Per Karlberg

Kuhmo kammarmusikfestival 21 juli dag 5

2011-07-22T11:06:00.000+02:00

Idag hörde jag bara en koncert. Bestämde mig redan igår för att det fick räcka och att jag behövde jobba med ett par grejor jag vill tänka igenom innan det drar igång och som jag inte hinner med senare under semestern. Jag har inte heller sprungit. Idag var det över 28 grader i skuggan och 83 % luftfuktighet. Det gick inte att sitta inne och skriva, inte att sitta ute i skuggan och äta och det var mycket varmt i Lammasjärvi dit vi till slut tog oss för att få lite svalka.
När vi väl tog oss på en kvällskoncert så började det regna. 100 % luftfuktighet. Men det var skönt. Koncerten var i övrigt en plåga för mig. Först hela Schuberts förläggares samling av alla postumt upphittade sångerna som samlats i de Schwanegesang. Förton djävla sånger om olika teman som framfördes kompetent och pretentiöst i halvannan timme. Rumpan skrek efter blod när Stephan Loges väl gick i mål. Efter paus spelade Borodin kvartetten ett stående inslag på festivalen, Schuberts stråkkvintett i D. Det är ett fantastiskt stycke men vi hörde den bättre framför förra året och då av Danel-kvartetten, om jag minns rätt.

Kuhmo kammarmusikfestival 20 juli dag 4

2011-07-22T11:04:00.000+02:00

Onsdagen började med en sovmorgon och därpå följande löptur. 10 km på 55 minuter är inte riktigt ok men i rätt riktning. Jag sprang på asfalt och vägen böljade upp och ner. Inte plan men flacka backar. Det var väldigt väldigt varmt. Över 26 grader och 80 % luftfuktighet.
Musiken började på skolan i dessa hemska plaststolar. I värmen blir det nästan en pöl i stolen. Vi fick höra en Tchaikovsky kvartett transkriberad till piano och den framfördes så det blev lite tråkigt. Sedan kom min och Börjes favoritcellist David Cohen och spelade ett stycke jag ej hört tidigare av Jules Massenet. Det kommer jag nog inte höra igen heller men Cohen är alltid lite extra bra tycker jag. Ett stycke för oboe och piano av Sait-Saëns var väl bra men det är något med Daniels spel som gör att jag inte riktigt charmas trots att det är just oboe som jag ju faktiskt spelat ett år i den kommunala musikskolan i Söderhamn. Priya Mitchell spelade Ave Maria men inte så jag grät och en hel hoper av stråkar framförde Tchaikovskys Serenade i C. De leddes av den inspirerande och mycket välspelande Daniel Rowland och det är väl det bästa man kan säga om den koncerten.
Kvart över sex var vi tillbaka på platsstolarna i skolan för att höra en av Holbrook tonsatt poem av Edgar Allan Poe för vioila, oboe och piano. I inledningen talades det om att man skulle hör spöken i ögonvrån - men det gjorde inte jag. Sedan kom den lille trumpetaren, Pasi Pirinen, tillbaks. Denna gång brillierandes på en vanlig trumpet i Enescus Légende. Rowland förgyllde med Frank Bridge men, nja, jag minns inte så mycket. Efter paus kom Janne Thomsen och spelade öronen av oss med sin tvärflöjt i ett för sig spännande och modernt men inte så bra stycke av Edgard Varèse. Hon gav i alla fall gärnet. Det gillar jag. Avslutningsvis spelades Charles Ives två obesvarade frågor med Janne Thomsen på tvärflöjt men med ytterligare 9 musiker. Stråkarna var gömda bakom scen och Pasi Pirinens trumpetande hördes ute från foajén. Det var djävligt läckert.
På kvällen/natten hade Börje en högtidsstund. Det spelades Strauss, Strauss och Strauss och Strauss. Dessutom var Daniel Rowland i ledningen av flera framföranden. Men själv gillar jag bara, eller i alla fall mest, Richard Strauss Cellosonat i F. Det är ”Riktig” kammarmusik och inte något man lyssnar på och saknar klirrandet med skedar i kaffekoppar och smaken av gräddbakelser. Anna Gebert dyker dock upp igen och jag blir lite imponerad av hennes lätthet. Inte lätthet på handen bara utan det ser osedvanligt obesvärligt ut när hon spelar. Så skönt att titta på. Med ett leende tar hon sig igenom riktigt svåra passager. Härligt.

2011-07-21T17:11:00.000+02:00

Kuhmo kammarmusikfestival 19 juli dag 3
Det är bra att komma hit och utsättas för teman eftersom jag själv skulle valt bort den dagen av just dagens tema som var Latin. Eller snarare för att jag är fördomsfull kring sydeuropa. Men det handlar ju verkligen inte om den musik som skrivits och framför allt inte skrivits utan om dagsaktuell politik. Fånigt!
Vi har lyssnat på fyra koncerter idag. Det sista verket var bäst, Vivaldis årstider. Mer om det senare. Det började, som vanligt, i kyrkan. Idag en otroligt tekniskt brilliant trumpetist som framförde Giuseppe Tartinis Concerto i D-dur. Den är skriven i 18e århundradet och inte i det 16e som det stod i programmet. Men ändå, ganska gammal musik. Det lät mycket svårspelat för trumpet. Pasi Pirinen som framförde det spelade på en trumpet som varken Börje eller jag sett tidigare. Den verkade ha fem ventiler. Det behövdes. Imponerad och förundrad blir jag dock när jag inser att musiken är skriven för en trumpet utan ventiler. Wow!
Cimarosas concert i G från 1793 framfördes väldigt musikaliskt. Särskilt i relation till det föregående väldigt tekniskt färgade framförandet. Jag gillade Largot bäst. På harpa spelades sedan roligt och lätt två verk av Gioachino Rossini.
Avslutningsvist spelades en oboekoncert av Vincenzo Bellini. Jag sa att temat var Latin, eller hur? Även detta verk spelas med ett leende. Särskilt av solisten Nicholas Daniel. Oboe är ett speciellt instrument. Det låter som en nasal eller förkyld klarinett men ändå blir ljudet så mycket mer själfullt än i de flesta andra blåsinstrument. Jag tror, eller formulerar nu en egen teori om varför. Det är så tungt att spela oboe. Man måste ta i med hela diafragman och alla hals och ansiktsmuskler. Därför blir det också hela instrumentalistens hela jag som kommer med i ljudet. I andra blåsinstrument, t ex trumpet, så måste koncentrationen gå åt för att hålla igen volymen och därför blir det ofta och gärna lite blekt. Det kanske är en bättre strategi för trumpetister, att hålla handen i tratten som hornspelare gör (eller använda sordin), för att få ut mer känsla utan att spela för fulla muggar. Men ja, jag vet, jag har ingen aning.
Vi köpte också ytterligare en koncert i kyrkan, denna stjärtplågare. Modern musik har jag ju svårt att motstå. De började med Osvaldo Golijov och det var väl ok med mycket greppbrädasmällar. Men det blev känsligare och vackrare mot slutet. Mauricio Kagel var trist. I och för sig modernt men kanske jag var för trött för att göra musiken rättvisa. Men det är inte bara mitt fel om jag inte kan koncentrera mig. Det visare sig att tråkig musik gör mig trött. Avslutningsvis spelade de ännu en tangohjälte. Piazzolas årstider är ju läcker och tangosk. Någon sa, nu på kvällen, att de uppskattade den mer än Vivaldis. Och på ett sätt kan jag ju hålla med. Den är annorlunda. Både i förhållande till Vivaldis men också i förhållande till all annan europeisk kammarmusik. Men det tycker inte jag även om jag uppskattar tangomusiken. Fast den finska publiken blir lite galen när de fått höra tango. Häftig är kärleken från finnar till argentinsk musik. Henrik Sandås på Bandoneon är Blues. Han är så levande men ser ut som en ultratråkig försäkringstjänsteman. Coolt!
Kvart över fyra satt vi på plaststolarna i skolans kombinerade gymnastiksal och aula. Där spelades en stråkkvintett av Luigi Boccherini. Kammarmusikfestivalen konstnärlige ledare och violasten Vladimir Mendelssohn berättade att den spanske kungen beställde en kvintett med en stor och en lite cello ety kungen själv spelade cello. Boccherini som var en surgubbe levererade men under protest. Martti Ruoso, den sympatiske finske cellisten, skulle spela den kungliga cellon och behandlades som sådan på scen efter att av Mendelssohn utnämnts till kung. Han tackade för detta. Han har varit i Kuhmo ett år och nu redan blivit spansk kung. Han fick frågan om hur han har det och han sa att det inte är så dumt att vara kung men att han i alla fall inte går på nattklubb som en kung i ett nära grannland brukar göra. Stora skratt i publiken åt den träffande kommentaren och Karl XVI Gustav. Rätt åt Kungen. Sedan framförs Boccherinis verk med humor men inte så stor equillibirism. David Cohen cellerade folksonger skrivna av Manuel de Falla. Den jag lade på minnet var sovvisan, Nana. Vackert. Också Austuriana skrev jag ++ bakom i programmet men nu kommer jag inte ihåg varför. Det var väl helt enkelt ett bra stycke som framfördes bra. Dan Zhu spelar violin, nästan alltid utan note, och alltid med stor skicklighet och musikalitet. Jag gillar hans spelstil och lätthet. Stycket var lite tjatigt, men den tekniska skickligheten var minst på Paganininivå. Slutligen i denna koncert fick vi ”äntligen” ¨återhöra förra årets stora stjärna, Natacha Kudriskaya på pianot. De spelade Enrique Granados pianokvintett i G-moll. Natacha lyfte hela ensemblen och jag tycker att det var mycket uppfriskande.
Avslutningen med Vivaldis fyra årstider var det bästa framförandet jag hört. såväl live som på skiva. Fantastiskt lätt, engagerat och läckert. De hade förstärkt uppställningen violinister med en femte. De fyra ordinarie Mitchell, Vähälä, Bae, Gringolts med Gebert. Gebert seglar upp som en favvorit. Här får hon inte leda någon av årstiderna som primario, vilket de andra fyra delar på, men hon spelar ändå med mycket gott humör.
Det gör mig glad :-D De övriga framförandena på denna sena kvällskoncert lämnar inga bestående intryck. Det betyder inte att de var dåliga.

Kuhmo kammarmusikfestival 18 juli dag 2

2011-07-21T17:01:00.000+02:00

Jag sov till kl 09. Skönt att slumra och somna om. Det är allt för sällan det händer.
Dagens festival började med Meta4 och Beethovens första och sista stråkkvartetter. Jag måste säga att när festivalen utsett Meta4 till artists in residence har det gjort ett utmärkt val. De är fantastiska. Framför allt i sitt spel men också i sin scennärvaro och utstrålning på scen och vid sidan av. Beethovens 1a stråkkvartett spelade de inte bara otroligt samspelt utan de spelade också samman med kyrkans efterklang. De lyssnade verkligen efter hur tonerna studsade i väggarna och väntade ut efterklangen innan de tog ny sats i stroferna. Härligt. Med mycket lätta stråkar får de fram det ”kärleksfulla” i affettuososatsen och inte bara det som jag skulle tänkt, det affekterade. Istället för intensivt så spelade de kärleksfullt, känslosamt och innerligt. Tyvärr studsar ljudet emot dem när de kommer till de snabbare satserna. Det går inte att vänta in efterklangens utdöende när man spelar scherzo eller ens allegro. Och bänkarna i kyrkan är kyrkbänkar. Jag behöver nog inte säga mer.
Beethovens sista stråkkvartett (16:e) är vacker och ödesmättad. Den tredje satsen ”Lento assai e cantate tranquillo” spelar Meta4 verkligen sångbart. Det blir vackert. När de sedan kommer till den avslutande ”Der schwer gefasste Entschluss” så är det mer än vackert. Det är också mörkt, fast lätt framfört. Grym tolkning helt enkelt. Gråten ligger liksom på lur. De lär komma till Stockholm den 18 februari. Det är noterat i kalendern.
Nästa koncert vi hörde var den som namngivits till ”Colleagues Sphor”. Det är en vits som syftar på kollegialitet med violinvirtuosen Paganini. Paganinis egen första stråkkvartett framförs tekniskt bra men jag tappat intresset och koncentrationen efter ett tag. Det är inte musikernas fel utan snarare trots. Trots att Dan Zhu spelar primario. Det samma händer senare när man framför Fritz Kreislers stråkkvartett i A-moll. Det är som Monica Granberg-Hammar säger i pausen:
¬- Det finns ett skäl till varför visa verk spelas sällan. Detsamma händer när en spännande orkestrering av Louis Spohrs ”Grans Nonet” i F-dur framförs av två violiner, cello och kontrabas, tillsammans med ett valthorn, en oboe, en klarinett och en flöjt. Dessutom är musiken skriven med ett slags härmande av kort strofer som rinner igenom oktetten. Effekt och lekfullt till att börja med men jag tröttnar också här. Det blir lite tjatigt när det inte händer något mer. Det hade räckt till en sats. Inte tre eller till och med fyra i det här fallet.
Innan den utsålda kvälllskoncerten satt vi och åt lite Moikut och drack öl i kvällssolen som fortfarande värmde trots att klockan höll på att närma sig nio. Underbart. Jag fick köpa Monika Granberg-Hammars biljett och fick därmed höra denna veckas bästa (?) koncert. Nordic Paganinis spelades med lust och glädje. Ole Bull kunde vi varit utan men Karlo Szymanowski var trollskt och paganiniskt. Stycket börjar och slutar i piano pianissimo. Vackert! Jean Sibelius inte så roligt. Bogino spelar för hårt på pianot men Tuomas Lehto spelar cello som en gud, han också. Kanske projicerar jag min egen aversion mot Bononinis ackompanjemang men jag tycker mig ana en del irritation från Lehtos sida under applåderna.

