pengars cirkulation

Från min kompis Mikael Larsson, info samtidigt fick jag följande underbara historia.

Ett exempel ur vår lilla verklighet
Ett bra sätt att vara smart och lösa den ekonomiska krisen – eller?
Den rika turisten klev in på hotellet i en liten by. Han lägger 1000 kr
i receptionen och går för att ta en titt på rummet.
Hotelldirektören tar omedelbart med sig tusenlappen till slaktaren och
betalar sin skuld.
Slaktaren går med pengarna till bonden och betalar sin skuld.
Bonden tar sedeln till bensinmacken och betalar för bränslet han har
tankat på kredit.
Mackägaren går till byhoran och betalar sin skuld på tusen kronor.
Byhoran går till hotellet och betalar sin skuld med tusenlappen.
Hotelldirektören lägger tillbaka sedeln på disken.
Turisten kommer tillbaka till receptionen, hon gillade inte rummet, och
tar tillbaka sina 1000 kronor.
Ingen har alltså tjänat ett enda öre, men hela byn är skuldfri och alla
ser framtiden an med tillförsikt!
Ungefär så här kommer finanskrisen att sluta, eller är det ett feltänk?
Är krisen egentligen bara en skröna som berättas av analytiker och
fondhandlare.
Så enkelt kan det......kanske vara.
------------------------------------------------------------------------
Hej Mikael, jag läser din skröna, tidigt på lördag morgon. Lyfter blicken från skärmen och tittar tankfull bort mot fönstret. Där är en lite glipa under rullgardinen så jag ser gräsmattan och början på vårt lilla grönsaksland. Plötsligt ser det så nära ut. Jag hade bilden av att vi hade en relativt stor tomt och att det tar många steg att gå från trädgårdsdörren till landet. Men nu ser det ut att vara inom ett par meter. Vad är det som hänt? Har mina perspektiv plötsligt ändrats?
Men så rätar verkligheten ut sig och återtar sitt vanliga mångdimensionella djup. Rullgardinen släpper plötsligt sitt fäste och far upp med en smäll. När avståndet till grönsakslandet får en relation till häcken där bakom och gräsmattan framför ser jag att avståndet är sådär en knappa tio meter, som jag förväntade mig. Å jag känner en saknad, en tomhet. För synen i lilla glipan under rullgardinen var så mycket vackrare och mer påtagligt greppbar.

Ny Visionsblogg

Jag lackade ihop hur den förra bloggen fungerade och la upp en ny här på Blogspot som jag kan. Följ länken i rubriken.

Förslag till Centerpartiets Vision Stockholm 2040

Kolla, kommentera och var med och skapa Stockholmscenterns vision för Stockholm 2040.
Bloggen är öppen för alla fram till slutet av november.

Om visionsarbetet
Under hösten har en arbetagrupp bestående av Per Karlberg, Anna Jonason, Maria Brogren, Stephan Andrén och Lukas Forslund tagit fram det förslag till vision för Stockholm 2040 som presenteras här.

Nu kan du kommentera arbetsgruppens förslag till vision på denna blogg. Visionsbloggen kommer att vara öppen till och med den 16 november.

Vi kommer även att organisera ett möte den 11 november där medlemmar kan diskutera förslaget och de ditills inkommna kommentarerna på bloggen. Diskussionen på mötet och kommentarerna på bloggen kommer att vägas in när vi utarbetar vårt slutliga förslag som ska lämnas till Distriktsstyrelsen den 2 december.

