In the summer time med sättningen skolorgel, vibbrafon och flygel var helt underbar men inte det bästa för kvällen. Det var nog, trots allt, slummern på sängen före koncerten. Nej, det var faktiskt uruppförandet.
Det första vi gjorde var att ta oss till biljettkontoret och det visade sig vara i senaste laget. Vi borde beställt i förväg. Men vi fick biljetter till det mesta, även om de bästa platserna naturligtvis är upptagna. Vi fick tyvärr sätta upp oss på sändlista för de tre bästa koncerterna.
Nåväl, när vi väl installerat oss i vårt lilla radhus, mer om dess innehåll senare, tog vi oss med våra medförda cyklar ner till koncert nr 1 för vår del och koncert nr 5 i programmet denna sommar.
Kurtágs Die menschen sind Blumen var väl lätt och finstämd för att fungera som mitt öppningsstycke. Men instrumenteringen med viola och kontrabas är ju befriande udda.
Pucinini I Crisantemi är rena filmmusiken. Jag antar att jag hört den som sådan också flera ggr. Jag fick bilder av amerikansk romantisk film i Europeisk miljö. Vackert och romantiskt.
Tchaikovskys Juni, Juli och Augusti ur hans svit årstiderna (borde den inte heta månaderna?) framfördes av bl a primairon i Brodski-kvartetten på ett sätt som skar sig i mina öron. Jag tyckte det var vämjeligt. Falskt och dåligt samspelt. Han fick enorma ovationer men det är väl ”brand” som gör sig gällande.
Vi fick oss ett uruppförande och det är ju alltid mycket trevligt. Ett resultat av förra årets kompositionstävling. Matthew Whittalls verk var fullt av flacholetter och var finstämt, dynamiskt och fint.
Johann Strauss (dä/dy?) har ju skrivit valsernas vals, Rosen aus dem Süden, och den har Schönberg bearbetat. Det blev roligt med det som lyfte var den vackra och långbenta Elina Vähälä som gjorde en mycket säker och ledande och tonsäker valstolkning. Snyggt.
Avslutningen med Gershwins In the summer time med sättningen skolorgel, vibbrafon och flygel var helt underbar men inte det bästa för kvällen. Det var nog, trots allt, slummern på sängen före koncerten. Nej, det var faktiskt uruppförandet.
lördag, november 14, 2009
pengars cirkulation
Från min kompis Mikael Larsson, info samtidigt fick jag följande underbara historia.
Ett exempel ur vår lilla verklighet
Ett bra sätt att vara smart och lösa den ekonomiska krisen – eller?
Den rika turisten klev in på hotellet i en liten by. Han lägger 1000 kr
i receptionen och går för att ta en titt på rummet.
Hotelldirektören tar omedelbart med sig tusenlappen till slaktaren och
betalar sin skuld.
Slaktaren går med pengarna till bonden och betalar sin skuld.
Bonden tar sedeln till bensinmacken och betalar för bränslet han har
tankat på kredit.
Mackägaren går till byhoran och betalar sin skuld på tusen kronor.
Byhoran går till hotellet och betalar sin skuld med tusenlappen.
Hotelldirektören lägger tillbaka sedeln på disken.
Turisten kommer tillbaka till receptionen, hon gillade inte rummet, och
tar tillbaka sina 1000 kronor.
Ingen har alltså tjänat ett enda öre, men hela byn är skuldfri och alla
ser framtiden an med tillförsikt!
Ungefär så här kommer finanskrisen att sluta, eller är det ett feltänk?
Är krisen egentligen bara en skröna som berättas av analytiker och
fondhandlare.
Så enkelt kan det......kanske vara.
------------------------------------------------------------------------
Hej Mikael, jag läser din skröna, tidigt på lördag morgon. Lyfter blicken från skärmen och tittar tankfull bort mot fönstret. Där är en lite glipa under rullgardinen så jag ser gräsmattan och början på vårt lilla grönsaksland. Plötsligt ser det så nära ut. Jag hade bilden av att vi hade en relativt stor tomt och att det tar många steg att gå från trädgårdsdörren till landet. Men nu ser det ut att vara inom ett par meter. Vad är det som hänt? Har mina perspektiv plötsligt ändrats?
Men så rätar verkligheten ut sig och återtar sitt vanliga mångdimensionella djup. Rullgardinen släpper plötsligt sitt fäste och far upp med en smäll. När avståndet till grönsakslandet får en relation till häcken där bakom och gräsmattan framför ser jag att avståndet är sådär en knappa tio meter, som jag förväntade mig. Å jag känner en saknad, en tomhet. För synen i lilla glipan under rullgardinen var så mycket vackrare och mer påtagligt greppbar.
Ett exempel ur vår lilla verklighet
Ett bra sätt att vara smart och lösa den ekonomiska krisen – eller?
Den rika turisten klev in på hotellet i en liten by. Han lägger 1000 kr
i receptionen och går för att ta en titt på rummet.
Hotelldirektören tar omedelbart med sig tusenlappen till slaktaren och
betalar sin skuld.
Slaktaren går med pengarna till bonden och betalar sin skuld.
Bonden tar sedeln till bensinmacken och betalar för bränslet han har
tankat på kredit.
Mackägaren går till byhoran och betalar sin skuld på tusen kronor.
Byhoran går till hotellet och betalar sin skuld med tusenlappen.
Hotelldirektören lägger tillbaka sedeln på disken.
Turisten kommer tillbaka till receptionen, hon gillade inte rummet, och
tar tillbaka sina 1000 kronor.
Ingen har alltså tjänat ett enda öre, men hela byn är skuldfri och alla
ser framtiden an med tillförsikt!
Ungefär så här kommer finanskrisen att sluta, eller är det ett feltänk?
Är krisen egentligen bara en skröna som berättas av analytiker och
fondhandlare.
Så enkelt kan det......kanske vara.
------------------------------------------------------------------------
Hej Mikael, jag läser din skröna, tidigt på lördag morgon. Lyfter blicken från skärmen och tittar tankfull bort mot fönstret. Där är en lite glipa under rullgardinen så jag ser gräsmattan och början på vårt lilla grönsaksland. Plötsligt ser det så nära ut. Jag hade bilden av att vi hade en relativt stor tomt och att det tar många steg att gå från trädgårdsdörren till landet. Men nu ser det ut att vara inom ett par meter. Vad är det som hänt? Har mina perspektiv plötsligt ändrats?
Men så rätar verkligheten ut sig och återtar sitt vanliga mångdimensionella djup. Rullgardinen släpper plötsligt sitt fäste och far upp med en smäll. När avståndet till grönsakslandet får en relation till häcken där bakom och gräsmattan framför ser jag att avståndet är sådär en knappa tio meter, som jag förväntade mig. Å jag känner en saknad, en tomhet. För synen i lilla glipan under rullgardinen var så mycket vackrare och mer påtagligt greppbar.
fredag, oktober 30, 2009
Ny Visionsblogg
Jag lackade ihop hur den förra bloggen fungerade och la upp en ny här på Blogspot som jag kan. Följ länken i rubriken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)