Edward Grieg var bra. Flera av Meta4s musiker var i elden under koncerten men var och en för sig. Man spelade också Jaakko Kuusisto och det var grymt bra. Arvo Pärts Fratres gör mig lite religiös även om en av festivalens största stjärnor, Daniel Rowland (priamrio i en av världens kändaste stråkkvartetter Brodskykvartetten), inte riktigt levererade de inledande stråkrullningarna. Och den avslutande tangon av Unto Mononen är härlig. Den finska publiken klappade in Minna Pensola med flera att spela ett da capo och då uppmanade hon publiken att sjunga med. Vilket den också gjorde - med full hals. Härlig erfarenhet. Hade jag nu inte varit så trött hade jag skrivit mycket mer om denna koncert. Om de pratglada och trevliga spanjorskorna jag satt bredvid, om musikerna och deras framförande och appearance och mycket mer. Kort sagt - jag blev uppfylld. Vi satt sedan på Salakammari och åt makkara och drack ett par öl tillsammans med en full finska som nöp mig i baken så fort hon kom åt. Fulla människor är odrägliga.

Noteringar från Kuhmo tisdagen 17 juli 2011

2011-07-21T16:50:00.000+02:00

1a dagen för Börje och mig är söndagen den 17 juli
Efter att ha Silja Galaxy från Värtahamnen på lördagskväll var vi inte så farligt trötta när vi vaknade i Åbo på morgonkulan. Jag vet inte, men det kändes lugnt ombord. Inte mycket folk och inte mycket fylla. Vi drog till en bar så fort vi kom ombord för att se sista minuterna när Sverige tog brons i fotbolls-VM i Tyskland. Bra jobbat av de våra. Sedan åt vi en lyxmiddag på Happy Lobster och drack bubbel till. Allt absolut prisvärt. Sedan gick vi en sväng och tittade på de två tragiska köttmarknaderna. Men det blir lite för kort sömn i alla fall. Efter en lugn körning genom Finland så var det givet att vi skulle sova en stund här på sängarna i lägenheten när vi packat upp våra saker. Efter det kom jag mig ut och sprang ett varv på det vid det här laget välkända elljusspåret. Jag hade ganska bra fart men jag är absolut inte nöjd. 4,11 km på 20:20. Det borde gå fortare och kommer att göra det. Imorgon får det bli lite mer styrketräning men det finns inga backar att köra i på det spåret så det får bli intervallträning istället.
Sedan drog vi till kyrkan på våra medhavda cyklar och lyssnade på först en timmes piano. Först spelade vår gamle ”bekante” Bogino, Der Wanderer av Franz Liszt. Vi som lyssnat på Herbert Blomkvists inspelning av Beethovens 9a i bilen på vägen hit och konstaterat att den var så dynamiskt framförd att man måste ha en hand på volymratten hela tiden kunde konstatera att Boginos tolkning var lika dynamisk. Men det var bra.
Ännu bättre blev det när den unga talangen Gröndal framförde Liszts Sposalizio och Sonettos 104 och 123 från Pilgrimmens år (?) (Années de Pèlerinage II. Jag skrev mkt, mkt, mkt bra, känsligt, vackert och känslosamt i programbladets marginal.
Efter det framförde Sigfridsson Franz Schuberts Fantasi i C ur Wanderer Fantasy. Han spelade väldigt auktoritärt, med schwung och frejdigt särskilt i forte fortissimo. Väldigt bra programläggning för det blev lite liv i luckan efter det stillsamma framförandet innan. Jag gillade detta skarpt.
Efter paus sjöngs hela Schuberts Winterreise D. 911. Börje säger att det är en gång i livet man får chans att höra hela och jag kan säga att det kommer också att räcka. Kanske var jag trött men jag hade det inte lätt att koncentrera mig under de 70 minuter det tog att sjunga igenom de 24 sångerna. Men Loges sjöng som en gud. Mycket vackert och artikulerat. Jag som sällan hör texter och aldrig i kyrkor kunde uppfatta ganska mycket av handlingen trots allt. Och ackompanjatör Lagerspets levererar som vanligt att fantastiskt stöd till sångaren.
En bra dag men vacket ljus när vi kommer ut ur kyrkan ger ett fototillfälle på en flugfiskare som står på strömnacken i daggdimman och svingar sin lina.

Nystartszoner

2011-03-13T16:14:00.000+01:00

"... ta tillvara människors idérikedom, viljor och resurser att bygga ett Sverige där alla kan växa."
Så avslutar Helen Törnqvist ett inlägg på Newsmill. Underbar avslutning. Men jag är inte alls säker på att sänkt skatt är en långsiktigt tillväxtskapande åtgärd. Jag delar självklart hennes åsikt om att lägre skatt är önskvärt i allmänhet men problemet med tillväxten i Sverige är inte skattenivån. Vi har trots allt EUs näst högsta skattetryck och kanske den högsta ekonomiska tillväxten. En ekonomisk tillväxt som också börjar synas i positivare sysselsättningssiffror.

En fråga som är viktig är ju trots allt den ojämnt fördelade tillväxten. Den är ojämnt fördelad i de flesta länder i världen, så ock i Sverige. Vi talar ofta om Stockholm och Mälardalen som ett tillväxtcentrum men till och med i Stockholms stad finns områden med mycket svag ekonomi och tillväxt. Nordvästförort är ett sådant område. Blackeberg och Hässelby gård två andra i västerort. Dessa ligger gränsandes mot områden som Södra Ängby och Hässelby Strand där inkomst per hushåll är mycket mycket högre. Det vore därför förmätet av mig att underkänna idén om att skattesubventionera några av dessa förorter med sämre växtkraft. Mest därför att jag själv inte har några egna enkla knep att ta till för att få sysselsättningen i dessa förorter att kraftigt öka. Jag söker inte enkla knep. Inte för att jag har något emot enkla knep utan för att jag tror att det är komplicerat. Jag skulle vilja har ork att fundera djupare på detta komplicerade och avser att försöka.

Centerpartiet förändrar Svedrige

2011-02-09T08:04:00.000+01:00

Medan socialdemokraterna diskuterar om de ska formulera en politik först eller sätta väljarstödsmål först så har redan Centerpartiet dragit igång ett politiskt förnyeslearbete. Jag har fått äran att bli med i förnyelsegruppen kring regional tillväxt. Mina käpphästar i detta blir två. Den ena är begreppet region. I Sverige och i synnerhet i Centerpartiet är region detsama som områden av Svensk landsbygd. Det finns en diskussion i partiet om region är län eller det nyare region och förstås om inte primärkommun är det viktiga.

Jag säger, en mycket viktig region är de transnationella regionerna där hela eller delar av länder ingår. För tillväxtens skulle är region lika mycket gränsområdena Haparanda/Torneå/Nordkalotten, Svinesund, Stockholm/Åland och framför allt Öresund men också Skandinavien, Norden, EU, EES och Europa.

Min andra käpphäst är att vi politiker måste vända oss mot den omfattande forskningen kring tillväxt, företagande, entrepeneurskap. Mycket av det som politiken kan tillföra tillväxten är redan tänkt. Det handlar om att fånga upp detta och mejsla ut vad politiken kan ta bort för hinder för företag att etableras och växa, vad politiken kan göra för att stödja initiativ, mod, egen kraft och mota jante, avundsjuka och nånannanism. Jag tror att svaren finns. Vår uppgift blir att söka rätt på dom.

Vi ska söka dels i organisationer för det etablerade näringslivet, fack och industriförbund. Vi ska också söka i forskning i både Sverige och i resten av världen där många inte bara funderat en stund utan djupstuderat vad som faktiskt stödjer en ekonomisk tillväxt som också leder till ökad sysselsättning.

Noteringar från Kuhmo lördagen den 17 juli 2010

2010-07-21T23:27:00.002+02:00

Sista dagen. Började med relativt tidigare uppstigning men inte så tidig att jag hann med mer än en kort löprunda. Men i alla fall en löprunda. Sedan bar det av för första av tre koncerter.
”Heaven wouldn’t be what it is if one couldn’t hear my husband’s music.” Anna Magdalena Bach. Och det kan man verkligen hålla med om. Han är en stor kompositör. Men det är uppenbart inte alla som håller med. Dagens första verk var en cello sonat av nämnda geni. Cello suite no 4. David Geringas framförde den som om det var första gången han spelade avista. Som om han såg noterna för första gången. Med tanke på vad han kan och vad han visade senare idag så vet vi ju att han är en mycket kompetent cellist. Irriterande tycker jag att det är att han inte tog uppgiften på större alvar. Koncertens avslutningsnummer, cellosvit no 5, framfördes på det sätt jag förväntar mig. Utan noter och med stark inlevelse.
Därefter fick vi höra veckans enda oboe. I Bach triosonat D moll (BVW 1036) spelade Blanca Gleisner oboe med äran. När jag hör oboe tänker jag ofta på att jag kunde eller borde fortsatt med det instrumentet mer än det år jag spelade det. Men det är också när jag hör det som jag inser varför jag inte fortsatte. Jag har inte den fingerfärdighet som krävs, för något instrument.
Dagens andra koncert handlade om den gudabenådade Mozart. Meta4 och Mendelssohn gladde oss igen. De är helt enkelt fantastiska. Bäst? Jo, troligen. De blir ännu bättre med Mendelssohn medverkande. Sedan fick vi höra en klarinettkvintett med en finsk klarinettist, Christoffer Sundqvist, som gladde i Mozarts klarinettkvintett i A (K 581).
Kvällskoncerten hette THE IRON CURTAIN BETWEEN GOD, COMMUNISM AND THE VIOCE OF AMERICA. Musik som skrivits eller godkännts av censuren i Östeuropa fore murens fall.
Först spelades Anatolijus Senderovas en kvintett för stråkkvartett (Ardeo) och David Geringas. Och här märktes det att Geringas gillar denna samtida musik. Stycket skrevs 2006 och var dagens intressantaste och roligaste att höra. Därefter framfördes Serban Nichifors stråkkvartett no 1 ”Anamorphose” av Enescu Quartetten. Vladimir Mendelssohn berättade följande historia om stråkkvartetten. Den skrev då censuren var som värst i Sovjet, 1976. Nichifor fick inte sina ursprungliga noter godkända då de inte hade melodisk stråkföring. Sådan musik, som censuren inte förstod, kallades för formalistisk och var därmed inte godkänd. Sinnet rann till på Nichifor och han skrev in zigenarinspirerade passager mot slutet av stycket. Då blev stycket godkänt, precis som Nichifor hade räknat ut. Det gjorde honom dock inte på bättre humör utan han skrev också in i partituret att musikerna skulle gå ut bland publiken och spela fiol i öronen på folk ”just like the gypsies do”. (Jag noterade att den generaliserande fördomen kunde uttalas från scen utan förbehåll. Hmm!) Nåväl spännande men inte lika bra som Senderovas verk.
Efter paus spelades sex Händelstycken för cembalo. Det är ett lika hopplöst instrument som orgel – tycker jag. Samma brist på direkt fysisk koppling mellan tonalstring och fingrar. Det blir dött.
”The liberal bourgeoisie saw Bach exclusively as a church musician; every artistic connection with the struggle of the simple people present in is suites, his concertos, even his profane cantatas was covered up. In the period of imperialism, the bourgeoisie promoted Bach as a cosmopolitan church formalist musician devoid of content. The SED is right in exposing the falsified aspect of German culture in the “Americanised” West. Art for the masses has been replaced by erotic magazines, cops and robbers novels, and films in which the mentally ill and gangsters appear as heroes. If composers there do not write Boogie-Woogie rhythms or abrasive neo-fascist marches, the vegetate in poverty. In the Bach year, 1950, we will defend our national culture against all destructive and divisive efforts for American imperialism. (ur Stellungsnamhe de Parteivorstandses der SED zum Bach Jahr Anlage nr 4 zum Protokoll nr 76 vom 13 März 1950.) Det är inte utan att man känner igen en del från hur kulturdebatten kan låta, och framför allt har låtit i Sverige. Men efter denna förklaring i programboken framföres Bach Kaffekantat och det var väl kul att ha hört.
Innan andra paus spelades Beethovens ”Appasionata” op 57. Den är ju grym på alla sätt och framfördes ok, eller bättre. Motivet till att den var med i programmet är att det var ett av få västerländska verk som Lenin själv godkände!
Med tanke på morgondagens långa bilresa till Åbo lämnade vi koncerten i andra paus. Trist men klokt.
Nu är det färdiglyssnat för denna gång. Jag är väldigt nöjd. Med musiken, förståss, med umgänget med min käre vän och musikälskare Börje, med att ha träffat andra trevliga människor här, med att ha fått vara i Kuhmo de varmaste dagarna i mannaminne och med att ha en familj som gör det möjligt för mig att uppleva detta. Tack alla!