Bergslagsleden

Alla som känner mig vet att jag inte är särskilt angelägen att lägga skattemedel på vägar. Men även jag har mina undantag.
Från Brommaplan och ut till Bergslagsrondellen är Bergslagsleden riktigt dålig.
1. Brommarondellen är en av Stockholms farligaste trafikplatser. Investeringar i Brommaplans trafikplats måste göras så att den blir säkrare. Det är inte i huvudsak ett kapacitetsproblem. Ökas kapaciteten här så flyttar bara köerna i rusningstrafiken någon annan stans. Det går, men är förmodligen dyrt, om man ska få till det utan att skapa mörka tunnlar som gående ändå inte kommer våga använda eller höga broar som få orkar upp och ner på. Jag har inte lösningarna, det finns tekniker som är oerhört mycket bättre på det. Jag skulle bara vilja att stadens politiker lägger en beställning på en säker trafiklösning för Brommaplan.
2. Vägbanken är underminerad. Den verkar ständigt sjunka och röra sig. Det blir stora, stora vattensamlingar när det regnar som är så djupa att de skapar panikåtgärder hos förare som inte åker där varje dag. Det gäller också de undanmanövrar som görs när man kör ner i dessa svackor och blir rädd. Hela vägen bör grundas och dräneras om.
3. Att lägga övergångsställen i samband med rondeller är uppenbarligen mycket farligt. Det måste också ändras innan någon dör när de försöker gå över leden när en ouppmärksam bilförare kör ut ur rondellen utan att se sig för.
4. Trafikljusen som släcks istället för att lysa grönt för bilarna är den sista dumheten på denna led. Med lagen om att gående vid övergångsställe har företräde har de släckta ljusen blivit en fälla. Det är nämligen så att när övergångsställets trafikljus är släckt är övergångsstället obevakat. Därför ska bilar stanna för gående som tryckt på knappen och som står och väntar på grönt ljus. När jag försökt följa den regeln har jag ett par gånger nästa blivit rammad i baken av bakomföljande bilar. Vi som ofta kör på Bergslagsleden vet att normen är att betrakta trafikljuset som grönt när det är släckt. Men när som helst kommer någon som inte känner till denna lokala undantagsregel att bli påkörd och få en obehaglig whiplash-skada.

Även i Luleå tröttnar en del på samtidskonstens pretentioner

Ytterligare en som vågar ta bladet från munnen - modern konst förverkar vårt förtroende. Läs denna artikel och förundras. Själv har jag nu sett delar av Biennalen och delar Bertil Sundstedts syn. Själv kommer jag inte att sluta ägna kraft åt samtidskonst. Det gör jag för att jag älskar att hitta de bra verken bland alla andra. Men det tär verkligen på tålamodet. Och det finns bra verk i Biennalen i Luleå i år. Andres Ramirez Gavirias video som jag kallar implodering är estetiskt tilltalande. Det är en kub varur det pumpas luft så att ett undertryck uppstår. Kuben imploderar i en sky av höghastighetskamerafilmade glasskärvor. Tyvärr avbryts filmen innnan alla glasskärvor lagt sig till ro. Trist. Verkets meditativa stämming hade ökat om hela sekvensen varit med. Också Edith Derdyks "Från var och en till var och en" är sensuellt och vackert. Enkel skönhet, se bilden. Det gillar jag. Men resten är mer eller mindre krystade, ytliga och därmed trista plattityder som inte borde få del av Luleåbornas skattemedel för att få visa upp sig. Det finns bra konst i Sverige. Det verkar däremot vara ont om bra konstutställningsproducenter.

Vi i Allians för Sverige måste sätta stopp för kulturdekadensen

Min kommmentar på Newsmill till Göran Hägglunds artikel om kulturdekadensen.

Bra att du tar debatten Hägglund. (Det gjorde i och för sig kulturministern också direkt på Fredsgatan och det var egentligen tack vare henne som det blev ståhej) Jag håller med om att Alliansen varit för vek i debatten om kulturens innehåll. Jag gillade i och för sig inte idén om litteraturkanon eftersom en sådan i sig är konserverande. Men jag blir galen av att konstnärer använder sig av våra pengar för att göra kvasipolitik på bästa arenan. Vad som är kultur är omöjligt att definiera. Låt konstnärerna och deras eventuella kunder definiera det. Men så länge de lever på skattemedel kommer jag att ta mig rätten att ifrågasätta vad de håller på med. Konsthögskolan i Stockholm har förverkat mitt förtroende. Den bör stängas. Det finns konstskolor i Sverige som gör ett bättre jobb. Om någon entrepenör kan starta en ny konsthögskola här och visa att det handlar om att förkovra eleverna i konst i stället för i kvasipolitik så är jag mer än villig att stödja det.
PS Vi, i de politiska partierna, måste vara självkritiska till att vi inte lyckats fånga all denna politiska frustration som verkar frodas bland konstintresserade. Hur får vi fatt på det? Eller är de vår livgivande motsats?

