Alliansregeringen har väckt liv i debatten om hur vi ska producera energi i Sverige. De känns som fel diskussion.
Igår ledde jag diskussionen på Centerpartiet i Stockholms Politikpub på Stora Nygatan. Där möttes Stefan Henningsson från WWF och Mikael Ståldal från Miljövänner för kärnkraft. Det var i den diskussionen som jag formulerade begreppet Teknikreligion. Det finns i alla tekniska debatter en tro på den ena eller andra tekniken. Egentligen var alla närvarande, inklusive de inbjudna debattörerna överens om två saker. Vi måste drastiskt minska CO2 utsläppen i atmosfären och vi vill kunna erbjuda hela jordens befolkning den energi de behöver för sitt välstånd. Men ändå tror de inte på koldioxidfällor eller på slutförvarslösningar eller något annat. Vaddå tror? Om demokratin sätter gränser för vad som är tillåtet, t ex CO2 utsläpp per producerad kWh, förbjuder utsläpp av radioaktivitet oavsett om den följer med utsläpp av kolstoff eller läckage i samband med kärnkraftsenergi, tvingar alla energiproducenter att själva bära sina försäkringskostnader fullt ut och reglerar miljökonsekvenserna av energiproduktionsanläggningarna så borde marknaden sedan få reglera vilken energiproduktion som är mest rationell att investera i.
torsdag, februari 05, 2009
söndag, januari 25, 2009
Kryssa Abir
Mitt förslag till Politisk plattform för Abir al Sahlanis EP-kampanj
EU minoriteters samarbete för gemensamma idéer
Europeerna tycker ganska lika oavsett i vilket land de bor. Det finns en liten minoritet vänstersympatisörer, en minoritet socialdemokrater eller motsvarande, en minoritet liberaler av olika varianter, en minoritet värdekonservativa, en minoritet ekologister och en liten minoritet invandringsfientliga högerpopulister. De flesta europeiska partierna har något drag av alla dessa idéer. Men europadebatten handlar väldigt lite om dessa idéer. Det handlar nästan bara om olika länders intressen. Som om alla länders medborgare tycker samma sak. Som om alla länders medborgare i första hand är nationalister.
Europeisk politik och EP-valet är inte EM i nationalism. Det är en chans för européerna att påverka med vilka idéer som grund EU ska utvecklas.
EU – folkens projekt
Alla människor önskar fred, frihet och välstånd. Vi tror att det åstadkoms med politisk och ekonomisk integration och samarbete, ömsesidiga och jämställda beroenden, öppenhet och en fördelning som uppfattas som rationell och rättvis. Européerna skiljer sig inte från andra människor på annat sätt än att vi här har ett politiskt instrument som kan vara användbart för att skapa dessa värden för fler människor. Både för européer som för icke-européer, oavsett om de lever i Europa eller inte. Många frågor som rör människor i vardagen har tidigare framgångsrikt hanterats av de demokratiska nationella systemen. Men nu har många av dessa frågor vuxit nationalstaten över huvudet. Miljöfrågan är väl det tydligaste exemplet men långt ifrån det enda. Om vi vill ha en demokratisk medverkan och påverkan på hur dessa frågor löses behövs effektiva politiska institutioner som har kraft och vilja att ta sig an dessa. EU, med sina fel och brister, är det bästa instrument vi européer har.
Bo var du vill
Alla människor vill själv välja var de ska bo. De flesta flyttar inte så långt eller så många gånger i sitt liv. Men några väljer att göra det för att få ett bättre jobb, av kärlek eller för att de är hotade till livet där de bor. Det är bra att människor flyttar på sig om de gör det av fri vilja. Det är en grund för den integration vi tycker är bra. Att människor med olika erfarenheter blandas skapar nya grunder för nya tankar och idéer. Det ger en dynamik som i sig är nyskapande.
EU ett demokratiskt instrument för välstånd
Hösten 2008 blev det uppenbart för var och en att inte bara miljö-, bistånds-, säkerhets- och fredsfrågorna är internationella. Den ekonomiska integrationen har redan gått så långt att inte ens EUs reglering av t ex finansmarknaden är tillräcklig för att bidra till en jämn ekonomisk tillväxt. EU har länge försökt få till stånd en gemensam reglering av finansmarknaden med den amerikanska administrationen utan att lyckas. Samtidigt har den interna ekonomiska integrationen gått långsamt framåt i EU. Det har talats mycket om den gemensamma marknaden men när den ska omsättas i en gemensamt reglerad marknad finns alltid nationella särintressen som ”bör” försvaras. EU har saknat en politisk kraft som står över dessa krafter och hävdar att en gemensam marknad kan vara något nytt och ingen kompromiss av nationella regler.