Noteringar från Kuhmo fredagen den 16 juli 2010

2010-07-17T12:19:00.001+02:00

Noteringar från Kuhmo fredagen den 16 juli 2010
” Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.” ur Sången om Karelen, Aniara, Harry Martinson

Citatet kommer sig av att när vi besökte Kalevalamuseet här i Kuhmo för att se en fantastisk konstutställning, mötte vi samma underbart charmiga Natalia från S:t Petersburg som pryade här förra sommaren också. Hon kände genast igen oss som de otroligt kalevala-intresserade svenskarna och vi kände igen hennes bedårande leende och stora ögon. Den litterärt och kulturellt bevandrade Börje kände igen flera av fotona ur Kalevala och det gjorde Natalia glad. Börje refererade till ovanstående citat.
Vi hörde också fyra koncerter. Lite mycket faktiskt men det var i huvudsak bra koncerter och ett glädjande professionellt och musikaliskt framförande. Det började med öron och ögonfägring när Ardeo-kvartetten, förstärkta av Riebl, framförde Mozarts stråkkvintett i B (K. 174). Därefter framfördes samma kompositörs stråkkvintett i G-moll (K.516) av Danel-kvartetten, förstärkta av Gotlibovich. Båda framförandena var bra. Själv tyckte jag att de vann var sinn skönhetstävling.
Sedan kom veckans bottennapp. Dan Zhu spelade, eller snarare, försökte spela Nicolò Paganinis Sonata Napoleone men spelade så otroligt falskt att det skar sig i mina öron och vände sig i min mage. Jag är inte säker på att han spelade alla tre satserna eller om han och Matilda Kärkkäinien som hade det tveksamma nöjet att ackompanjera honom helt enkelt nöjde sig med den första.
Därefter fick vi höra en Beethovens Eroicasymfoni transkriberad för pianokvartett. Det blir långt men musiken är härlig och Beethoven som kompositör kommer jag inte förbi. Dessutom, mycket ljud för bara fyra musiker.
Brahms, som själv ansåg sig vara den sista kompositören i Wien, var tema för Börjes och min tredje koncert för dagen. Den började med att festivalens konstnärlige ledare delgav oss en historia om när Brahms mötte de Bois. Brahms frågade de Bois vem han var och han svarade att han är en fransk tonsättare. ”Det finns inga franska tonsättare” lär Brahms ha utbrustit. Irriterad hade då de Bois kontrat med att fråga ”Och vem är då ni?” och fått till svar ”Jag är den siste kompositören från Wien.”
Sedan framfördes Brahms violinsonat nr 3 av Shaham och Lagerspetz. Shaham var en besvikelse. Jag tror han var nervös för också han började med att spela falskt. Stråkkvartett nr 2 framfördes av dagens bästa kvartett, Meta4.
Dagen avslutades och han komma halvannan timme in på nästa dag när vi fick vara med om en fantastisk Schubertiad. Meta4 började med stråkkvartett no 15. Bästa framförande i veckan tror jag. Jag blev helt hänförd.
Därefter följde en trio som bäst faller i allas glömska och ett adagio och allegro vivace för pianokvartett som inte var något av Elina Vähäläs bästa för veckan men jag förundras över hur rent och klart hon spelar på sin fiol.
Kvällens moderna var en pianokvartett skriven 1988 av John Harbison på fragment av Schuberts sista arbete tre veckor före sin död. Intressant och avvikande uppfräschande.
Den stora avslutningen var sedan Franz Schuberts STORA stråkkvartett i C (D 956). Meta4 och Martti Rousi på Cello gjorde oss lyckliga. Veckans första stående ovation. För min del ställde jag mig dock upp lika mycket för deras framförande av G-dur kvartetten vid öppningen av samma koncert. Men detta stycke som avslutade dagen igår är ju helt underbart skrivet.

Noteringar från Kuhmo tisdagen 13 juli 2010

2010-07-17T12:18:00.007+02:00

Ännu varmare idag. Vi hade från början bara biljetter till en koncert men köpte till ytterligare en. Tyvärr har vi ännu ej hört någon av koncerterna i Kuhmos konserthus. Trist eftersom komforten i skolan och kyrkan är mycket sämre, eller till och med dålig. Att temat för dagens koncerter var sommar eller som det heter i programmet Variations or the tree of contiuity. Lite lustig rubriksättning eftersom jag hela tiden sökte och hörde sommartema.
Vi hörde koncerten The Secret Garden of Bartók och åter igen Daniel Rowland på violin spela på och inte bry sig så mycket om de andra musikerna följde honom eller inte. Inte så känsligt eller allt för kaxigt för min smak. Men Brahms öppningsstycke avslutades med ett Rondo alla Zigarese som också blev tema för resten av koncerten. Riktigt bra både skriven och tolkad musik.
Sedan kom ett par tomtar in på scen. Duo Pantir-Rakkonen spelade klassiska zigenarstycken. De som vi till min oförställda irritation hör i Stockholms tunnelbana när vi, trötta, är på väg till eller ifrån jobbet. Här framförda med högsta musikaliska och tekniska kvalitet. Jag tänkte också att zigenarnas kultur är en gemensam kultur för också norden. De står för en gemensam yttring som vi aldrig uppmärksammar i Sverige i alla fall och under mina år i nordiskt arbete talade vi aldrig om den finska zigenska kulturen som en gemensam erfarenhet. Konstigt och trist. Om dessa två herrar hade lite större scennärvaro skulle de vara ett givet kulturinslag på en NFU konferens.
Sedan ledde min favorit, Elina Vähälä, en pianokvartett skriven av Richard Strauss (Op.13). Musiken är tråkig men den klarhet och exakthet med närvaro som Vähälä visar upp gör mig glad. Hon är hittills bäst, inte bara vackrast.
Sedan följde pianokvintett av Bartók och i kyrkan två stråkkvartetter av Shostakovich framförda av Danelkvartetten. Det blir för mycket på raken. Särskilt i dessa två lokaler. Skolan och kyrkan. Jag har svårt att hålla mig vaken. Särskilt i kyrkan där man inte ser och där jag satt så fungerade lokalen som en basreflexhögtalare så att cellons djupare toner var de som gick fram allra bäst, tyvärr på bekostnad av helheten.
Däremot framfördes en duett av två violiner i kyrkan. Den ene stod i koret och den andra på körläktaren. Prelude in Memoriam Dmitry Shostakovich for two Viloins av Alfred Schnittke var kanske dagens mest spännande musik. Tack för det.
I övrigt kan sägas att jag var trött på kvällen. Vi åt inte så mycket på dagen och eftersom jag var ute och sprang halvannan timme på morgonen (vilse i björn och vargskogen) så var det lite slut på energi framemot kvällen. Det var inget bra upplägg.

Noteringar från Kuhmo torsdagen den 15 juli 2010

2010-07-17T12:18:00.006+02:00

Vi hade bara två biljetter var när denna dag började. Vi hade tittat i programmet och inte tyckt att det andra lockade. Så fel man kan ha och så typiskt Kuhmo Chamber Music Festival. Eller så typiskt alla sådana här omfattande festivaler. Man kan här utsätta sig för överraskningar och få höra saker man inte visste om att man tycker om. Dessutom förgylldes dagen av att vi umgicks allt mer med Aija och Pirjo. Mor och dotter från Joensuu som vi suttit när vid flera koncerter och som vi därför fick kontakt med. Det är en annan positiv effekt av dessa festivaler – att man lär känna människor med samma nördiga intresse. I alla fall gör man det om man törs tala med andra människor. Jag ser ju också ensamma och par som inte vågar delta. Tråkigt för dem.
Torsdagen började med Ravi Shankar som skrivit en duett för följt och gitarr. Flyhänt och med vackra melodier som följer att lite annorlunda schema än det som skrevs på 17- och 1800-talen i Europa.
Sedan var det sång, Rachmaninov, och det var överraskande bra. Jag har ingen aning om vad de sjöng eftersom det sjöngs på ryska och inga översättningar fanns tillgängliga. Men jag är inte säker på att det hade hjälpt. Men det var bättre än jag förväntade mig.
Sedan fick vi höra vår favorit pianist, Natacha Kudritskaya igen. Denna gång med cellist. De spelade Max Bruch Kol Nidrei, op. 47. Jag är djupt imponerad av hennes spel och skulle gärna se att någon av de stora orkestrarna i Stockholm bjöd in henne att spela pianokoncert för oss. Fantastisk armföring och levande. Hon är ett bra exempel på pianofrökens korrekta påpekande om att hur man håller händer och armar påverkar hur det låter. Natacha låter otroligt känsligt och dynamiskt. Vad jag snabbt kan kolla på nätet har hon inte och är inte planerad att spela i Stockholm. Trist. Tur att Kuhmo Chamber Music Festival finns.
Sedan mer sång. Denna gång Anton Dvoȓák.
Avslutningsvis vid denna den 14e koncerten spelades Staba Mater av Arvo Pärt. Hela salongen är hänförd. Som med i den bön som Pärt leder oss med i. Ordlös, konfessionsfri men tät på andlighet och känslor. Det har avfärdats som minimalism av belgaren som håller föreläsningar om dagens koncerter varje morgon. Det har han rätt i. Det är minimalistiskt. Men det går absolut inte att avfärda. Tvärt om. Det går rakt in i min själ och i mitt hjärta.
Vi tog sedan en koncerts paus och inväntade en specialtillställning med Kaja Saariaho. Hon är composer in recidence här på samma sätt som hon var det vid Båstads kammarmusikfestival för ett par veckor sedan. Hon är ganska intressant människa förstås. Dialogen som hon hade med publiken var också givande men det mest intressanta var hennes klargörande att moderatorn, tillika festivalens konstnärlige ledare, Vladimir Mendelsson, är barn i rakt nedstigande led till Felix Mendelsson. Musiken som framfördes på denna minikonsert imponerade inte på mig. Lite slätstruken tyckte nog jag. Men den hade lite humoristiska kvaliteter som jag uppskattade.
Däremot i efterföljande koncert i Kuhmo Koncert Hall där det framfördes som avslutande nummer ett verk för stråkkvartett med live electronics. Det var bra tyckte jag. Lagom mycket electronics utan att det tog över det klassiska stråkkvartett ljudet. I övrigt gavs vid denna den 17e konserten ”Famme Fatales” Strauss II:es, Fata Morgana. Musikerna hade det smittande roligt på scen och jag imponeras igen av Elina Vähäläs otroligt klockrena spela. Otroligt bra. Franz Liszts Die Loreley framfördes vackert känsligt och musikaliskt av Verlia Resjan. Någon Milone (?) har gjort en transkription av Bizets Carmen. Jag noterade i programmet att jag nu har förlåtit Daniel Rowland för hans slarviga attityd tidigare i veckan. Detta verk och kanske genre fullföljer han med lust och koncentration. Det blir mycket bra. De resterande två verken denna koncert, R. Strauss och M. Ravel var lite tråkiga.
Sist på kvällen hade vi inte biljetter. Det var stor hausse över att få tag på dem. Det var tvärslut och de vi talar med i pauserna beklagade oss. De gav Astor Piazzollas Maria de Buenos Aries. Det är en annan del av Finsk kultur som sällan tränger över östersjön. Kopplingen mellan finsk tango och Argentinsk. Detta verk är ju en lite opera med en bandoneon i centrum. Den spelades av autodidakten Henrik Sandås. Han ser ut som en försäkringstjänsteman men blir en fullfjädrad tangokavaljer när han får den lilla bälgen på knäet. Inlevelse och starka känslor. Det var det också från sångarna. Berättaren med stor inlevelse, sopranen ”Maria” hade så stark inlevelse att jag kunde följa historien (som framfördes på spanska men hade supratext på scenens bakvägg på finska) trots att jag inte förstod så många ord. Starkt. Tack Pirjo och Aija för att de fixade fram biljetter till oss till denna upplevelse. Vi cyklade hem lyckliga och glada mitt i den ljusa vackra natten.