Stockholmarnas tankar om framtiden

Vad är viktigast, mest angelägenhet för Stockholmarnas tankar om framtiden? Vilka frågor tänker de oftast på och irriterar de sig mest över i dagens vardag? Vad skulle de önska blev bättre eller till och med var på ett helt annat sätt?

Hur tar man reda på sådant?
Om man frågar folk öppet är min erfarenhet att de flesta som över huvud taget svarar gör det utifrån en dagsaktualitet. Fördelen med sådana svar är att de är bra att bygga en valvinnande politik på. Nackdelen är att de inte fångar upp de frågor som kommer att irritera stockholmarna om tio år. Kan man förutse vilka det kommer att bli? Nja, det finns massor med organisationer som ägnar sig åt denna typ av tidsmaskineri. Både som ekonomiska prognosmakare och som omvärldsanalytiker.

En annan metod att få reda på Stockholmarnas preferenser om framtiden är att ställa upp olika scenario som de får välja mellan. Det är lättare att reagera än agera för de allra flesta människor. Nackdelen med denna metod är att man kan känna frustration över hur scenarierna satts samman. En idé i ett scenario skulle man vilja se i ett annat. Man skulle då kunna tänka sig att man gör en omfattande tipspromenad, ett flervalsformulär där olika problem eller frågor besvaras på olika sätt och respondenterna kryssar för vilken "lösning" de föredrar. Risken är att det som sammanställs blir åtgärdsförslag som är inkonsistenta och som per definition är populistiskt.

Den vanliga politiska metoden är att man skriver ett program. Av tradition finns ett antal ideologiska utgångspunkter som är manifesterade i stadgar och partiprogram. Sedan tolkas detta i nedbrytningar och konkretiserande i valplattformar, suborganisationernas program och strategier och ända ner till konkreta omsättningar i praktisk politik i vardagen. Detta är bra för det skapar förutsättningar för ideologisk konsistens men skapar sällan underlag för proaktiv politisk handling.

Hur skulle, t ex, Centerpartiet i Stockholm göra om man vill skriva en vision om Stockholm 2040? För det första skulle det vara de aktiva partisterna som skulle formulera visionen. Det skulle inte behöva omfatta alla stockholmare förrän den ska testas i val. (Är det förresten säkert? Kanske man skulle kunna ta fram bakgrundsfakta om respondenterna som medlem/sympatisör/icke-medlem, kön, ålder, bostadsort eller postnummer.) Men även centerpartister i Stockholm kanske behöver något att reagera på. Det bästa är förstås om man gör detta i en trestegsraket. Först görs ett flervalsformulär där frågor och svar utformas dels utifrån partiprogram och kända prognoser och preferensundersökningar. Sedan sammanställs detta i en preliminär programtext där varje textstycke kan kommenteras och där justeringar kan göras. Slutligen sammanställs alla dessa förslag i en text som godkänns av något legitimt organ.

Det blir mycket jobb. Först att scanna av relevanta prognoser och preferensundersökningar innan man kommer till frågeformuläret. Sedan måste man hitta en webbaserad mjukvara som automatiserar såväl utskick (med påminnelser till de som inte svarat) som gör en sammanställning. Därefter vidtar ett manuellt intellektuellt arbete att tolka svaren och skriva ett sammanvägt förslag som är ideologiskt konsistent, spänstigt och lagom kort. Därefter bör man återigen ha en webbaserad programvara som kan hantera kommentarer till textstycken. Även denna mjukvara måste kunna hantera utskick, påminnelser och sammanställning. Slutligen måste det återigen till ett intellektuellt huvudarbete för urvalet av förslagen till en sammanhållen text.