Alla stater i världen med självaktning lanserar nu krispaket efter krispaket för den egna nationens ekonomis skull. Det är i sig bra eftersom efterfrågan måste komma igång så snart som möjligt. Men om en av orsakerna till den ekonomiska krisen står att finna i en otillräckligt reglerad global finansiell marknad är det trist att få diskuterar åtgärder mot dessa orsaker och ännu färre gör något. Här har EU en given roll på den globala arenan. En roll som måste stödjas av nationella ledare inom såväl politik som näringsliv.
En annan anomali i den politiska utvecklingen i EU är det motstånd som finns i de flesta MS mot utvecklingen av en arbetsrätt för EU. En rätt för de anställda att organisera sig på arbetsgivarnas transnationellt exekutiva nivå och möta dem där. Istället försvarar många länders fackliga organisationer sina nationella rättigheter och motsätter sig juridiska konsekvenser av arbetskraftens frihet.
EU minoriteters samarbete för gemensamma idéer
Europeerna tycker ganska lika oavsett i vilket land de bor. Det finns en liten minoritet vänstersympatisörer, en minoritet socialdemokrater eller motsvarande, en minoritet liberaler av olika varianter, en minoritet värdekonservativa, en minoritet ekologister och en liten minoritet invandringsfientliga högerpopulister. De flesta europeiska partierna har något drag av alla dessa idéer. Men europadebatten handlar väldigt lite om dessa idéer. Det handlar nästan bara om olika länders intressen. Som om alla länders medborgare tycker samma sak. Som om alla länders medborgare i första hand är nationalister.
Europeisk politik och EP-valet är inte EM i nationalism. Det är en chans för européerna att påverka med vilka idéer som grund EU ska utvecklas.
EU – folkens projekt
Alla människor önskar fred, frihet och välstånd. Vi tror att det åstadkoms med politisk och ekonomisk integration och samarbete, ömsesidiga och jämställda beroenden, öppenhet och en fördelning som uppfattas som rationell och rättvis. Européerna skiljer sig inte från andra människor på annat sätt än att vi här har ett politiskt instrument som kan vara användbart för att skapa dessa värden för fler människor. Både för européer som för icke-européer, oavsett om de lever i Europa eller inte. Många frågor som rör människor i vardagen har tidigare framgångsrikt hanterats av de demokratiska nationella systemen. Men nu har många av dessa frågor vuxit nationalstaten över huvudet. Miljöfrågan är väl det tydligaste exemplet men långt ifrån det enda. Om vi vill ha en demokratisk medverkan och påverkan på hur dessa frågor löses behövs effektiva politiska institutioner som har kraft och vilja att ta sig an dessa. EU, med sina fel och brister, är det bästa instrument vi européer har.
Bo var du vill
Alla människor vill själv välja var de ska bo. De flesta flyttar inte så långt eller så många gånger i sitt liv. Men några väljer att göra det för att få ett bättre jobb, av kärlek eller för att de är hotade till livet där de bor. Det är bra att människor flyttar på sig om de gör det av fri vilja. Det är en grund för den integration vi tycker är bra. Att människor med olika erfarenheter blandas skapar nya grunder för nya tankar och idéer. Det ger en dynamik som i sig är nyskapande.
EU ett demokratiskt instrument för välstånd
Hösten 2008 blev det uppenbart för var och en att inte bara miljö-, bistånds-, säkerhets- och fredsfrågorna är internationella. Den ekonomiska integrationen har redan gått så långt att inte ens EUs reglering av t ex finansmarknaden är tillräcklig för att bidra till en jämn ekonomisk tillväxt. EU har länge försökt få till stånd en gemensam reglering av finansmarknaden med den amerikanska administrationen utan att lyckas. Samtidigt har den interna ekonomiska integrationen gått långsamt framåt i EU. Det har talats mycket om den gemensamma marknaden men när den ska omsättas i en gemensamt reglerad marknad finns alltid nationella särintressen som ”bör” försvaras. EU har saknat en politisk kraft som står över dessa krafter och hävdar att en gemensam marknad kan vara något nytt och ingen kompromiss av nationella regler.
Alla stater i världen med självaktning lanserar nu krispaket efter krispaket för den egna nationens ekonomis skull. Det är i sig bra eftersom efterfrågan måste komma igång så snart som möjligt. Men om en av orsakerna till den ekonomiska krisen står att finna i en otillräckligt reglerad global finansiell marknad är det trist att få diskuterar åtgärder mot dessa orsaker och ännu färre gör något. Här har EU en given roll på den globala arenan. En roll som måste stödjas av nationella ledare inom såväl politik som näringsliv.