Noteringar från Kuhmo onsdagen den 14 juli 2010

2010-07-17T12:18:00.003+02:00

Dagens tema var Dynastierna. Det började med Bach., Johann Chirstoph Bach som var ”Uncle” till Johann Sebastian. Salomé Heller, sopran och hela ensemblen sjön väl svalt i hetta i Kyrkan.
Det fortsatte sedan med Wilhelm Friedmann Bach som i programmet beskrivs som den ”gudabegåvade” slarvern som söp bort sin talang. Men orgelmusik är svårt att ta till sig och dessutom fick jag en känsla av att det inte var bra framfört.
Sedan en av Johann Sebastians cellosviter, nr 1. Fantastisk musik. Själv tyckte jag att Jens-Peter Mainz framförde den väl lätt och utan musikaliskt och själsligt djup. Börje uppskattade den lätta stråkföringen. Se så olika det kan vara.
Sedan ännu ett orgelverk, fast denna gång komponerat av en annan av Johann Sebastians söner, Carl Philipp Emanuel. Mycket volym men samma reaktion som tidigare på orgelmusik och musikern.
David Geringas spelade cellosvit nr 2. Han spelade mer klassiskt och bättre med större djup. Men inte felfritt. Det är nog värmen som plågar dem.
Johann Christians Pianosvit har arrangerats av Wolfgang Amadeus Mozart (K.107/1). Och plötsligt framstår Mozart geni igen. Den lätthet, melodiskhet, lättsmälta skönhet som han skapar eller modellerar om till är fantastiskt befriande i relief till det svårmod som Bach-barnen levererat innan. Tack Wolfgang.
Avslutningsvis framfördes ett bus från P.D.Q. Bach. Det är ett påhitt från en amerikansk musikprofessor Peter Schickele och var en Bachfuga på piano med en skadad violinist med bara vänster arm bruten. Istället höll två andra violinister ett löst tagel som de drog över violan. Därav fyrhändig viola som vi i publiken verkligen undrade över vad det skulle bli. Kul men inte mer.
Haydens dynasti är tråkigare. Men här visades instrumentet Baryton upp. Det är väl en blandning mellan cello och luta, eller snarare, luta och da gamba, som ju är en cello med fem strängar. Baryton har också medsvängande strängar som sitter både bredvid halsen och under och liksom bakom, nästan i, halsen. Totalt 18 strängar. Jobbigt att stämma sa David Geringas. Men, det blev inte så bra eller vacker musik. Lite tråkigt faktiskt. Under denna koncert släpade man fram en lite liten koncertorgel och det bevisas återigen att det är ett instrument som inte går att göra levande. Bristen på koppling, fysisk kontant, mellan musikern och dennes anbringande av tonen gör att orgelmusik blir död. Som en synt från 50- och 60-talet. Men de har ju utvecklats, men det har inte orglar gjort. Det spelar ingen roll hur hårt eller lätt man trycker ner en pedal så kommer samma luftström fram i a f till pipan. Trist.
Tur då att Natacha Kudritskayas pianospel i den avslutande pianotrion var ännu bättre än vi uppfattade henne förra året. Hon har en armföring som gör att hon lever med pianot hela hon. Hon ser arg ut när man ser henne på byn, hon ser grym ut för och efter framförandet, men vid klaviaturet är hon leende och medspelande och bland det bästa jag någonsin hört.
Mendelssons dynasti var den sista Börje och jag fått biljetter till. Felix Mendelsson är bra och Liede ohne Worte i D, op. 109, var verkligen en sång som framfördes med stor sånglig musikalitet på cellon av Martti Ruosi.
Laura Mikkolas framförande av fem månader ur Felix storasyster Fannys Året var fantastiskt. Hon spelade engagerat och hjälpte mig in i musiken.
Från hela denna koncert så minns jag nog helst Felix Mendelssons stråkoktett. Meta 4 förstärkt med fyra andra musiker. Det blir en hel orkester, i a f till känslan. Kanske det beror på att en oktett här i Kuhmo är relativt stor. Jag uppskattade framförandet mycket och det var jag inte ensam om.
I övrigt är det värt att nämna att vi lär känna folk och att de naturligtvis är mycket trevliga. Dessutom så har vi återfunnit bekanta från förra året. Kuhmo är speciellt och jag gillar det.

Noteringar från Kuhmo måndag den 12 juli 2010

2010-07-17T12:17:00.004+02:00

Vi kom fram efter en lång resa via Värta hamnen och Åbo. Knappt åtta timmar bilresa genom sjöarnas land (my ass – snarare tallarnas) tog mig och Börje hit till Kuhmo Chamber Music Festival 2010. Men ärligt talat är det bitvis mycket högt upplevelsevärde på väg E63. I alla fall mot slutet när det börjar bli lite kuperat. När sjöarna glittrar fram så blänker de som blåsliver genom den gröna slöjan av tallar och björkar. Vi har denna vecka värmebölja över Skandinavien och allt här är otroligt vackert.
Det första vi gjorde var att ta oss till biljettkontoret och det visade sig vara i senaste laget. Vi borde beställt i förväg. Men vi fick biljetter till det mesta, även om de bästa platserna naturligtvis är upptagna. Vi fick tyvärr sätta upp oss på sändlista för de tre bästa koncerterna.
Nåväl, när vi väl installerat oss i vårt lilla radhus, mer om dess innehåll senare, tog vi oss med våra medförda cyklar ner till koncert nr 1 för vår del och koncert nr 5 i programmet denna sommar.
Kurtágs Die menschen sind Blumen var väl lätt och finstämd för att fungera som mitt öppningsstycke. Men instrumenteringen med viola och kontrabas är ju befriande udda.
Pucinini I Crisantemi är rena filmmusiken. Jag antar att jag hört den som sådan också flera ggr. Jag fick bilder av amerikansk romantisk film i Europeisk miljö. Vackert och romantiskt.
Tchaikovskys Juni, Juli och Augusti ur hans svit årstiderna (borde den inte heta månaderna?) framfördes av bl a primairon i Brodski-kvartetten på ett sätt som skar sig i mina öron. Jag tyckte det var vämjeligt. Falskt och dåligt samspelt. Han fick enorma ovationer men det är väl ”brand” som gör sig gällande.
Vi fick oss ett uruppförande och det är ju alltid mycket trevligt. Ett resultat av förra årets kompositionstävling. Matthew Whittalls verk var fullt av flacholetter och var finstämt, dynamiskt och fint.
Johann Strauss (dä/dy?) har ju skrivit valsernas vals, Rosen aus dem Süden, och den har Schönberg bearbetat. Det blev roligt med det som lyfte var den vackra och långbenta Elina Vähälä som gjorde en mycket säker och ledande och tonsäker valstolkning. Snyggt.
Avslutningen med Gershwins In the summer time med sättningen skolorgel, vibbrafon och flygel var helt underbar men inte det bästa för kvällen. Det var nog, trots allt, slummern på sängen före koncerten. Nej, det var faktiskt uruppförandet.

pengars cirkulation

2009-11-14T08:43:00.000+01:00

Från min kompis Mikael Larsson, info samtidigt fick jag följande underbara historia.

Ett exempel ur vår lilla verklighet
Ett bra sätt att vara smart och lösa den ekonomiska krisen – eller?
Den rika turisten klev in på hotellet i en liten by. Han lägger 1000 kr
i receptionen och går för att ta en titt på rummet.
Hotelldirektören tar omedelbart med sig tusenlappen till slaktaren och
betalar sin skuld.
Slaktaren går med pengarna till bonden och betalar sin skuld.
Bonden tar sedeln till bensinmacken och betalar för bränslet han har
tankat på kredit.
Mackägaren går till byhoran och betalar sin skuld på tusen kronor.
Byhoran går till hotellet och betalar sin skuld med tusenlappen.
Hotelldirektören lägger tillbaka sedeln på disken.
Turisten kommer tillbaka till receptionen, hon gillade inte rummet, och
tar tillbaka sina 1000 kronor.
Ingen har alltså tjänat ett enda öre, men hela byn är skuldfri och alla
ser framtiden an med tillförsikt!
Ungefär så här kommer finanskrisen att sluta, eller är det ett feltänk?
Är krisen egentligen bara en skröna som berättas av analytiker och
fondhandlare.
Så enkelt kan det......kanske vara.
------------------------------------------------------------------------
Hej Mikael, jag läser din skröna, tidigt på lördag morgon. Lyfter blicken från skärmen och tittar tankfull bort mot fönstret. Där är en lite glipa under rullgardinen så jag ser gräsmattan och början på vårt lilla grönsaksland. Plötsligt ser det så nära ut. Jag hade bilden av att vi hade en relativt stor tomt och att det tar många steg att gå från trädgårdsdörren till landet. Men nu ser det ut att vara inom ett par meter. Vad är det som hänt? Har mina perspektiv plötsligt ändrats?
Men så rätar verkligheten ut sig och återtar sitt vanliga mångdimensionella djup. Rullgardinen släpper plötsligt sitt fäste och far upp med en smäll. När avståndet till grönsakslandet får en relation till häcken där bakom och gräsmattan framför ser jag att avståndet är sådär en knappa tio meter, som jag förväntade mig. Å jag känner en saknad, en tomhet. För synen i lilla glipan under rullgardinen var så mycket vackrare och mer påtagligt greppbar.

Ny Visionsblogg

2009-10-30T14:56:00.002+01:00

Jag lackade ihop hur den förra bloggen fungerade och la upp en ny här på Blogspot som jag kan. Följ länken i rubriken.

Förslag till Centerpartiets Vision Stockholm 2040

2009-10-29T18:52:00.003+01:00

Kolla, kommentera och var med och skapa Stockholmscenterns vision för Stockholm 2040.
Bloggen är öppen för alla fram till slutet av november.

Om visionsarbetet
Under hösten har en arbetagrupp bestående av Per Karlberg, Anna Jonason, Maria Brogren, Stephan Andrén och Lukas Forslund tagit fram det förslag till vision för Stockholm 2040 som presenteras här.

Nu kan du kommentera arbetsgruppens förslag till vision på denna blogg. Visionsbloggen kommer att vara öppen till och med den 16 november.

Vi kommer även att organisera ett möte den 11 november där medlemmar kan diskutera förslaget och de ditills inkommna kommentarerna på bloggen. Diskussionen på mötet och kommentarerna på bloggen kommer att vägas in när vi utarbetar vårt slutliga förslag som ska lämnas till Distriktsstyrelsen den 2 december.

Bergslagsleden

2009-08-19T20:45:00.000+02:00

Alla som känner mig vet att jag inte är särskilt angelägen att lägga skattemedel på vägar. Men även jag har mina undantag.
Från Brommaplan och ut till Bergslagsrondellen är Bergslagsleden riktigt dålig.
1. Brommarondellen är en av Stockholms farligaste trafikplatser. Investeringar i Brommaplans trafikplats måste göras så att den blir säkrare. Det är inte i huvudsak ett kapacitetsproblem. Ökas kapaciteten här så flyttar bara köerna i rusningstrafiken någon annan stans. Det går, men är förmodligen dyrt, om man ska få till det utan att skapa mörka tunnlar som gående ändå inte kommer våga använda eller höga broar som få orkar upp och ner på. Jag har inte lösningarna, det finns tekniker som är oerhört mycket bättre på det. Jag skulle bara vilja att stadens politiker lägger en beställning på en säker trafiklösning för Brommaplan.
2. Vägbanken är underminerad. Den verkar ständigt sjunka och röra sig. Det blir stora, stora vattensamlingar när det regnar som är så djupa att de skapar panikåtgärder hos förare som inte åker där varje dag. Det gäller också de undanmanövrar som görs när man kör ner i dessa svackor och blir rädd. Hela vägen bör grundas och dräneras om.
3. Att lägga övergångsställen i samband med rondeller är uppenbarligen mycket farligt. Det måste också ändras innan någon dör när de försöker gå över leden när en ouppmärksam bilförare kör ut ur rondellen utan att se sig för.
4. Trafikljusen som släcks istället för att lysa grönt för bilarna är den sista dumheten på denna led. Med lagen om att gående vid övergångsställe har företräde har de släckta ljusen blivit en fälla. Det är nämligen så att när övergångsställets trafikljus är släckt är övergångsstället obevakat. Därför ska bilar stanna för gående som tryckt på knappen och som står och väntar på grönt ljus. När jag försökt följa den regeln har jag ett par gånger nästa blivit rammad i baken av bakomföljande bilar. Vi som ofta kör på Bergslagsleden vet att normen är att betrakta trafikljuset som grönt när det är släckt. Men när som helst kommer någon som inte känner till denna lokala undantagsregel att bli påkörd och få en obehaglig whiplash-skada.

Även i Luleå tröttnar en del på samtidskonstens pretentioner

2009-07-18T13:09:00.005+02:00

Ytterligare en som vågar ta bladet från munnen - modern konst förverkar vårt förtroende. Läs denna artikel och förundras. Själv har jag nu sett delar av Biennalen och delar Bertil Sundstedts syn. Själv kommer jag inte att sluta ägna kraft åt samtidskonst. Det gör jag för att jag älskar att hitta de bra verken bland alla andra. Men det tär verkligen på tålamodet. Och det finns bra verk i Biennalen i Luleå i år. Andres Ramirez Gavirias video som jag kallar implodering är estetiskt tilltalande. Det är en kub varur det pumpas luft så att ett undertryck uppstår. Kuben imploderar i en sky av höghastighetskamerafilmade glasskärvor. Tyvärr avbryts filmen innnan alla glasskärvor lagt sig till ro. Trist. Verkets meditativa stämming hade ökat om hela sekvensen varit med. Också Edith Derdyks "Från var och en till var och en" är sensuellt och vackert. Enkel skönhet, se bilden. Det gillar jag. Men resten är mer eller mindre krystade, ytliga och därmed trista plattityder som inte borde få del av Luleåbornas skattemedel för att få visa upp sig. Det finns bra konst i Sverige. Det verkar däremot vara ont om bra konstutställningsproducenter.