För att detta ska blir bra behövs dels två smarta programvaror, se ovan. Dessa finns förhoppningsvis redan tillgängliga i partiet eller som free-ware på nätet.
Det behövs en handfull centerpartister som har tid att läsa och analysera frågor ur preferensundersökningars rapporter och prognoser. Det blir sannoligt också dessa personer som får göra de två sammanställningsarbetsuppgifterna.
Det kommer att behövas tid för att administrera programvarora, dvs skriva in texterna. Jag har gjort en mkt preliminär projektplan för detta. Den är beräknad på tre projektarbetare som kan lägga två timmar om dagen sju dagar i veckan. Utom för resursen centerpartietser/sympatisörer och allmänheten som jag räknar kan engageras för att svara på webenkäter 24 timmar om dygnet. Om visionen ska kunna lämnas över till DS den 27 september måste arbetet enligt denna plan börja den 10 augusti. Är det möjligt? (Du kan klicka på ganttschemat för att se det större, i alla fall jag kan.)


Slutligen tror jag att det behövs ett minimum av projektledning. Egentligen behöver bara distriktsstyrelsen finna några engagerade medlemmar som får ett mandat att genomföra detta där det viktigaste är att personerna verkligen kan visa att de avsätter nödvändig tid. Dock bör en av dem utses till ledare för projektet. Den politiska förankringen finns i distriktsstyrelsen som ju är uppdragsgivare. Därmed behövs inte någon suborganisationsrepresentativ projektledning.

Träffa Abir i Vällingby på lördag

Abir Al-Sahlani kommer den 6 juni kl 11-12.30 till i Vällingby.

Centerpartiet kommer att ställa upp sin Green-lounge i Vällingby centrum på lördag. Dagen före sista chansen att välja rätt. Du är mer än välkommen att ta chansen att själv få tala med den fantastiska kandidaten Abir.

KRYSSA ABIR!

Vänstern skjuter sig själ i foten i EP

Ett problem med EP är att det är så otydliga politiska stridslinjer mellan partiblocken. När så partierna uppträder utan koordinering och de nationella delarna inte vill underordna sig EP-partierna så försvagas hela parlamentets ställning och det bidrar till det svaga valdeltagandet. Läs den intressanta artikel i dagens Financial Times. Du når den genom att klicka på rubriken.

Irak bör in i EU:s grannskapspolitik

Inför ett möte med Iraks premiärminister Nuri al-Maliki på söndag presenterar Abir en strategi för samarbete mellan Irak och EU. Den centrala punkten är att Irak på sikt bör ingå i EU:s grannskapspolitik.

- I och med att Turkiet är, och bör förbli, kandidat till EU-medlem, bör EU också börja behandla Irak som ett blivande grannland. Det är i linje med hur man behandlat några andra länder som gränsar till Turkiet och det bygger vidare på EU:s medelhavsstrategi, säger Abir Al-Sahlani.

Under helgens besök i Irak och möte med al-Maliki kommer bl.a. möjligheterna till framtida samarbete mellan Irak och EU att diskuteras. Utöver frågan om grannskapspolitiken inkluderar Abirs förslag flera andra punkter, däribland handel, parlamentariskt utbyte och värnande av mänskliga rättigheter.

- På sikt bör målsättningen vara att ge stöd för Irak och andra länder i regionen att bygga vidare på det existerande ekonomiskpolitiska samarbetet syftande till att skapa en regional säkerhets- och samarbetsorganisation i stil med EU. Det har skett på andra håll i världen och uppmuntras i FN-stadgan och även om det verkar orealistiskt idag är det en viktig vision för hållbar fred och utveckling, säger Abir.

Kvällsposten

Jag undviker kvällspressen av principiella skäl. Det gör jag med sorg eftersom ledar- och kultursidorna brukar vara mycket intressanta. Det är den andra skiten som gör mig avogt inställd. Här gör jag dock ett undantag för en ledare i Kvällsposten.

Nårra Skåne - ser ljuset

En mycket intressant analys som jag till fullo delar. Nu delar jag den också med er.
(länk i rubrik)

Maktlösa makthavare

Fredrik Federley har lagt upp denna på sin FB och den stämmer precis med min uppfattning om Riksdagen. EP är roligare att sitta i och bestämmer viktigare saker. Riksdagens viktigaste beslut är utseendet av statsminister som i sin tur utser vilka som representerar Sverige i Ministerrådet och så förstås Riksdagens budget/skattebeslut. Men i övrig lagstiftning är det implementering av beslut taget av Europaparlamentet och Ministerrådet. (klicka på rubriken för att läsa ledaren i Sydsvenskadagbladet)

Abir har en vision om Europa som den goda stormakten

Klicka på rubriken så kommer du till en utmärkt artikel i UNT signerad Abir al-Sahlani.