En annan anomali i den politiska utvecklingen i EU är det motstånd som finns i de flesta MS mot utvecklingen av en arbetsrätt för EU. En rätt för de anställda att organisera sig på arbetsgivarnas transnationellt exekutiva nivå och möta dem där. Istället försvarar många länders fackliga organisationer sina nationella rättigheter och motsätter sig juridiska konsekvenser av arbetskraftens frihet.
söndag, december 28, 2008
Centerpartiets valplattform
Här kan du få tillgång till Centerpartiets valplattform inför EP-valet (klicka på rubriken). Jag kommer så småning om att också länka till ALDEs och till andra relevanta program. Tanken är att läsa och analysera dem och mejsla ut en politik som kan utgöra ett förslag till grund för Abirs kampanj.
lördag, november 22, 2008
Abir till Parlamentet 2009
Med glädje har jag sällat mig till den skara som kommer att kämpa för att Abir Al-Sahlani kommer in i Europaparlamentet 2009. Du kan följa henne på abiralsahlani.bloggagratis.se. Jag hoppas att vi snart också får en kampanjsajt i gång där vi kan samla krafter och bidrag.
söndag, november 16, 2008
Finansiering av offentlig sektor
Jag hade den stora förmånen att bli inbjuden som paneltupp på Centerpartiets Framtidskonvent i Norrköping nu i helgen, 15 – 16 november 2008.
I seminariet kring framtidens välfärd ställdes (naturligtvis) frågan om hur den bör finansieras. Jag har tidigare inte funderat så mycket på frågan. Men nu insåg jag att i ett liberalt parti är detta en viktig fråga. Det är naturligtvis inte självklart att det ska skattefinansieras för en liberal. Det är det inte för mig heller. Men jag har inga dogmatiskideologiska bindningar mot skattefinansiering. Som moderatorn, som för övrigt var mycket bra, la upp frågan, vägrade jag att svara på den. För om det handlar om att få fram tillräckligt med pengar för den generella servicen till medborgarna så är det samma plånböcker som ska betala det hela i alla fall. Ur ett privatekonomiskt perspektiv spelar det ingen roll om man betalar skatt, en sjukvårdsförsäkring eller en sjukvårdsavgift när man väl konsumerar sjukvården.
Ideologiskt och kanske samhällsekonomiskt kan vi naturligtvis tycka att finansiering via något annat transfereringssystem än skatteverket är att föredra eftersom själva transfereringen kan generera direkt vinst vilket ju är detsamma som nya pengar (dvs = tillväxt).
En pragmatisk hållning skulle ta sin utgångspunkt i en bedömning vilka effekter de olika sätten att finansiera generella tjänster får. Då tänker jag på effekter för kvaliteten, för kostnadseffektivitet i produktion av tjänsterna och de socialpolitiska effekterna de olika systemen får.
Jag har inte ork och kraft att utreda det här och nu. Vårt system är ju sådär effektivt får man väl ändå säga. Men det finns mycket för de offentliga upphandlarna att lära sig för att vi ska få ännu bättre cost-benefit för de tjänster vi gemensamt köper för de via skatten insamlade pengarna.
Jag har också erfarenhet av det tyska sjukvårdsfinansieringssystemet. Det är ju både skatte- och försäkringsfinansierat. Som i Sverige, fast men ett ännu större inslag av försäkringsfinansiering (tror jag). Där är försäkringarna ofta ihopkopplade med anställningen. Det betyder att de med anställning och eller fackligt medlemskap har mycket bättre sjukvård. Så bra att det förekommer ännu mer överkonsumtion av sjukvård i Tyskland än i Sverige. Det finns för få incitament för ett försäkringsbolag att hålla nere kostnaderna. Om ett försäkringsbolag är för ”snålt” slår det tillbaka på bolagets good-will och färre tecknar sin försäkring i bolaget. Dessutom har vårdproducenterna naturligtvis mycket att vinna på att övervårda.
En annan effekt är att de som betalar en sådan sjukvårdsförsäkring har ju ett intresse av att hålla nere skattefinansieringen så mycket som möjligt. Det leder till att den sjukvård som erbjuds till den som bara har tillgång till skattefinansierad sjukvård inte är bra nog. Den liberala grundstenen om människans lika värde kommer i så fall i kläm.
Nej jag tror att jag förespråkar skattefinansierad offentlig verksamhet. Men, som sagt, upphandlingen och uppföljningen måste bli bättre. Däremot ser jag ett egenvärde i att vi tillåter så mycket som möjligt av dessa generella tjänster produceras i vinstdrivande organisationer. Det är vinsten som är motorn och som skapar de nya pengarna som kan beskattas.