Vi i Allians för Sverige måste sätta stopp för kulturdekadensen

2009-07-07T06:11:00.002+02:00

Min kommmentar på Newsmill till Göran Hägglunds artikel om kulturdekadensen.

Bra att du tar debatten Hägglund. (Det gjorde i och för sig kulturministern också direkt på Fredsgatan och det var egentligen tack vare henne som det blev ståhej) Jag håller med om att Alliansen varit för vek i debatten om kulturens innehåll. Jag gillade i och för sig inte idén om litteraturkanon eftersom en sådan i sig är konserverande. Men jag blir galen av att konstnärer använder sig av våra pengar för att göra kvasipolitik på bästa arenan. Vad som är kultur är omöjligt att definiera. Låt konstnärerna och deras eventuella kunder definiera det. Men så länge de lever på skattemedel kommer jag att ta mig rätten att ifrågasätta vad de håller på med. Konsthögskolan i Stockholm har förverkat mitt förtroende. Den bör stängas. Det finns konstskolor i Sverige som gör ett bättre jobb. Om någon entrepenör kan starta en ny konsthögskola här och visa att det handlar om att förkovra eleverna i konst i stället för i kvasipolitik så är jag mer än villig att stödja det.
PS Vi, i de politiska partierna, måste vara självkritiska till att vi inte lyckats fånga all denna politiska frustration som verkar frodas bland konstintresserade. Hur får vi fatt på det? Eller är de vår livgivande motsats?

Stockholmarnas tankar om framtiden

2009-07-04T11:19:00.005+02:00

Vad är viktigast, mest angelägenhet för Stockholmarnas tankar om framtiden? Vilka frågor tänker de oftast på och irriterar de sig mest över i dagens vardag? Vad skulle de önska blev bättre eller till och med var på ett helt annat sätt?

Hur tar man reda på sådant?
Om man frågar folk öppet är min erfarenhet att de flesta som över huvud taget svarar gör det utifrån en dagsaktualitet. Fördelen med sådana svar är att de är bra att bygga en valvinnande politik på. Nackdelen är att de inte fångar upp de frågor som kommer att irritera stockholmarna om tio år. Kan man förutse vilka det kommer att bli? Nja, det finns massor med organisationer som ägnar sig åt denna typ av tidsmaskineri. Både som ekonomiska prognosmakare och som omvärldsanalytiker.

En annan metod att få reda på Stockholmarnas preferenser om framtiden är att ställa upp olika scenario som de får välja mellan. Det är lättare att reagera än agera för de allra flesta människor. Nackdelen med denna metod är att man kan känna frustration över hur scenarierna satts samman. En idé i ett scenario skulle man vilja se i ett annat. Man skulle då kunna tänka sig att man gör en omfattande tipspromenad, ett flervalsformulär där olika problem eller frågor besvaras på olika sätt och respondenterna kryssar för vilken "lösning" de föredrar. Risken är att det som sammanställs blir åtgärdsförslag som är inkonsistenta och som per definition är populistiskt.

Den vanliga politiska metoden är att man skriver ett program. Av tradition finns ett antal ideologiska utgångspunkter som är manifesterade i stadgar och partiprogram. Sedan tolkas detta i nedbrytningar och konkretiserande i valplattformar, suborganisationernas program och strategier och ända ner till konkreta omsättningar i praktisk politik i vardagen. Detta är bra för det skapar förutsättningar för ideologisk konsistens men skapar sällan underlag för proaktiv politisk handling.

Hur skulle, t ex, Centerpartiet i Stockholm göra om man vill skriva en vision om Stockholm 2040? För det första skulle det vara de aktiva partisterna som skulle formulera visionen. Det skulle inte behöva omfatta alla stockholmare förrän den ska testas i val. (Är det förresten säkert? Kanske man skulle kunna ta fram bakgrundsfakta om respondenterna som medlem/sympatisör/icke-medlem, kön, ålder, bostadsort eller postnummer.) Men även centerpartister i Stockholm kanske behöver något att reagera på. Det bästa är förstås om man gör detta i en trestegsraket. Först görs ett flervalsformulär där frågor och svar utformas dels utifrån partiprogram och kända prognoser och preferensundersökningar. Sedan sammanställs detta i en preliminär programtext där varje textstycke kan kommenteras och där justeringar kan göras. Slutligen sammanställs alla dessa förslag i en text som godkänns av något legitimt organ.

Det blir mycket jobb. Först att scanna av relevanta prognoser och preferensundersökningar innan man kommer till frågeformuläret. Sedan måste man hitta en webbaserad mjukvara som automatiserar såväl utskick (med påminnelser till de som inte svarat) som gör en sammanställning. Därefter vidtar ett manuellt intellektuellt arbete att tolka svaren och skriva ett sammanvägt förslag som är ideologiskt konsistent, spänstigt och lagom kort. Därefter bör man återigen ha en webbaserad programvara som kan hantera kommentarer till textstycken. Även denna mjukvara måste kunna hantera utskick, påminnelser och sammanställning. Slutligen måste det återigen till ett intellektuellt huvudarbete för urvalet av förslagen till en sammanhållen text.

För att detta ska blir bra behövs dels två smarta programvaror, se ovan. Dessa finns förhoppningsvis redan tillgängliga i partiet eller som free-ware på nätet.
Det behövs en handfull centerpartister som har tid att läsa och analysera frågor ur preferensundersökningars rapporter och prognoser. Det blir sannoligt också dessa personer som får göra de två sammanställningsarbetsuppgifterna.
Det kommer att behövas tid för att administrera programvarora, dvs skriva in texterna. Jag har gjort en mkt preliminär projektplan för detta. Den är beräknad på tre projektarbetare som kan lägga två timmar om dagen sju dagar i veckan. Utom för resursen centerpartietser/sympatisörer och allmänheten som jag räknar kan engageras för att svara på webenkäter 24 timmar om dygnet. Om visionen ska kunna lämnas över till DS den 27 september måste arbetet enligt denna plan börja den 10 augusti. Är det möjligt? (Du kan klicka på ganttschemat för att se det större, i alla fall jag kan.)

Slutligen tror jag att det behövs ett minimum av projektledning. Egentligen behöver bara distriktsstyrelsen finna några engagerade medlemmar som får ett mandat att genomföra detta där det viktigaste är att personerna verkligen kan visa att de avsätter nödvändig tid. Dock bör en av dem utses till ledare för projektet. Den politiska förankringen finns i distriktsstyrelsen som ju är uppdragsgivare. Därmed behövs inte någon suborganisationsrepresentativ projektledning.

Träffa Abir i Vällingby på lördag

2009-06-03T09:27:00.003+02:00

Abir Al-Sahlani kommer den 6 juni kl 11-12.30 till i Vällingby.

Centerpartiet kommer att ställa upp sin Green-lounge i Vällingby centrum på lördag. Dagen före sista chansen att välja rätt. Du är mer än välkommen att ta chansen att själv få tala med den fantastiska kandidaten Abir.

KRYSSA ABIR!

Vänstern skjuter sig själ i foten i EP

2009-06-03T09:00:00.002+02:00

Ett problem med EP är att det är så otydliga politiska stridslinjer mellan partiblocken. När så partierna uppträder utan koordinering och de nationella delarna inte vill underordna sig EP-partierna så försvagas hela parlamentets ställning och det bidrar till det svaga valdeltagandet. Läs den intressanta artikel i dagens Financial Times. Du når den genom att klicka på rubriken.

Irak bör in i EU:s grannskapspolitik

2009-05-23T09:01:00.001+02:00

Inför ett möte med Iraks premiärminister Nuri al-Maliki på söndag presenterar Abir en strategi för samarbete mellan Irak och EU. Den centrala punkten är att Irak på sikt bör ingå i EU:s grannskapspolitik.

- I och med att Turkiet är, och bör förbli, kandidat till EU-medlem, bör EU också börja behandla Irak som ett blivande grannland. Det är i linje med hur man behandlat några andra länder som gränsar till Turkiet och det bygger vidare på EU:s medelhavsstrategi, säger Abir Al-Sahlani.

Under helgens besök i Irak och möte med al-Maliki kommer bl.a. möjligheterna till framtida samarbete mellan Irak och EU att diskuteras. Utöver frågan om grannskapspolitiken inkluderar Abirs förslag flera andra punkter, däribland handel, parlamentariskt utbyte och värnande av mänskliga rättigheter.

- På sikt bör målsättningen vara att ge stöd för Irak och andra länder i regionen att bygga vidare på det existerande ekonomiskpolitiska samarbetet syftande till att skapa en regional säkerhets- och samarbetsorganisation i stil med EU. Det har skett på andra håll i världen och uppmuntras i FN-stadgan och även om det verkar orealistiskt idag är det en viktig vision för hållbar fred och utveckling, säger Abir.

Kvällsposten

2009-05-22T08:39:00.002+02:00

Jag undviker kvällspressen av principiella skäl. Det gör jag med sorg eftersom ledar- och kultursidorna brukar vara mycket intressanta. Det är den andra skiten som gör mig avogt inställd. Här gör jag dock ett undantag för en ledare i Kvällsposten.

Nårra Skåne - ser ljuset

2009-05-22T08:35:00.001+02:00

En mycket intressant analys som jag till fullo delar. Nu delar jag den också med er.
(länk i rubrik)

Maktlösa makthavare

2009-05-22T08:30:00.001+02:00

Fredrik Federley har lagt upp denna på sin FB och den stämmer precis med min uppfattning om Riksdagen. EP är roligare att sitta i och bestämmer viktigare saker. Riksdagens viktigaste beslut är utseendet av statsminister som i sin tur utser vilka som representerar Sverige i Ministerrådet och så förstås Riksdagens budget/skattebeslut. Men i övrig lagstiftning är det implementering av beslut taget av Europaparlamentet och Ministerrådet. (klicka på rubriken för att läsa ledaren i Sydsvenskadagbladet)

Abir har en vision om Europa som den goda stormakten

2009-05-17T16:25:00.001+02:00

Klicka på rubriken så kommer du till en utmärkt artikel i UNT signerad Abir al-Sahlani.

Piratpartiet

2009-05-05T10:31:00.000+02:00

I Sverige har immateriallrättskriminalitet upphöjts till politisk korrekthet. Det är tråkigt att rådande moral är att det som är möjligt är rätt. Det underblåser min misantropi.

Annika Falkengren

2009-03-13T15:36:00.003+01:00

Utöver de mer eller mindre redovisade lönerna har SEB:s direktörer tjänat betydligt mer än vad som framkommer i årsredovisningarna de senaste åren. Enligt E24 deklarerade bland andra vd Annika Falkengren för en inkomst på 24,5 miljoner kronor för 2007. I bankens årsredovisning står det 12 miljoner kronor. Mellanskillnaden förklaras av personaloptioner som beskattas som inkomst. Läs mer här.

Dessutom förbättras hennes pension av löneförhöjningen. Läs mer här.

Spontant känns det för djävligt. Här avslöjas en oacceptabel arrogans mot allmänhet, regeringen, kunderna, ägarna (vad tänker Marcus Wallenberg med?) och inte minst de anställda.

Å andra sidan tycker jag att detta är ett bra bevis på att de anställda gör nytta för banken. Det är bra att de anställda får del i vinsten. Det vore naturligtvis moraliskt "rätt" om detta gäller alla anställda!!!

Har svenska MEP's någon humor?

2009-03-02T20:20:00.002+01:00

eller ska vi snabbt som sjutton välja nya?

Klicka på rubriken och få dig ett gott skratt.

Kampanjstartsartikel

2009-02-17T09:22:00.000+01:00

Arbetskraftens fria rörlighet eller den nordiska modellen?

2009-02-11T09:16:00.003+01:00

Jag menar att det inte finns en motsättning mellan en av EU grundläggande friheter, fri rörlighet för arbetskraft och den nordiska modellen. Problemet är att de europeiska systemen för arbetsmarknadens parters relationer är nationell trots att arbets-, varu-, tjänste- och kapitalmarknaden är Europeisk. Den nordiska modellen är inte protektionistisk. Det är några LO-förbunds tolkning av den som är nationalistiskt protektionistisk. Framtiden ligger i att anställda ges möjligheten att organisera sig för att möta arbetsgivarna på deras exekutiva nivå. Med det menar jag rätten till primärkonflikt (strejk och lockout) över landsgräns och rätten att teckna kollektivavtal som gäller i flera EU-stater. Som tur är pågår ett embryonalt arbete i EU-Kommissionen att göra det möjligt att teckna bindande kollektivavtal inom koncerner över landgräns på EU-nivå. Utvecklingen går vidare tros byggnadsarbetarförbundets konvulsioner.