Piratpartiet

I Sverige har immateriallrättskriminalitet upphöjts till politisk korrekthet. Det är tråkigt att rådande moral är att det som är möjligt är rätt. Det underblåser min misantropi.

Annika Falkengren

Utöver de mer eller mindre redovisade lönerna har SEB:s direktörer tjänat betydligt mer än vad som framkommer i årsredovisningarna de senaste åren. Enligt E24 deklarerade bland andra vd Annika Falkengren för en inkomst på 24,5 miljoner kronor för 2007. I bankens årsredovisning står det 12 miljoner kronor. Mellanskillnaden förklaras av personaloptioner som beskattas som inkomst. Läs mer här.

Dessutom förbättras hennes pension av löneförhöjningen. Läs mer här.

Spontant känns det för djävligt. Här avslöjas en oacceptabel arrogans mot allmänhet, regeringen, kunderna, ägarna (vad tänker Marcus Wallenberg med?) och inte minst de anställda.

Å andra sidan tycker jag att detta är ett bra bevis på att de anställda gör nytta för banken. Det är bra att de anställda får del i vinsten. Det vore naturligtvis moraliskt "rätt" om detta gäller alla anställda!!!

Har svenska MEP's någon humor?

eller ska vi snabbt som sjutton välja nya?

Klicka på rubriken och få dig ett gott skratt.

Kampanjstartsartikel

Arbetskraftens fria rörlighet eller den nordiska modellen?

Jag menar att det inte finns en motsättning mellan en av EU grundläggande friheter, fri rörlighet för arbetskraft och den nordiska modellen. Problemet är att de europeiska systemen för arbetsmarknadens parters relationer är nationell trots att arbets-, varu-, tjänste- och kapitalmarknaden är Europeisk. Den nordiska modellen är inte protektionistisk. Det är några LO-förbunds tolkning av den som är nationalistiskt protektionistisk. Framtiden ligger i att anställda ges möjligheten att organisera sig för att möta arbetsgivarna på deras exekutiva nivå. Med det menar jag rätten till primärkonflikt (strejk och lockout) över landsgräns och rätten att teckna kollektivavtal som gäller i flera EU-stater. Som tur är pågår ett embryonalt arbete i EU-Kommissionen att göra det möjligt att teckna bindande kollektivavtal inom koncerner över landgräns på EU-nivå. Utvecklingen går vidare tros byggnadsarbetarförbundets konvulsioner.

Teknikreligion

Alliansregeringen har väckt liv i debatten om hur vi ska producera energi i Sverige. De känns som fel diskussion.
Igår ledde jag diskussionen på Centerpartiet i Stockholms Politikpub på Stora Nygatan. Där möttes Stefan Henningsson från WWF och Mikael Ståldal från Miljövänner för kärnkraft. Det var i den diskussionen som jag formulerade begreppet Teknikreligion. Det finns i alla tekniska debatter en tro på den ena eller andra tekniken. Egentligen var alla närvarande, inklusive de inbjudna debattörerna överens om två saker. Vi måste drastiskt minska CO2 utsläppen i atmosfären och vi vill kunna erbjuda hela jordens befolkning den energi de behöver för sitt välstånd. Men ändå tror de inte på koldioxidfällor eller på slutförvarslösningar eller något annat. Vaddå tror? Om demokratin sätter gränser för vad som är tillåtet, t ex CO2 utsläpp per producerad kWh, förbjuder utsläpp av radioaktivitet oavsett om den följer med utsläpp av kolstoff eller läckage i samband med kärnkraftsenergi, tvingar alla energiproducenter att själva bära sina försäkringskostnader fullt ut och reglerar miljökonsekvenserna av energiproduktionsanläggningarna så borde marknaden sedan få reglera vilken energiproduktion som är mest rationell att investera i.