I seminariet kring framtidens välfärd ställdes (naturligtvis) frågan om hur den bör finansieras. Jag har tidigare inte funderat så mycket på frågan. Men nu insåg jag att i ett liberalt parti är detta en viktig fråga. Det är naturligtvis inte självklart att det ska skattefinansieras för en liberal. Det är det inte för mig heller. Men jag har inga dogmatiskideologiska bindningar mot skattefinansiering. Som moderatorn, som för övrigt var mycket bra, la upp frågan, vägrade jag att svara på den. För om det handlar om att få fram tillräckligt med pengar för den generella servicen till medborgarna så är det samma plånböcker som ska betala det hela i alla fall. Ur ett privatekonomiskt perspektiv spelar det ingen roll om man betalar skatt, en sjukvårdsförsäkring eller en sjukvårdsavgift när man väl konsumerar sjukvården.
Ideologiskt och kanske samhällsekonomiskt kan vi naturligtvis tycka att finansiering via något annat transfereringssystem än skatteverket är att föredra eftersom själva transfereringen kan generera direkt vinst vilket ju är detsamma som nya pengar (dvs = tillväxt).
En pragmatisk hållning skulle ta sin utgångspunkt i en bedömning vilka effekter de olika sätten att finansiera generella tjänster får. Då tänker jag på effekter för kvaliteten, för kostnadseffektivitet i produktion av tjänsterna och de socialpolitiska effekterna de olika systemen får.
Jag har inte ork och kraft att utreda det här och nu. Vårt system är ju sådär effektivt får man väl ändå säga. Men det finns mycket för de offentliga upphandlarna att lära sig för att vi ska få ännu bättre cost-benefit för de tjänster vi gemensamt köper för de via skatten insamlade pengarna.
Jag har också erfarenhet av det tyska sjukvårdsfinansieringssystemet. Det är ju både skatte- och försäkringsfinansierat. Som i Sverige, fast men ett ännu större inslag av försäkringsfinansiering (tror jag). Där är försäkringarna ofta ihopkopplade med anställningen. Det betyder att de med anställning och eller fackligt medlemskap har mycket bättre sjukvård. Så bra att det förekommer ännu mer överkonsumtion av sjukvård i Tyskland än i Sverige. Det finns för få incitament för ett försäkringsbolag att hålla nere kostnaderna. Om ett försäkringsbolag är för ”snålt” slår det tillbaka på bolagets good-will och färre tecknar sin försäkring i bolaget. Dessutom har vårdproducenterna naturligtvis mycket att vinna på att övervårda.
En annan effekt är att de som betalar en sådan sjukvårdsförsäkring har ju ett intresse av att hålla nere skattefinansieringen så mycket som möjligt. Det leder till att den sjukvård som erbjuds till den som bara har tillgång till skattefinansierad sjukvård inte är bra nog. Den liberala grundstenen om människans lika värde kommer i så fall i kläm.
Nej jag tror att jag förespråkar skattefinansierad offentlig verksamhet. Men, som sagt, upphandlingen och uppföljningen måste bli bättre. Däremot ser jag ett egenvärde i att vi tillåter så mycket som möjligt av dessa generella tjänster produceras i vinstdrivande organisationer. Det är vinsten som är motorn och som skapar de nya pengarna som kan beskattas.
söndag, november 09, 2008
Per Karlberg till Europaparlamentet 2014
Jag kommer inte att bli en av Centerpartiets kandidater i EU-parlamentetsvalet 2010. Jag visste det, du visste det och alla andra visste det. När jag fick se resultatet av medlemsomröstningen kom det inte precis som någon överraskning. Min kära hustru, Tina , tycker att jag ska vara jätte nöjd som fått så många röster trots att jag är rookie i Centerpartiet. Hon har naturligtvis rätt. Jag är väldigt stolt över att ha fått så många röster. Tack till alla er 104 stycken som faktiskt trodde på mig. Flera av er måste ha gått på hörsägen och jag tackar också alla er och de som faktiskt talat för mig. Ett särskilt tack till Anders Netterheim i Höör.
Jag borde kanske ändra titeln på min blogg? Fast nej, inte än. Jag erfor en stark besvikelse när jag fick medlemsomröstningsreslutatet mig tillsänt. Jag insåg först då hur väldigt gärna jag vill sitta i Europaparlamentet för Centerpartiet. Det är väl nu min kampanj inför valet 2014 börjar?
Jag borde kanske ändra titeln på min blogg? Fast nej, inte än. Jag erfor en stark besvikelse när jag fick medlemsomröstningsreslutatet mig tillsänt. Jag insåg först då hur väldigt gärna jag vill sitta i Europaparlamentet för Centerpartiet. Det är väl nu min kampanj inför valet 2014 börjar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)