Teknikreligion

2009-02-05T10:05:00.001+01:00

Alliansregeringen har väckt liv i debatten om hur vi ska producera energi i Sverige. De känns som fel diskussion.
Igår ledde jag diskussionen på Centerpartiet i Stockholms Politikpub på Stora Nygatan. Där möttes Stefan Henningsson från WWF och Mikael Ståldal från Miljövänner för kärnkraft. Det var i den diskussionen som jag formulerade begreppet Teknikreligion. Det finns i alla tekniska debatter en tro på den ena eller andra tekniken. Egentligen var alla närvarande, inklusive de inbjudna debattörerna överens om två saker. Vi måste drastiskt minska CO2 utsläppen i atmosfären och vi vill kunna erbjuda hela jordens befolkning den energi de behöver för sitt välstånd. Men ändå tror de inte på koldioxidfällor eller på slutförvarslösningar eller något annat. Vaddå tror? Om demokratin sätter gränser för vad som är tillåtet, t ex CO2 utsläpp per producerad kWh, förbjuder utsläpp av radioaktivitet oavsett om den följer med utsläpp av kolstoff eller läckage i samband med kärnkraftsenergi, tvingar alla energiproducenter att själva bära sina försäkringskostnader fullt ut och reglerar miljökonsekvenserna av energiproduktionsanläggningarna så borde marknaden sedan få reglera vilken energiproduktion som är mest rationell att investera i.

Kryssa Abir

2009-01-25T18:11:00.001+01:00

Mitt förslag till Politisk plattform för Abir al Sahlanis EP-kampanj

EU minoriteters samarbete för gemensamma idéer
Europeerna tycker ganska lika oavsett i vilket land de bor. Det finns en liten minoritet vänstersympatisörer, en minoritet socialdemokrater eller motsvarande, en minoritet liberaler av olika varianter, en minoritet värdekonservativa, en minoritet ekologister och en liten minoritet invandringsfientliga högerpopulister. De flesta europeiska partierna har något drag av alla dessa idéer. Men europadebatten handlar väldigt lite om dessa idéer. Det handlar nästan bara om olika länders intressen. Som om alla länders medborgare tycker samma sak. Som om alla länders medborgare i första hand är nationalister.
Europeisk politik och EP-valet är inte EM i nationalism. Det är en chans för européerna att påverka med vilka idéer som grund EU ska utvecklas.

EU – folkens projekt
Alla människor önskar fred, frihet och välstånd. Vi tror att det åstadkoms med politisk och ekonomisk integration och samarbete, ömsesidiga och jämställda beroenden, öppenhet och en fördelning som uppfattas som rationell och rättvis. Européerna skiljer sig inte från andra människor på annat sätt än att vi här har ett politiskt instrument som kan vara användbart för att skapa dessa värden för fler människor. Både för européer som för icke-européer, oavsett om de lever i Europa eller inte. Många frågor som rör människor i vardagen har tidigare framgångsrikt hanterats av de demokratiska nationella systemen. Men nu har många av dessa frågor vuxit nationalstaten över huvudet. Miljöfrågan är väl det tydligaste exemplet men långt ifrån det enda. Om vi vill ha en demokratisk medverkan och påverkan på hur dessa frågor löses behövs effektiva politiska institutioner som har kraft och vilja att ta sig an dessa. EU, med sina fel och brister, är det bästa instrument vi européer har.

Bo var du vill
Alla människor vill själv välja var de ska bo. De flesta flyttar inte så långt eller så många gånger i sitt liv. Men några väljer att göra det för att få ett bättre jobb, av kärlek eller för att de är hotade till livet där de bor. Det är bra att människor flyttar på sig om de gör det av fri vilja. Det är en grund för den integration vi tycker är bra. Att människor med olika erfarenheter blandas skapar nya grunder för nya tankar och idéer. Det ger en dynamik som i sig är nyskapande.

EU ett demokratiskt instrument för välstånd
Hösten 2008 blev det uppenbart för var och en att inte bara miljö-, bistånds-, säkerhets- och fredsfrågorna är internationella. Den ekonomiska integrationen har redan gått så långt att inte ens EUs reglering av t ex finansmarknaden är tillräcklig för att bidra till en jämn ekonomisk tillväxt. EU har länge försökt få till stånd en gemensam reglering av finansmarknaden med den amerikanska administrationen utan att lyckas. Samtidigt har den interna ekonomiska integrationen gått långsamt framåt i EU. Det har talats mycket om den gemensamma marknaden men när den ska omsättas i en gemensamt reglerad marknad finns alltid nationella särintressen som ”bör” försvaras. EU har saknat en politisk kraft som står över dessa krafter och hävdar att en gemensam marknad kan vara något nytt och ingen kompromiss av nationella regler.

Alla stater i världen med självaktning lanserar nu krispaket efter krispaket för den egna nationens ekonomis skull. Det är i sig bra eftersom efterfrågan måste komma igång så snart som möjligt. Men om en av orsakerna till den ekonomiska krisen står att finna i en otillräckligt reglerad global finansiell marknad är det trist att få diskuterar åtgärder mot dessa orsaker och ännu färre gör något. Här har EU en given roll på den globala arenan. En roll som måste stödjas av nationella ledare inom såväl politik som näringsliv.

En annan anomali i den politiska utvecklingen i EU är det motstånd som finns i de flesta MS mot utvecklingen av en arbetsrätt för EU. En rätt för de anställda att organisera sig på arbetsgivarnas transnationellt exekutiva nivå och möta dem där. Istället försvarar många länders fackliga organisationer sina nationella rättigheter och motsätter sig juridiska konsekvenser av arbetskraftens frihet.

Centerpartiets valplattform

2008-12-28T09:48:00.003+01:00

Här kan du få tillgång till Centerpartiets valplattform inför EP-valet (klicka på rubriken). Jag kommer så småning om att också länka till ALDEs och till andra relevanta program. Tanken är att läsa och analysera dem och mejsla ut en politik som kan utgöra ett förslag till grund för Abirs kampanj.

Abir i Focus

2008-11-22T22:01:00.001+01:00

Om du klickar på rubriken så kommer du till en artikel i tidningen Focus om Abir.

Abir till Parlamentet 2009

2008-11-22T12:23:00.003+01:00

Med glädje har jag sällat mig till den skara som kommer att kämpa för att Abir Al-Sahlani kommer in i Europaparlamentet 2009. Du kan följa henne på abiralsahlani.bloggagratis.se. Jag hoppas att vi snart också får en kampanjsajt i gång där vi kan samla krafter och bidrag.

Finansiering av offentlig sektor

2008-11-16T22:17:00.002+01:00

Jag hade den stora förmånen att bli inbjuden som paneltupp på Centerpartiets Framtidskonvent i Norrköping nu i helgen, 15 – 16 november 2008.

I seminariet kring framtidens välfärd ställdes (naturligtvis) frågan om hur den bör finansieras. Jag har tidigare inte funderat så mycket på frågan. Men nu insåg jag att i ett liberalt parti är detta en viktig fråga. Det är naturligtvis inte självklart att det ska skattefinansieras för en liberal. Det är det inte för mig heller. Men jag har inga dogmatiskideologiska bindningar mot skattefinansiering. Som moderatorn, som för övrigt var mycket bra, la upp frågan, vägrade jag att svara på den. För om det handlar om att få fram tillräckligt med pengar för den generella servicen till medborgarna så är det samma plånböcker som ska betala det hela i alla fall. Ur ett privatekonomiskt perspektiv spelar det ingen roll om man betalar skatt, en sjukvårdsförsäkring eller en sjukvårdsavgift när man väl konsumerar sjukvården.

Ideologiskt och kanske samhällsekonomiskt kan vi naturligtvis tycka att finansiering via något annat transfereringssystem än skatteverket är att föredra eftersom själva transfereringen kan generera direkt vinst vilket ju är detsamma som nya pengar (dvs = tillväxt).

En pragmatisk hållning skulle ta sin utgångspunkt i en bedömning vilka effekter de olika sätten att finansiera generella tjänster får. Då tänker jag på effekter för kvaliteten, för kostnadseffektivitet i produktion av tjänsterna och de socialpolitiska effekterna de olika systemen får.

Jag har inte ork och kraft att utreda det här och nu. Vårt system är ju sådär effektivt får man väl ändå säga. Men det finns mycket för de offentliga upphandlarna att lära sig för att vi ska få ännu bättre cost-benefit för de tjänster vi gemensamt köper för de via skatten insamlade pengarna.

Jag har också erfarenhet av det tyska sjukvårdsfinansieringssystemet. Det är ju både skatte- och försäkringsfinansierat. Som i Sverige, fast men ett ännu större inslag av försäkringsfinansiering (tror jag). Där är försäkringarna ofta ihopkopplade med anställningen. Det betyder att de med anställning och eller fackligt medlemskap har mycket bättre sjukvård. Så bra att det förekommer ännu mer överkonsumtion av sjukvård i Tyskland än i Sverige. Det finns för få incitament för ett försäkringsbolag att hålla nere kostnaderna. Om ett försäkringsbolag är för ”snålt” slår det tillbaka på bolagets good-will och färre tecknar sin försäkring i bolaget. Dessutom har vårdproducenterna naturligtvis mycket att vinna på att övervårda.

En annan effekt är att de som betalar en sådan sjukvårdsförsäkring har ju ett intresse av att hålla nere skattefinansieringen så mycket som möjligt. Det leder till att den sjukvård som erbjuds till den som bara har tillgång till skattefinansierad sjukvård inte är bra nog. Den liberala grundstenen om människans lika värde kommer i så fall i kläm.

Nej jag tror att jag förespråkar skattefinansierad offentlig verksamhet. Men, som sagt, upphandlingen och uppföljningen måste bli bättre. Däremot ser jag ett egenvärde i att vi tillåter så mycket som möjligt av dessa generella tjänster produceras i vinstdrivande organisationer. Det är vinsten som är motorn och som skapar de nya pengarna som kan beskattas.

Per Karlberg till Europaparlamentet 2014

2008-11-09T21:41:00.002+01:00

Jag kommer inte att bli en av Centerpartiets kandidater i EU-parlamentetsvalet 2010. Jag visste det, du visste det och alla andra visste det. När jag fick se resultatet av medlemsomröstningen kom det inte precis som någon överraskning. Min kära hustru, Tina , tycker att jag ska vara jätte nöjd som fått så många röster trots att jag är rookie i Centerpartiet. Hon har naturligtvis rätt. Jag är väldigt stolt över att ha fått så många röster. Tack till alla er 104 stycken som faktiskt trodde på mig. Flera av er måste ha gått på hörsägen och jag tackar också alla er och de som faktiskt talat för mig. Ett särskilt tack till Anders Netterheim i Höör.

Jag borde kanske ändra titeln på min blogg? Fast nej, inte än. Jag erfor en stark besvikelse när jag fick medlemsomröstningsreslutatet mig tillsänt. Jag insåg först då hur väldigt gärna jag vill sitta i Europaparlamentet för Centerpartiet. Det är väl nu min kampanj inför valet 2014 börjar?

Makt

2008-10-26T16:27:00.002+01:00

Jag går en kurs på jobbet och har där ombetts att formulera mig kring begreppet makt. Jag gillar återbruk och publicerar den därför här också.