Kryssa Abir

Mitt förslag till Politisk plattform för Abir al Sahlanis EP-kampanj

EU minoriteters samarbete för gemensamma idéer
Europeerna tycker ganska lika oavsett i vilket land de bor. Det finns en liten minoritet vänstersympatisörer, en minoritet socialdemokrater eller motsvarande, en minoritet liberaler av olika varianter, en minoritet värdekonservativa, en minoritet ekologister och en liten minoritet invandringsfientliga högerpopulister. De flesta europeiska partierna har något drag av alla dessa idéer. Men europadebatten handlar väldigt lite om dessa idéer. Det handlar nästan bara om olika länders intressen. Som om alla länders medborgare tycker samma sak. Som om alla länders medborgare i första hand är nationalister.
Europeisk politik och EP-valet är inte EM i nationalism. Det är en chans för européerna att påverka med vilka idéer som grund EU ska utvecklas.

EU – folkens projekt
Alla människor önskar fred, frihet och välstånd. Vi tror att det åstadkoms med politisk och ekonomisk integration och samarbete, ömsesidiga och jämställda beroenden, öppenhet och en fördelning som uppfattas som rationell och rättvis. Européerna skiljer sig inte från andra människor på annat sätt än att vi här har ett politiskt instrument som kan vara användbart för att skapa dessa värden för fler människor. Både för européer som för icke-européer, oavsett om de lever i Europa eller inte. Många frågor som rör människor i vardagen har tidigare framgångsrikt hanterats av de demokratiska nationella systemen. Men nu har många av dessa frågor vuxit nationalstaten över huvudet. Miljöfrågan är väl det tydligaste exemplet men långt ifrån det enda. Om vi vill ha en demokratisk medverkan och påverkan på hur dessa frågor löses behövs effektiva politiska institutioner som har kraft och vilja att ta sig an dessa. EU, med sina fel och brister, är det bästa instrument vi européer har.

Bo var du vill
Alla människor vill själv välja var de ska bo. De flesta flyttar inte så långt eller så många gånger i sitt liv. Men några väljer att göra det för att få ett bättre jobb, av kärlek eller för att de är hotade till livet där de bor. Det är bra att människor flyttar på sig om de gör det av fri vilja. Det är en grund för den integration vi tycker är bra. Att människor med olika erfarenheter blandas skapar nya grunder för nya tankar och idéer. Det ger en dynamik som i sig är nyskapande.

EU ett demokratiskt instrument för välstånd
Hösten 2008 blev det uppenbart för var och en att inte bara miljö-, bistånds-, säkerhets- och fredsfrågorna är internationella. Den ekonomiska integrationen har redan gått så långt att inte ens EUs reglering av t ex finansmarknaden är tillräcklig för att bidra till en jämn ekonomisk tillväxt. EU har länge försökt få till stånd en gemensam reglering av finansmarknaden med den amerikanska administrationen utan att lyckas. Samtidigt har den interna ekonomiska integrationen gått långsamt framåt i EU. Det har talats mycket om den gemensamma marknaden men när den ska omsättas i en gemensamt reglerad marknad finns alltid nationella särintressen som ”bör” försvaras. EU har saknat en politisk kraft som står över dessa krafter och hävdar att en gemensam marknad kan vara något nytt och ingen kompromiss av nationella regler.

Alla stater i världen med självaktning lanserar nu krispaket efter krispaket för den egna nationens ekonomis skull. Det är i sig bra eftersom efterfrågan måste komma igång så snart som möjligt. Men om en av orsakerna till den ekonomiska krisen står att finna i en otillräckligt reglerad global finansiell marknad är det trist att få diskuterar åtgärder mot dessa orsaker och ännu färre gör något. Här har EU en given roll på den globala arenan. En roll som måste stödjas av nationella ledare inom såväl politik som näringsliv.

En annan anomali i den politiska utvecklingen i EU är det motstånd som finns i de flesta MS mot utvecklingen av en arbetsrätt för EU. En rätt för de anställda att organisera sig på arbetsgivarnas transnationellt exekutiva nivå och möta dem där. Istället försvarar många länders fackliga organisationer sina nationella rättigheter och motsätter sig juridiska konsekvenser av arbetskraftens frihet.