Mitt behov av makt
För mig är makt ett medel. Jag vill att det jag gör har betydelse och att det märks. Det underlättar om jag har makt. Jag är inte rädd för ansvaret som följer med utan ser det som en rimlig konsekvens av att jag får inflytande som jag måste kunna motivera och stå upp för.
Begreppet makt
Makt är ett komplicerat begrepp. Det uppfattas olika i skilda kulturer och tider. Under min levnad har jag upplevt en förändring av hur vi talar om makt har skiftat i Sverige. Jag växte upp i DDR-Sverige på i huvudsak 70-talet. Då var makt fult. Det representerade övergrepp och missbruk. Att då säga att man strävade efter makt, eller att erkänna att man hade makt var att sticka ut hakan och att utmana jenteloven. Under hela sista delen av 1900-talet uppfattade jag det som att svenska makthavare förväntades säga att de inte hade någon makt. Dels av ovan nämnda skäl men också för att kunna smita från det med makt sammankopplade ansvaret.
Vi talar i vår del av världen ofta om skillnad på formell och informell makt. Den senare uppfattar jag som den fina makten i Sverige. Själv föraktar jag den eftersom den inte är förknippad med ansvar. Den med informell makt kan åstadkomma lika mycket som den med formell dito men det är alltid mycket svårt att ställa den informelle makthavaren till svars.
Maktutövning som inte kan ställas till svars för konsekvenserna för sina beslut blir en farlig makt. Makt korrumperar alltid och om denna korruption inte granskas eller kan avslöjas minskar alltid effektiviteten i maktutövningen för dem som givit eller överlåtit sitt inflytande till makthavaren.
Härav följer att jag tycker det är viktigt med regler som begränsar makt och kontrollerar makt. Jag föredrar den amerikanska konstitutionen framför parlamentarismen eftersom den tredelade maktbalansen och ömsesidiga maktkontrollen mellan kongressen, högsta domstolen och presidenten visar sig effektivare än parlamentarismen där regeringens inflytande över majoriteten i parlamenten gör kontrollen till ett spel för gallerier. Härav följer också att jag tycker att det är mycket viktigt att vi med demokratiskt utmejslade regler kontrollerar den ekonomiska makten. Det har sagts mig att av de 50 största ekonomierna i världen är bara 2 statsbildningar. När jag nu försöker verifiera den siffran på nätet finner jag den bara på Socialistens hemsida så jag får använda den siffran försiktigt i framtiden. Men jag vet ju att bara de fyra ”svenska” bankerna samlade tillgångar 2007 uppsteg till ett värde av tre gånger Sveriges BNP. Så det är inte otroligt att det finns hundratals företag som har en större omslutning än hela Sveriges samlade produktion. Därför behövs parlament som är större än dess företag. EU är ett sådant instrument. Jag önskar att WTO och ILO kunde bli demokratiskt sammansatta maktapparater som kan sätta sig på maktstrukturer som vuxit ur nationalstaten. Men idag är de helt i händerna på FN:s medlemsstater på samma sätt som EU är beroende av medlemsstaternas vilja att leva upp till de gemensamma åtagandena. Det är tragiskt att den demokratiska utvecklingen slagit halt vid nationsgränsen när företagsamheten och andra politiska utmaningar rör sig bortom densamma. Jag hoppas att vi fortsätter att låta affärer göras upp i kontrakt mellan köpare och säljare och att de demokratiska institutionernas roll bara är att garantera att båda parter måste följa sina kontrakt och att kontrakten lever upp till de regler demokratin, dvs. människorna, sätter upp för all sådan maktutövning.
Ett annat viktigt perspektiv på makt är våldsutövningen. I statskunskapen fick jag lära mig den enkla sentensen att mest makt har den med mest vapen. Jag tycker att utvecklingen i världen under hela 1900-talet, inte minst under det sista decenniet och det första decenniet i 2000-talet, bevisar att det är sant på makronivån. Jag har funderat en del på den våldsamma maktutövningen på mikronivå. När samhällen faller samman, som på Afrikas horn just nu eller på Balkan för 15 år sedan, försvinner polisen och militärens våldmonopol. Då blir det fritt utrymme för de där människorna som vi alla var rädda för i grundskolan. De som kunde domptera en hel skola genom att ha högst adrenalinhalt och starkaste muskler. Det är riktigt farliga människor som ingen längre kan kontrollera och de får utrymme att bygga upp sig med ja-sägare och wannabies. Det blir ofta maffiastrukturer och kriminella nätverk av dem i våra relativt ordnade samhällen. I kollapsade länder kallar vi det klanstrider, religiösa fanatiker och banditgäng som drar runt och plundrar och förstör. Jag vet att dessa människor finns över allt och att det enda sättet att få kontroll på dem är att tilldela helst bara polisen rätten att använda våld i samhället. Polisen ska kontrolleras hårt av demokratiska institutioner men de måste också ha de största vapnen och de bästa spaningssystemen. Här är det dock otroligt viktigt att man håller tungan i rätt mun. Demokratin tenderar att bli odemokratisk i sitt försvar av sig själv. Det i sig är ett missbruk av makt som är ideologiskt inkonsistent och leder till att demokratin undergräver sin egen trovärdighet och därmed sitt existensberättigande.
Falsk blygsamhet
Slutligen vill jag bara konstatera att jag är glad att i min omgivning har det slutat daltas med begreppet makt. Jag vet inte om det är en allmän tendens eller om det är bara jag som hamnat i ett samhällsskikt av wannabies. Jag föraktar innerligt människor som förnekar att de vill ha makt eller att de har makt när det är uppenbart att de har det eller behöver det för att åstadkomma det de vill. Jag har inget problem med människor som jag uppfattar som genuina i att inte sträva efter makt om de till exempel de är mer av ”odla min egen trädgård” typen. Föraktet kommer från detta jag nämner inledningsvis, jag uppfattar att de har denna hållning av antingen feghet, de vill inte ta ansvar för sin maktutövning. Eller så står det för försök till manipulation. Tror de att jag är så dum att jag går på att de inte vill ha eller strävar efter inflytande? Det kan naturligtvis också bero på aningslöshet och det är kanske inte värt att förakta utan vara mycket observant på ty en aningslös makthavare är otroligt farlig i att han eller hon inte själv kan stå emot den påverkan som alla maktutövare ska utsättas för.

Gemensamt försvar

2008-10-12T23:04:00.002+02:00

Jag har flera gånger de senaste veckorna fått frågan om jag tycker att EU ska ha ett gemensamt försvar. Jag är ärligt talat inte klar över vad jag tycker. Men två saker vill jag hålla i minnet när jag tar ställning. Det är också två saker som inte alla som frågar verkar ha koll på. För det första har vi redan en EU-insatsstyrka. För det andra har redan 21 medlemsstater ett gemensamt försvar, nämligen NATO. Är frågan om EU ska ha ett gemensamt försvar överspelad? Är kanske frågan; Ska Sverige också vara med i det gemensamma försvaret?

€-ledarna samlar sig - Äntligen!

2008-10-12T22:45:00.002+02:00

Det har dröjt innan Euro-ländernas ledare samlar sig för att lova varandra att samarbeta för att möta finanskrisens utmaningar. När de nu gör det så är det bra. Jag hoppas innerligt att det ska dämpa oron i vår del av världen.

Jag är besviken på att inte alla EU länder är med vid förhandlingen Det handlar inte bara om euro-ländernas ekonomiska stabilitet utan om hela Europas finansiella system. Detta framhålls också i den artikel jag här hänvisar till på sr.se. Men jag kan inse det praktiska att bara samla 16 regeringschefer är enklare än att samla 27 regeringschefer kring dessa svåra frågor som kräver snabba beslut.

Det understryker också hur stort behov vi är av en effektivare beslutsordning som är framtagen i ett icke akut läge. En beslutsordning som inte innebär att några samlar sig och sedan förelägger de andra ett förslag till beslut de är i praktiken tvungna att följa.

Tack Marita Ulvskog

2008-10-05T09:56:00.002+02:00

Marita Ulsvkog tackar ja till att bli första namn på Socialdemokraternas EU-parlamentvalsedel. Jag delar naturligtvis inte synen på att hon att fått ett sämre jobb men känner mig beklämd av "Godmorgon Världen's" panel som dissar såväl Ulvskog som Parlamentsuppdraget.

Ulvskog är dock en lika dålig företrädare för en positivt Europeisk Socialdemokratisk kampanj som hon är en bra motståndare för oss. Det är bara att tacka och ta emot att socialdemokraterna ställer upp en kandidat som verkar vara petad från partitoppen. Själv har hon inga djupa tankar om EU-heller. I alla fall framgår inget i den pinsamt kort pressreleasen som du kan läsa i denna länk.

Socialdemokraterna menar i och med denna utnämningen att EU inte är viktigare än en landshövdingepost. Hur ska de kunna moblilisera valarbetarna för en sådan armbågsbjudning?

Vi har allt att vinna på dettta. En stark kampanj som bygger på att EU är ett mycket viktigt verktyg för att forstätta att styra samhällsutvecklingen med politiska och demokratiska medel.

Det är många som har spekulerat i evig uppgång

2008-09-24T17:50:00.003+02:00

David Rothkopf har identifierat världens 6.000 mäktigaste i sin nya bok Superclass. I en intervju med di.se pekar David Rothkopf ut en handfull hedgefondsförvaltare, bankchefer och politiker, med USA:s finansminister Hank Paulson i spetsen, som skyldiga till den finansiella krisen. (ur DI's ingress)

Det är bra att man söker de som konstruerat dessa märkliga finansiella produkter som gömt riskfyllda bostadslån i till synes riskfria papper med hög ränta. Men alla vi som vill ha maximal avkastning på våra pengar bör vara lite ödmjuka också. Vi har också ett ansvar. Detta ska inte förstås som att de 6 000 som pekas ut i artikeln är utan ansvar.

Det sämsta med en sådan här bok är att den undergräver en skylla på andra attityd som i sin psykologiska funktion är en tröst eftersom man slipper ta eget ansvar.

Men det finns hopp om att någon undersöker ifall det förekommit olagligheter i detta sammanhang. FBI undersöker om ansvariga personer i Fannie Mae, Freddie Mac, Lehman Brothers och AIG har gjort sig skyldiga till bedrägeri. Se artikel på CNN's hemsida.

Tyvärr, med erfarenhet av svenskt rättsväsendes utfall av jag på storberägeri har jag låga förväntningar på FBI's framgång. Men jag skulle också uppskatta lite fingerpointing mot de som privatekonomiskt varit med och spekulerat i denna uppgång.

3 minuters sakpolitik

2008-09-24T06:59:00.001+02:00

Igår var det presentation av mig och fyra andra kandidater från Stockholm till Europaparlamentet. Det var ett arrangemang av Centerpartiet Stockholm. Jag skulle vilja sammanfatta kvällen som väldigt underhållande och rolig. Jag kan lägga min röst på tre av de andra fyra. Det kändes hedrande att få vara i panel med så engagerade och kunniga medtävlande.

Här är det inlägg jag hade förberett, men som jag naturligtvis inte höll mig till, ordagrant.

De tre viktigaste uppgifterna jag vill jobba med i Europaparlamentet är
1 Föra de europeiska folken samman
EU är en union av minoriteter. Det tänker vi inte så ofta på men det är värt att fundera över. I Sverige har regeringar försvarat EU som ett mellanstatligt samarbete. Det manifesteras i ett avgörande inflytande och mest makt till Ministerrådet. Men det reflekterar inte EU-medborgarnas idéer. Alla tycker inte som sin regering. De europeiska partierna har möjlighet bättre återspegla medborgarnas olika och gränsöverskridande ideologiska samsyn. Därför bör de stärkas och därmed också det Europeiska Parlamentets ställning. Denna större makt till Parlamentet bör tas från såväl ministerrådet som EU-kommissionen. Parlamentet bör självklart ha initiativrätt vilket bara EU-kommissionen har idag. Ministerrådet borde vara en första kammare där nationalstatens intressen företräds. Men nationalstatens intresse bör inte vara det dominerande maktperspektivet i Bryssel. Medborgares oro inför globaliseringen och sysselsättningen och människors inflytande måste mötas med reformer som ger reellt inflytande.

2 Effektivare beslut och genomföranden
EU:s viktigaste uppgift är den historiska uppgiften att säkra fred mellan Europas folk. Därefter kommer uppgiften att med demokratiska metoder söka politiska lösningar på problem som vuxit ur nationalstaten. Dessa politiska beslut måste kunna fattas effektivt. Med effektivitet menar jag att inte allt ska kunna dras i långbänk över flera decennier innan ett direktiv till slut är antaget. Dessutom tycker jag att det är skamligt att så många länder dröjer så länge med implementeringen av dessa direktiv i sin egen lagstiftning. Det finns en attityd i Europa att den som först implementerar direktiv inte bjuder motstånd nog mot ”brysselbyråkratin”. Som om det skulle vara fint med demokratisk obstruktion! Jag tycker det är skamligt! Det finns till och med regeringsföreträdare som tar initiativ i ministerrådet. Initiativ som de senare inte känns vid och tar ansvar för när de kritiseras på hemmaplan.
Detta betyder naturligtvis inte att regeringar, företag och medborgare inte ska stå upp för sina tolkningar av direktiven och föra det till avgörande i EU-domstolen.

3 Miljöfrågorna
Det uppenbaraste av frågor som vuxit ur nationalstaten är miljöfrågorna. Det är viktigt att EU uppträder moget på den globala miljöpolitiska arenan. Att vi går före i luftmiljöfrågor och att vi kämpar för rätten till giftfri mat och miljö. Jordbruket ska vara giftfritt och osubventionerat. Subventionernas negativa inverkan på den globala livsmedelshandeln är en skamfläck. Det är också ett bra exempel på en fråga som inte alls skulle ha sådant genomslag om inte ministerrådets ledamöters makt i så stor utsträckning bygger på nationalistiska opinioner.

Slutligen blev det utrymme att också lägga ut texten om integration av den europeiska marknaden. Själv tror jag att vi måste fortsätta att lägga mycket möda på att åstadkomma en faktisk integration av den europeiska marknaden. Det är med stark ekonomi som vi kan erbjuda alla arbete. Hög sysselsättning minskar utrymmet för främlingsfientlighet och politisk extremism. Det är också på en gemensam marknad såväl varor som tjänster och arbetskraft kan röra sig fritt. För att det senare ska kunna ske utan social dumpning måste också arbetstagarnas företrädare ges rätt att operera över landsgräns. I Sverige diskuterar vi inskränkningar i rätten till sympatiåtgärder över landsgräns när vi egentligen borde diskutera rätten för arbetare att bilda transnationella fackföreningar och deras rätt att samtidigt strejka mot samma arbetsgivare i alla EES-länder där företaget har verksamhet. Löntagare i EU måste känna att deras intressen tas tillvara för att de ska våga se fördelarna med en gemensam arbetsmarknad. Att fortsätta att försvara de nationella arbetsrättsliga strukturerna är en hopplös kräftgång in i framtiden.

Bra jobbat Lena Ek

2008-09-14T21:56:00.005+02:00

Lena Ek har som rapportör i Europaparlamentet för EUs stora klimatpaket starkt bidragit till att industriutskottet faktiskt röstat för ett inte ge bort utsläppsrätterna till företagen. Bravo Lena. Jag är stolt att höra till samma parti.

Jag har inte koll på hur majoriteterna ser ut i miljöutskottet. Men nu kommer industriintressen att svärma mer än vanligt i korridorerna i Bryssel för att övertyga så många som möjligt att detta var ett misstag och att parlamentet och ministerrådet till slut måste gå på en annan linje.

Om jag hade kraften skulle jag försöka följa upp vilka företag som motarbetar kompromissen i industriutskottet och göra det offentligt. Det borde inte vara bra för affärerna att avslöjas med att försöka motarbeta nödvändiga miljöåtgärder.

Länk till ALDES's info.

Infrastruktur'satsning'?

2008-09-11T22:37:00.004+02:00

10 miljarder till vägar och järnvägar i hela landet. ...

Väl fungerande kommunikationer är en grundpelare för att människor ska kunna ta sig till och från jobbet samt få vardagen att fungera. Det är också avgörande för att skapa goda förutsättningar för tillväxt och företagande i hela landet.

Ovan är taget ur regeringens pressrelease. Så långt är ju allt gott och väl.

Jag tycker inte elva miljarder på några år är särskilt mycket att skryta med. Om väg- och banverk behöver det tiodubbla (enligt Mats Knutson) känns en tiondel lite futtigt. Miljöpartiets kritik om en fjärdedel till järnväg är allt för liten andel är omöjligt för mig att kommentera utifrån ett sakligt perspektiv. Men jag tycker inte att vi måste ha mer vägar innan vi får högre kapacitet i järnvägsnätet.

De som sitter i bilköerna på väg in mot Stockholm på morgonen gör det trots att de alla kan välja kollektivtrafik. Min slutsats blir att trots att de blir irriterade över att det är 'stau' (tyska för trafik stockning) så väljer de bilen. Jag antar att de gör det för att det, trots allt, går fortare. Eller finns det andra skäl?

Hur som helst är det bra att regeringen satsar. Jag tycker att de kunde satsa ännu mer. Men vi har ju inte sett helheten i budgetpropositionen ännu så jag är fortsatt optimistik.

2008-09-09T21:32:00.003+02:00

http://www.alde.eu/index.php?id=aldevideo

Här kan du titta på ALDE's egen promotionvideo. Jag kommer att ha lätt att stå bakom ALDE i parlamentet.

Tävling: Smeknamn på Brommasymbolen

2008-09-09T21:21:00.004+02:00

Helena Törnqvist har utlyst en tävling för att namnge höghuset som byggts vid Bromma centrum. Klicka på rubriken så kommer du till Helens blogg.

Självklart dialog före isolering eller konfrontation

2008-09-06T05:58:00.000+02:00

ALDE, det parti som centerpartiet och folkpartiet tillhör i Europaparlamentet, skriver i ett nyhetsbrev att "Dialog ocn engagemang kan desarmera spänningarna effektivare än isolering. Det är en av lärdomarana från det kalla kriget." Jag håller med.
Läs hela pressmeddelandet på engelska eller franska http://www.europarl.europa.eu/oeil/file.jsp?id=5478752

Georgien igen!

2008-08-31T15:54:00.000+02:00

Det blir allt klarare att det är Ryssland som är den stora boven. Men inte är väl Georgien och dess president utan skuld heller? Vi själva, vi europeer har försatt oss i en beorendeställning av Ryssland som gör oss fega. Att den ryska strategin länge gått ut på att skaffa sig geopolitisk makt genom tillgångarna på gas och olja har varit uppenbart. Jag tycker inte heller att jag så här i efterhand kan sätta mig till doms över Tysklands avtal med Ryssland. I normala fall är detta affärsmässiga avtal mellan företag. Avtal som hävdas i domstolar och i sista hand i världshandelsorganisationen, WTO. Men i Rysslands fall upplever jag att dessa företag är en förlängning av den politiska maktens geopolitiska ambitioner. Och det hade kanske Tyskland kunnat inse, precis som de yngsta medlemsstaterna i EU länge varnat för.

Centerpartiet i Stockholm bjuder in till säsongspremiär för Centerpartiets politikpubkvällar!

Och vilket ämne kan vara mer aktuellt än konflikten i Kaukasus? Vid träffen den 3 september försöker vi reda ut vad motsättningarna egentligen handlar om och resonerar om vilka säkerhetspolitiska konsekvenser de kan få.

I vanlig ordning kommer vi ha en kunnig och inspirerande talare som inleder och för diskussionen framåt.

Tid: 3 september kl 18.30-20.00 (ca)

Plats: Partilokalen på Stora Nygatan 4

Vi bjuder på enklare förtäring - VÄL MÖTT!!

George-igen!

2008-08-17T09:43:00.000+02:00

George-igen!
Fredsavtalet är påskrivet. EU hade ett finger med i spelet men var står vi Européer egentligen? Är fred viktigare än olja? Är det verkligen fred vi vill ha? Är folkrättens grundsats om nationalstatens okränkbarhet rimlig i en värd med många ritbordskonstruerade gränser? Kan det här hända i Baltikum? Är förutsättningarna för försvaret av EU och Sveriges nationella integritet ändrade? Borde vi satsa mer på försvar? Är det rimligt att ta kriget i Georgien till intäkt för att FRA-lagen är rimlig? Det finns naturligtvis massor med fler stora och små frågor som väcks av det senaste kriget i Europa.

Jag är orolig. Jag störs av att det inte är lätt att hävda det till synes självklara att Georgien blivit överkörda av en militär stormakt. Den fråga som gör mig tveksam är: Varför är sydossetierna missnöjda med att tillhöra Georgien? Blotta misstanken att georgierna inte behandlat sydossetierna som fullvärdiga medborgare gör mig illa till mods. Finns det skäl för sydossetier att inte vilja låta sig kuvas längre? Det betyder naturligtvis inte att Ryssland har rätt att ta till det övervåld jag uppfattat i svensk media men borde inte världssamfundet försöka förekomma detta behov av etniskt grundad nationsbildning genom att starkare hävda minoriteters rätt till fullvärdiga medborgarskap, också i praktisk mening.

080808 08:08

2008-08-08T11:51:00.000+02:00

I morse ställde jag väckarklockan på denna uppmärksammade tid. Lite fånigt är det ju. Det har varit sådana tider sedan millenieskiftet och kommer att vara det fram till 2012. Men jag har också dragits med i kinesernas och alla OS-fans hysteri.

Jag läste på ALDE's (Alliance of Liberals and Democrats for Europe) hemsida att de stödjer EU:s ordförandes initiativ att få alla EU:s medlemsstaters representanter att uppträda tillsammans under OS-invigningen idag. Ja, det gör nog jag också. Också det en fånig markering men ändå, jag gillar att vi visar upp ambitionen att hålla sams inom EU. Vi har mer utrikespolitiskt att vinna på att uppträda tillsammans än vi har att uppträda som ensam moraliskt föredöme. Då menar jag att vi kan uppnå mer i termer av utförd nytta. Vi kan dock inte hålla oss med den "fina" retorik vi nog gärna skulle vilja. Dessutom har EU kvar att bevisa att vi kan leverera någon utrikespolitisk nytta. Det mesta och kanske bästa som vi gjort hittills i det sammanhanget är de effekter utvidgningen har haft. Infångandet av krigsförbrytare från Balkan är ju bra, även om EU bär en del av skulden till att de kunde bli krigsförbrytare eftersom vi inte kunde enas om en gemensam linje när Jugoslavien föll samman.

Födelsedag

2008-08-06T15:57:00.001+02:00

Idag fyller jag år, igen, så därför blir det inget långt inlägg.

Det som fångat mitt intresse idag är IDAG serien i SVD (kolla om länken funkar). Denna gång håller jag med Bo Rothstein (som ofta tidigare).

Min egen erfarenhet av föreningslivet är både och. För egen del har det definitivt tagit vara på och vidareutvecklat ett starkt samhällsengagemang. Samtidigt har jag lärt allt om mygel och manipulation. Framför allt mina år i SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) har lärt mig allt om sammanträdesteknikens för och nackdelar. De som varit mina motståndare har inte alltid gått från möten med lätta steg och själv har jag blivit ordentligt alienerad de gånger jag varit på den förlorande sidan i viktiga debatter och omröstningar. Visst kan man tappa sugen. Föreningslivet och de politiska partierna står inför en utmaning. Själv uppfattar jag att ett av problemen för oss i föreningslivet är att frågorna som föreningarna formats för har bytt skala. I regel jobbar vi nationellt med frågorna emedan deras lösning ofta ligger på en transnationell nivå. Där finns alla föreningar och partier men med allt för svaga resurser och med för liten uppmärksamhet. Utan en effektiv transnationell folklig rörelse kan inte föreningslivet leverera någon upplevd nytta i den "politiska" kärnverksamheten.

Lars Heikensten har rätt

2008-08-04T15:33:00.001+02:00

Som administratör av ett EU-finansierat projekt måste jag hålla med Heikensten som i dagens Svenska Dagbladet skriver att det är ett komplicerat regelverk som gör att det är både svårt att ansöka och redovisa EU-finansierade projekt. Ett skäl till de krångliga reglerna är att så många förskingringsförsök har genomförts och lyckats. Men det blir ändå kontraproduktivt med flera av reglerna. Själva ansökningsprocessen är av karaktären – Vi vet vad vi vill göra frågan är hur vi ska formulera det för att det ska passa in i EU’s målkrav. Redovisningskraven är också kontraproduktiva. Det blir lätt en fråga om hur vi ska stuva våra kostnader för att det ska se ut som om vi gjort det vi lovade.

Men min erfarenhet av EU-kommissionens internrevision är att de gör ett förtjänstfullt arbete och att de trots allt har förståelse för en klok hantering av projektmedlen. Även de skulle vilja ha enklare regler, men, de måste vara så transparenta som möjligt för att minska utrymmet för fusk. Det är rimligt.

2008-08-02T10:05:00.000+02:00

Öka de europeiska folkens inflytande över EU
Istället för att bygga allt samarbete i EU på mellanstatligt samarbete genom att ge ministerrådet så mycket inflytande så bör en mer tydlig maktdelningsprincip införas i EU:s fördrag. Idag är medlemsstaterna den minsta gemensamma nämnaren för alla viktiga maktsfärer i EU. Inget händer i ministerrådet utan att det är bra för varje enskilt land. Det är naturligtvis en respektabel hållning och medlemsstaternas perspektiv måste också finnas med i beslutsfattandet i EU. Men vem företräder EU:s intressen? Kommissionen? Dess ordförande utses av ministerrådet och parlamentet och är därmed i stor utsträckning under ordnat medlemsstaternas intressen.

Jag anser att EU vore betjänt av att de olika intresseperspektiven balanseras på mer vanligt sätt. Medlemsstaternas intresse borde representeras av en första kammare. Folkens intresse kanaliserat via ideologiska partier i en andra kammare. Kommissionens ordförande borde väljas direkt av européerna och hans kabinett bör godkännas av både första och andra kammaren. En konstitutionell domstol bör också inrättas vars första uppgift bör vara att kontrollera subsidiaritetsprincipen. Hur den bör utses vet jag inte ännu men den måste vara fristående från de andra politiska makterna i EU för att stå emot tillfälliga politiska svängningar.

Av detta följer bland annat att i valet till Europaparlamentet bör parlamentspartierna ställa upp i hela Europa. Det bör vara möjligt som svensk att rösta på det parti som faktiskt organiserar samarbetet mellan parlamentsledamöterna i parlamentet.

Respektera EU-fördraget - omförhandla Lissabonfördraget

2008-07-31T09:30:00.000+02:00

EU som politiskt instrument försvagas av det växande demokratiska underskottet. Detta undergrävs ytterligare genom att medlemsstaternas regeringschefer i Ministerrådet och EU-kommissionen avser att få igenom fördraget trots att det gällande fördraget säger att alla länder ska raticifiera fördraget innan det godkänns. Nu har irländarna röstat mot fördraget. Det måste respekteras. Genom att respektera det respekterar man också den gällande fördragstexten och kan förvänta sig respekt för det som kommer att ersätta det gällande fördraget.